Julbockar hör ju julen till. Ja, det ligger ju liksom i dess namn att vara en del av julen. Julbocken får mig dock att inse att julen fortfarande har anknytning till asatron, även om det är något vi oftast inte reflekterar över. Så är det ju med traditioner. Man är matad med dem sedan barnsben och så gör man på samma sätt och vis själv utan att fundera närmare på varför.
Tor hade två bockar som drog hans vagn. Tanngnjóstr och Tanngrisnir hette de. Ena starka rackare som överlevde en slakt och allt. Så långt sträcker sig mina kunskaper om dessa bockar. Nu hade man ju kunnat göra en väääldigt elegant och lite parodisk övergång till dagens bockar i samhället. Men riktigt så underhållande ska jag inte vara i dag.
Andra synliga tecken på bockar kring jul (tänk nu INTE på "de andra") var att jultomten i vårt land just var en julbock. Jag föreställer mig att den bocken klampade som bockarna Bruse, men i övrigt knappast skrämde mer slag på barnen då än vad Tomten gör nu, med sin enerverande fråga om barnen varit snälla. Klart det varit snälla. Barn föreställer sig inget annat än att vara och på det sätt de blivit lärda att vara.
Min största upplevelse av en julbock är dock Gävles stolthet. Under mina år i denna stad där vintrarna alltid var vita med tjattrande ekorrar och skränande björktrastar stod denna bock alltid i sin gyllene halm, hel och oförstörd jularna igenom. Fast visst fick jag höra historierna om hur den brunnit, om vadslagningen på Internet och huruvida traditionen med denna mastodont var värd att bevara eller inte.
I dag läser jag i Dagens Nyheter att bevakningen är stenhård och dess hårda prövningar genom åren med attacker från raggarbilar, pepparkaksgubbe med pilbåge och turister. Trots alla vedermödor med denna bock har den placerat Gävle på kartan och ger de boende något att samlas kring. Att jag flyttade dit en gång hade dock inget med någon som helst bock att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar