På facebook presenterades i dag detta klipp kallat Smarta kvinnor. Och på något sätt har jag lust att utbrista I´m not amused!
Jag kan inte stämma in i kören av kommentarer som fnissande tränger fram att de måste öva mer på att vara förtjusande. Jag blir snarast provocerad. Att vi i det så kallade "Världens mest jämställda land" fortfarande inte kan betraktas som individer som tänker och agerar utifrån den vi är och vad vi vill. Fortfarande, dagligen överöses vi med vad vi FÖRVÄNTAS vara. Från männen är lätt att säga, men känns som att det råder en konsumtion kring vad vi förpliktas till att vara. Dagligen kan jag känna av att min röst inte räknas vid olika möten på jobbet, men talar en man ur skägget nickar alla plötsligt med pigga ögon.
Kvinnorna som verkligen inte hade eller har något alternativ. Är det åt de vi skrattar? Åt den försoffade synen på kön som något bundet till olika kvaliteter och förmåga till skapande, samt tankekraft?
Nej, jag skrattar inte åt stereotyper, så länge de fortfarande fortlever, kväver och trycker oss utåt, avsides i vårt dagliga leverne.
I´m not amused!!
Visar inlägg med etikett Feminism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Feminism. Visa alla inlägg
lördag 19 februari 2011
tisdag 22 juni 2010
Skomakare, Rörmokare, Bagare och Skärslipare
Så har den svenska marknaden förärats med ännu en spänningsroman. Lagom till sommarens semester och allt. Lagom till lata dagar i hängmattan, på stranden och i soffan regniga dagar. Så förutseende av Forum!
Och varför får det inte heta deckare längre? Är det en negativ klang på det sedan Camilla Läckberg blivit "deckardrottning", eller har ordet bara spelat ut sin roll? Spänning vill vi ju onekligen ha, om man ska följa statistik och 10-i-topp-listor, och det ska man ju om man vill ha snurr på försäljningen. Och det vill man ju.
Förr kunde man bara av titeln förstå att det var en deckare man skulle ta itu med. Den i sammanhanget obestridliga och värdiga kroninnehavaren av titeln "Deckardrottning", Agatha Christie hade titlar på svenska som "Mannen i brunt", "Skospännet" och andra mera klassiska benämningar som gjorde att vi direkt visste att det skulle kunna bli obehagligt och mordiskt i ett. Hitchkock hade också vanligtvis korta, men kärnfulla titlar - i alla fall på svenska- :"Fåglarna", Trollbunden och inte minst Psycho, men också lite längre eggande, obehagliga som "Mannen som visste för mycket" (aldrig en bra egenskap!), "Slå nollan till polisen" (som hade den lysande engelska titeln Dial M for Murder). I vilket fall som helst ska titlarna vara korta, kärnfulla och käcka på en och samma gång tycks det. I de flesta fall.
Nu har Viggo Cavling gett sig på idén med en spänningsroman.Cavling har valt att kalla sin roman "Rörmokaren". En yrkeskategori som numera benämns som VVS-installatör. Men jag håller med, inte kan man skriva en roman, en deckare ens och kalla den VVS-installatören. Då har man somnat innan man öppnat boken, trots det klatschiga omslaget med en man som verkar snygg, på språng, viktig, uppburen och slåss med faror lika svarta som den natt som omger honom. Jag förstår alla semantiska tecken omslaget försöker förmedla. Boken sägs handla om makt, politik, media, Stureplan - börjar det kännas som bäst före datum passerat?- Så slår jag då upp boken och börjar läsa. Jag lyckas läsa hela första stycket, men redan vrider det sig av obehaglig förutsägbarhet i magen. Klichéerna tycks redan vara klappade, klara, staplade och levererade. För det är väl så att i alla spänningsromaner, liksom i Vita serier måste man kunna känna igen sig för att som läsare känna förtroendet från författaren. Och vice versa. Eller...??
"Han vill andas hennes parfym, kyssa hennes hals och smeka hennes bröst" Ja, jag blir bara trött, men kanske har jag helt fel. Kanske är det precis såhär enkelt ibland.
Och Kajsa vill förstår bara göra EN sak med den här mannens kropp. Drömmen om den ständigt beredvilliga, utan krav?
Fast, näääe! På sidan 9 ger jag verkligen upp, där det uppdagas att Kajsa minsann hade en väl bibehållen kropp "för att ha fött två barn". (Och är det inte en ganska konstig formulering...efter att ha fött två barn?) Det var ju för väl det! Men nu orkar jag faktiskt inte med fler gubbmyter om kvinnor och kvinnors kroppar. Sedan får boken vara hur spännande som helst. Och kanske vill Cavling säga något med alla gubbmyterna? Jag hoppas det, men jag kommer inte att offra min sommar på att ta reda på om det förhåller sig så eller inte.
Dessutom hade Agatha Christie fel när hon en gång sa att den kvinna som fann en arkeolog att älska skulle skatta sig lycklig, eftersom han bara skulle bli mer intresserad av henne ju äldre hon blev. Men så är ju nutida arkeologer mest sysselsatta med exploatering också.
/ Poppy
Och varför får det inte heta deckare längre? Är det en negativ klang på det sedan Camilla Läckberg blivit "deckardrottning", eller har ordet bara spelat ut sin roll? Spänning vill vi ju onekligen ha, om man ska följa statistik och 10-i-topp-listor, och det ska man ju om man vill ha snurr på försäljningen. Och det vill man ju.
Förr kunde man bara av titeln förstå att det var en deckare man skulle ta itu med. Den i sammanhanget obestridliga och värdiga kroninnehavaren av titeln "Deckardrottning", Agatha Christie hade titlar på svenska som "Mannen i brunt", "Skospännet" och andra mera klassiska benämningar som gjorde att vi direkt visste att det skulle kunna bli obehagligt och mordiskt i ett. Hitchkock hade också vanligtvis korta, men kärnfulla titlar - i alla fall på svenska- :"Fåglarna", Trollbunden och inte minst Psycho, men också lite längre eggande, obehagliga som "Mannen som visste för mycket" (aldrig en bra egenskap!), "Slå nollan till polisen" (som hade den lysande engelska titeln Dial M for Murder). I vilket fall som helst ska titlarna vara korta, kärnfulla och käcka på en och samma gång tycks det. I de flesta fall.
Nu har Viggo Cavling gett sig på idén med en spänningsroman.Cavling har valt att kalla sin roman "Rörmokaren". En yrkeskategori som numera benämns som VVS-installatör. Men jag håller med, inte kan man skriva en roman, en deckare ens och kalla den VVS-installatören. Då har man somnat innan man öppnat boken, trots det klatschiga omslaget med en man som verkar snygg, på språng, viktig, uppburen och slåss med faror lika svarta som den natt som omger honom. Jag förstår alla semantiska tecken omslaget försöker förmedla. Boken sägs handla om makt, politik, media, Stureplan - börjar det kännas som bäst före datum passerat?- Så slår jag då upp boken och börjar läsa. Jag lyckas läsa hela första stycket, men redan vrider det sig av obehaglig förutsägbarhet i magen. Klichéerna tycks redan vara klappade, klara, staplade och levererade. För det är väl så att i alla spänningsromaner, liksom i Vita serier måste man kunna känna igen sig för att som läsare känna förtroendet från författaren. Och vice versa. Eller...??
"Han vill andas hennes parfym, kyssa hennes hals och smeka hennes bröst" Ja, jag blir bara trött, men kanske har jag helt fel. Kanske är det precis såhär enkelt ibland.
Och Kajsa vill förstår bara göra EN sak med den här mannens kropp. Drömmen om den ständigt beredvilliga, utan krav?
Fast, näääe! På sidan 9 ger jag verkligen upp, där det uppdagas att Kajsa minsann hade en väl bibehållen kropp "för att ha fött två barn". (Och är det inte en ganska konstig formulering...efter att ha fött två barn?) Det var ju för väl det! Men nu orkar jag faktiskt inte med fler gubbmyter om kvinnor och kvinnors kroppar. Sedan får boken vara hur spännande som helst. Och kanske vill Cavling säga något med alla gubbmyterna? Jag hoppas det, men jag kommer inte att offra min sommar på att ta reda på om det förhåller sig så eller inte.
Dessutom hade Agatha Christie fel när hon en gång sa att den kvinna som fann en arkeolog att älska skulle skatta sig lycklig, eftersom han bara skulle bli mer intresserad av henne ju äldre hon blev. Men så är ju nutida arkeologer mest sysselsatta med exploatering också.
/ Poppy
tisdag 15 juni 2010
Bollen med 14 fält
Ja, jag kan egentligen ingenting om fotboll. Har själv varit involverad i max tre matcher under skolgången och bevittnat två stycken matcher, enbart för att glädja dåvarande pojkvänner. Jag vet fortfarande inte vad en offside är. Jag förstår ju att något är på fel sida linjen, men om det är bollen eller någon spelare och varför och hur har ingen lyckats förklara för mig. Mitt engagemang i frågan har nog också varit måttligt ljumt.
Ändå är det svårt att undkomma denna folksport som världen över kan spelas barfota, i tofflor - fast de nog flyger och spräcker ett ögonbryn eller två - på en grusplan, en gräsmatta. Det behövs bara en boll och lite entusiasm hos en eller flera. Det är svårt att inte veta att Sverige tog brons i USA 1994 och jag tittade på matcherna då. Visst gjorde jag det och tyckte Kennet Anderssons längd var imponerande, trots den där tramsiga målgesten med cowboylika drag av två avfyrade pistoler.
Det är svårt att inte känna till Gre-No-Li, fast jag ärligt inte har full koll på de gubbarna. Av helt andra anledningar känner man också till David Beckham, Ronaldo, Maradona, Pelé, Ralf Edström och Zlatan i en härlig blandning. Fast min hjälte och som vid förra VM var enda anledningen till att jag tittade, var Zizou. Zinedine Zidane. Det fanns något gripande i hela hans bakgrund. Fattiga algerier som vandrar in i Frihetens, Jämlikhetens och Broderskapets Land. En pojke som drivs av ett kall och i de fattiga Marseille tränade stenhårt för en tro och med en talang som kom att bära nästan till ett guld då för fyra år sedan. Självklart gillade jag att han bar på stolthet och styrka. Han fick i finalen axeln dragen ur led, satt en stund, fick axeln ryckt i rätt läge igen och sprang ut på planen utan minsta antydan av smärta. Som den mannen måste ha bitit ihop i sitt liv! Men alla har en svag punkt och den blottades på plan inför miljoner tittare. En skalle i bröstet på Materazzi, som föll som käglorna vid strike. Och jag tyckte Zizou var stencool, den hårdaste killen i världen. Man behöver inte alltid vara den smartaste, ibland är att visa hjärta och känslor starkare än kyla och beräkning.
Fast det är en sak jag inte förstår. Många är lyriska över fotbollen som helhet och än mer yra i VM-tider. Många är män i medelåldern och jag har visst förstått att fotbollen är en livslinje som drivs på samma nivåer och samma oförutsedda händelser som livet självt. Jag förstår att man kan fascineras över detta och att det kan skapa en närvaro som man sällan annars uppnår i vår individualistiska, tidspressade och upptagetonande väntrum till liv. Det jag inte förstår är varför det är så förbehållet männen och deras värld. Män som spelar, män som kommenterar (och vi älskar alla Glenn!), män på läktaren, män som intervjuar. Och inte bara detta med könsaspekten får mig att fundera, utan också hur accepterat det är att från liten knatte till korpfotbollen finns det ingen som ifrågasätter fascinationen. Gott och väl så. Men är det en av männens få sista utposter? Ett revir väl inhägnat och inpinkat sedan lång tid tillbaka?
För visst är det gulligt när lillflickan med flätor, travar runt på shetlandsponnyn i maklig takt, men fortsätter hon med detta i vuxen ålder suckas det högt och frågan återkommer ideligen: "När ska du sälja hästen?" och "När ska du skaffa ett riktigt jobb?" Kan inte samma glöd få finnas för kvinnor, oavsett sport, hobby eller intresse? Inklusive fotbollen?
14 fält lär årets boll ha, vilket ska göra den svår att fånga för målvakten. I vanliga fall lär den ha 32 fält.
/Poppy
Ändå är det svårt att undkomma denna folksport som världen över kan spelas barfota, i tofflor - fast de nog flyger och spräcker ett ögonbryn eller två - på en grusplan, en gräsmatta. Det behövs bara en boll och lite entusiasm hos en eller flera. Det är svårt att inte veta att Sverige tog brons i USA 1994 och jag tittade på matcherna då. Visst gjorde jag det och tyckte Kennet Anderssons längd var imponerande, trots den där tramsiga målgesten med cowboylika drag av två avfyrade pistoler.
Det är svårt att inte känna till Gre-No-Li, fast jag ärligt inte har full koll på de gubbarna. Av helt andra anledningar känner man också till David Beckham, Ronaldo, Maradona, Pelé, Ralf Edström och Zlatan i en härlig blandning. Fast min hjälte och som vid förra VM var enda anledningen till att jag tittade, var Zizou. Zinedine Zidane. Det fanns något gripande i hela hans bakgrund. Fattiga algerier som vandrar in i Frihetens, Jämlikhetens och Broderskapets Land. En pojke som drivs av ett kall och i de fattiga Marseille tränade stenhårt för en tro och med en talang som kom att bära nästan till ett guld då för fyra år sedan. Självklart gillade jag att han bar på stolthet och styrka. Han fick i finalen axeln dragen ur led, satt en stund, fick axeln ryckt i rätt läge igen och sprang ut på planen utan minsta antydan av smärta. Som den mannen måste ha bitit ihop i sitt liv! Men alla har en svag punkt och den blottades på plan inför miljoner tittare. En skalle i bröstet på Materazzi, som föll som käglorna vid strike. Och jag tyckte Zizou var stencool, den hårdaste killen i världen. Man behöver inte alltid vara den smartaste, ibland är att visa hjärta och känslor starkare än kyla och beräkning.
Fast det är en sak jag inte förstår. Många är lyriska över fotbollen som helhet och än mer yra i VM-tider. Många är män i medelåldern och jag har visst förstått att fotbollen är en livslinje som drivs på samma nivåer och samma oförutsedda händelser som livet självt. Jag förstår att man kan fascineras över detta och att det kan skapa en närvaro som man sällan annars uppnår i vår individualistiska, tidspressade och upptagetonande väntrum till liv. Det jag inte förstår är varför det är så förbehållet männen och deras värld. Män som spelar, män som kommenterar (och vi älskar alla Glenn!), män på läktaren, män som intervjuar. Och inte bara detta med könsaspekten får mig att fundera, utan också hur accepterat det är att från liten knatte till korpfotbollen finns det ingen som ifrågasätter fascinationen. Gott och väl så. Men är det en av männens få sista utposter? Ett revir väl inhägnat och inpinkat sedan lång tid tillbaka?
För visst är det gulligt när lillflickan med flätor, travar runt på shetlandsponnyn i maklig takt, men fortsätter hon med detta i vuxen ålder suckas det högt och frågan återkommer ideligen: "När ska du sälja hästen?" och "När ska du skaffa ett riktigt jobb?" Kan inte samma glöd få finnas för kvinnor, oavsett sport, hobby eller intresse? Inklusive fotbollen?
14 fält lär årets boll ha, vilket ska göra den svår att fånga för målvakten. I vanliga fall lär den ha 32 fält.
/Poppy
onsdag 2 juni 2010
Att vara Louise Bourgeois
Så har den lilla dam den 31 maj, med gigantiska monster till kreationer i sitt konstnärliga uttryck somnat in. På sätt och vis unnar jag henne det, 98 år ung eller gammal. Eller bara 98 år.
Hon kändes alltid aktuell, alltid brännhet, glödgande av ilska och någon inre hämnd som kom till sitt rätta uttryck i jättelika spindlar. Stora, fruktade och även små väcker ofta ill-tjut och skräck. Här fanns inga begränsningar i hur stora eller påfallande monstruösa dessa spindlar kunde bli. Ändå hävdade Madame Bourgeois att spindeln stod för modern och hennes omtänksamhet, som om allt skulle rymmas mellan de där spensliga, men obehagliga spindelbenen.
Louise sa ofta att hon saknade sin pappa, som samtidigt var den som stod för det destruktiva i hennes barndom med bland annat otrohetsaffärer - som förälder ska man aldrig förringa de spår man kan plantera hos sina barn. Louise sa också på ålderns vår (som det ju blev!) att hon fruktade mörkret och tystnaden. Hon hade ända sedan 30-talet bott på Manhattan...långt ifrån någon glamorös SATC-drink. Sorg, smärta och jodå sexualitet var enligt henne själv återkommande teman. Vem kan värja sig mot det? Känslor jag dagligen brottas med och inte kommer det någon omhuldande, skräckinjagande spindel och ser till min trygghet inte. Kanske måste man skapa sitt eget hus, sin egen ro och sin egen förtröstan?
Du må ha blivit luttrad, fjär, nitisk och kontrollerande med åren, liksom rädd, liten och sträv. Ändå tror jag vi alla kommer att minnas Dig för evigt för Ditt mod att leva och verka utifrån Dina känslor Madame Bourgeois.
/Poppy
lördag 29 maj 2010
Non sexy bitches no 3
Ingen spilld mjölk eller försummade tårar. Inga tappade smörpaket eller förlupna pengar. Massor av små tuvor istället, som fått mig att börja fundera på vad de egentligen stjälper.
Med all rätt att reagera. Mot invanda mönster, mot att förkasta med ett behov av att istället förhäva sig själv. Ja, det är ju sunt att reagera! Fast när den där första, initiala harmen lagt sig och den mer analytiska skutan kommer seglande, lägger till och hoppar i land är det kanske läge för ett mer beständigt meningsutbyte.
Grogghaggan. Ja, klart att det går att skratta åt. Om det inte betyder att man räds dem, eller måste positionera sig själv. Flamsiga, överkonsumerande tanter. Klart de går att rycka på axlarna åt. Det förundrar mig däremot att genomslagskraften trots allt är så stor och det kan inte bara ha att göra med att den vänder sig till köpstarka, identitessökande kvinnor, smarta produktplaceringar eller ett materialiserande av outtalade drömmar och önskemål. Nej, det måste ha att göra med så mycket mer. Som en på ytan schablon, likt Mad Men. Men i SATC blir det istället för ett lågmält mumlande i faststöpta former, ett kanske lite väl livligt uttryck i färg, fniss, gråt och beteende. Ett systerskap mellan vänner som förenar likt gammelmodiga familjeband. Det kan tyckas vara ånga, sex, hetta, dryckenskap och ansvarslöshet, men istället tror jag just tryggheten, samhörigheten och ett koncept av kvinnor närmre 50 än 20 är det som gör serien till vad den är. Den både lugnar och utmanar.
Vad gäller filmerna, så får i alla fall recensenterna fullt upp med att ta till lätta, negativa klanger från den nedersta byrålådan. Den ska ju också komma till pass ibland.
/Poppy
Med all rätt att reagera. Mot invanda mönster, mot att förkasta med ett behov av att istället förhäva sig själv. Ja, det är ju sunt att reagera! Fast när den där första, initiala harmen lagt sig och den mer analytiska skutan kommer seglande, lägger till och hoppar i land är det kanske läge för ett mer beständigt meningsutbyte.
Grogghaggan. Ja, klart att det går att skratta åt. Om det inte betyder att man räds dem, eller måste positionera sig själv. Flamsiga, överkonsumerande tanter. Klart de går att rycka på axlarna åt. Det förundrar mig däremot att genomslagskraften trots allt är så stor och det kan inte bara ha att göra med att den vänder sig till köpstarka, identitessökande kvinnor, smarta produktplaceringar eller ett materialiserande av outtalade drömmar och önskemål. Nej, det måste ha att göra med så mycket mer. Som en på ytan schablon, likt Mad Men. Men i SATC blir det istället för ett lågmält mumlande i faststöpta former, ett kanske lite väl livligt uttryck i färg, fniss, gråt och beteende. Ett systerskap mellan vänner som förenar likt gammelmodiga familjeband. Det kan tyckas vara ånga, sex, hetta, dryckenskap och ansvarslöshet, men istället tror jag just tryggheten, samhörigheten och ett koncept av kvinnor närmre 50 än 20 är det som gör serien till vad den är. Den både lugnar och utmanar.
Vad gäller filmerna, så får i alla fall recensenterna fullt upp med att ta till lätta, negativa klanger från den nedersta byrålådan. Den ska ju också komma till pass ibland.
/Poppy
fredag 28 maj 2010
Sexy bitches no 2
Igår blev jag sur på ständig åldersnoja, ständiga krav på botoxutslätande drag, rynk-, skrynkelfria ansikten och kroppar. Sur på Malena Rydells "grogghagga" som minst lika bittert, som efter rävens försök att äta upp de vackra rönnbären, spottar i nesan och säger "Surt", fast Rydell skulle nog säga "Suger!". Är ju lite mindre tantigt så.
Sur på en ständig fixering av vad som egentligen räknas. Att som kvinna vara undervacker, vara ett under av dunder och brak i allt som kan förknippas med henne på ett inte så lite traditionellt sätt. Men fan inte tantigt! Om man inte är runt 20, sjunger in en massa pengar eller gör sig ett namn som mode- och stilikon. Och fan inte gammal! Alltså typ fyllda 40 och allra värst är väl de som är på väg mot 50 som envisas med att fortfarande vara sexiga, snygga och dunderbrak och hela härligheten. Usch! Åter växer rivaliteten fram om vad som kan räknas som åtråvärt och eftersträvansvärt. Inte en tant bara! Nej, för sjutton, inte en taaaant! Hon har säkert fyllt 45!!!! Kvinnor som ständigt söker självförtroende i männens uppskattning. Kvinnor som ständigt söker egenvärde i att bli sedda, utbjudna, uppbjudna, hembjudna. Kvinnor som räknar sin attraktion och status i hur många män som lockas av henne, om än ytligt. Om än bara yta. Usch! säger jag. Jag har alltid tyckt synd om dessa tjejer och kvinns och aldrig förstått grejen med att få sitt självförtroende värderat av potentialen i att så och så många män skulle vilja ligga med en. Jag har min egen värdighet tack! Jag behöver inte få den bekräftad via en man som eventuellt ger mig ett ögonkast eller två. Jag blir varken sämre eller bättre av det.
Därför blir jag riktigt glad över Peter Eliassons recension av .SATC 2 i Sydskånska Dagbladet idag. Raderna För för egen del uppskattar jag verkligen att se kvinnor i sina sena fyrtionågonting vara starka, ta plats och göra något annat än att markera sin närvaro i trista mammaroller.
gläder mig. Om än en invändning mot att mammaroller måste vara trista!
/Poppy
Sur på en ständig fixering av vad som egentligen räknas. Att som kvinna vara undervacker, vara ett under av dunder och brak i allt som kan förknippas med henne på ett inte så lite traditionellt sätt. Men fan inte tantigt! Om man inte är runt 20, sjunger in en massa pengar eller gör sig ett namn som mode- och stilikon. Och fan inte gammal! Alltså typ fyllda 40 och allra värst är väl de som är på väg mot 50 som envisas med att fortfarande vara sexiga, snygga och dunderbrak och hela härligheten. Usch! Åter växer rivaliteten fram om vad som kan räknas som åtråvärt och eftersträvansvärt. Inte en tant bara! Nej, för sjutton, inte en taaaant! Hon har säkert fyllt 45!!!! Kvinnor som ständigt söker självförtroende i männens uppskattning. Kvinnor som ständigt söker egenvärde i att bli sedda, utbjudna, uppbjudna, hembjudna. Kvinnor som räknar sin attraktion och status i hur många män som lockas av henne, om än ytligt. Om än bara yta. Usch! säger jag. Jag har alltid tyckt synd om dessa tjejer och kvinns och aldrig förstått grejen med att få sitt självförtroende värderat av potentialen i att så och så många män skulle vilja ligga med en. Jag har min egen värdighet tack! Jag behöver inte få den bekräftad via en man som eventuellt ger mig ett ögonkast eller två. Jag blir varken sämre eller bättre av det.
Därför blir jag riktigt glad över Peter Eliassons recension av .SATC 2 i Sydskånska Dagbladet idag. Raderna För för egen del uppskattar jag verkligen att se kvinnor i sina sena fyrtionågonting vara starka, ta plats och göra något annat än att markera sin närvaro i trista mammaroller.
gläder mig. Om än en invändning mot att mammaroller måste vara trista!
/Poppy
torsdag 27 maj 2010
Sexy bitches
Hur sexig får man vara som kvinna? Bara att ha för kort kjol som tonåring är olämpligt. I alla fall om det slutar i en våldtäkt, som mynnar ut i en rättegång där den våldtagna får veta att korta kjolar kan väcka korkade beteenden och utmynna i övergrepp.
Men om man passerat 40? Eller >skrrrrriiiiik< 50? Kan man ens vara sexig som kvinna då? Utan makt, grå tinningars charm och kappsäck full med pengar? Som Man fortsätter man ju vara fertil, om än inte viril en bra bit efter 50.
Jag har inte sett SATC 2 ännu och jag har fortfarande lite kluvna känslor till denna serie som ska framstå som talesman/kvinna för de smarta, framgångsrika, liberala kvinnor i storstaden som gör vad som faller de in. Bara det att de lever i lyx och flärd, bland klänningar, skor, smycken, lägenheter, män och partyn som inte ens dyker upp i mina vildaste fantasier. De är överdådigt vackra och smala. Vältrimmade och suktar efter den stora Kärlekens dröm. Jag vet inte hur modernt det är egentligen, men måste också erkänna att jag bara följt serien i periferin.
Nu har film no2 kommit och öken, exotism och Mellanöstern verkar vara temat. Förutom lyx, sex, flärd och rikedom då. Hade kritiken stannat därvid och vid det flåsigt, överdrivna parodierna på männen och kvinnorna där hade jag nog inte reagerat nämnvärt. Det jag reagerar på att det i flera recensioner gnälls över skådespelarnas och rollkaraktärernas ålder. Att det faktiskt är lite fult, lite osmakligt och äckligt med kvinnor som trots att de passerat 40 och har rynkor ska vara heta, kåta och sexiga fast de borde veta bättre och dra på sig en rejäl, nymanglad skjortklänning istället.
Grogghaggorutbrister Malena Rydell i City Stockholm och påpekar att de var ju faktiskt lite tantiga redan i serien. Som att vuxna kvinnor är ointressanta och passerat bäst-före-datum eller vad? Får bara tonåringar eller sparrisspäda 20-åringar gå runt och vara smala, sexiga, snygga, flärdfulla och skitfulla?
På Film.nu skriver Oscar Krooni att "ingen vill väl se en 80-årig Samantha ragga upp 25-åriga..." Som att nej, tack nu räcker det. Nu duger Ni inte som ögonfång längre, inga honungsgömmor där inte eller nej, för sjutton - man sitter inte och kåtar upp sig på kvinnor som inte är en mall och produkt av masskulturen!
Go, all you sexy bitches! Ålder, kropp, färg eller form - Vi är bäst som vi är, sexigast i den vars ögon förmår se oss, känna oss och tro på ett liv efter 22 och hotpants.
/Poppy
Men om man passerat 40? Eller >skrrrrriiiiik< 50? Kan man ens vara sexig som kvinna då? Utan makt, grå tinningars charm och kappsäck full med pengar? Som Man fortsätter man ju vara fertil, om än inte viril en bra bit efter 50.
Jag har inte sett SATC 2 ännu och jag har fortfarande lite kluvna känslor till denna serie som ska framstå som talesman/kvinna för de smarta, framgångsrika, liberala kvinnor i storstaden som gör vad som faller de in. Bara det att de lever i lyx och flärd, bland klänningar, skor, smycken, lägenheter, män och partyn som inte ens dyker upp i mina vildaste fantasier. De är överdådigt vackra och smala. Vältrimmade och suktar efter den stora Kärlekens dröm. Jag vet inte hur modernt det är egentligen, men måste också erkänna att jag bara följt serien i periferin.
Nu har film no2 kommit och öken, exotism och Mellanöstern verkar vara temat. Förutom lyx, sex, flärd och rikedom då. Hade kritiken stannat därvid och vid det flåsigt, överdrivna parodierna på männen och kvinnorna där hade jag nog inte reagerat nämnvärt. Det jag reagerar på att det i flera recensioner gnälls över skådespelarnas och rollkaraktärernas ålder. Att det faktiskt är lite fult, lite osmakligt och äckligt med kvinnor som trots att de passerat 40 och har rynkor ska vara heta, kåta och sexiga fast de borde veta bättre och dra på sig en rejäl, nymanglad skjortklänning istället.
Grogghaggorutbrister Malena Rydell i City Stockholm och påpekar att de var ju faktiskt lite tantiga redan i serien. Som att vuxna kvinnor är ointressanta och passerat bäst-före-datum eller vad? Får bara tonåringar eller sparrisspäda 20-åringar gå runt och vara smala, sexiga, snygga, flärdfulla och skitfulla?
På Film.nu skriver Oscar Krooni att "ingen vill väl se en 80-årig Samantha ragga upp 25-åriga..." Som att nej, tack nu räcker det. Nu duger Ni inte som ögonfång längre, inga honungsgömmor där inte eller nej, för sjutton - man sitter inte och kåtar upp sig på kvinnor som inte är en mall och produkt av masskulturen!
Go, all you sexy bitches! Ålder, kropp, färg eller form - Vi är bäst som vi är, sexigast i den vars ögon förmår se oss, känna oss och tro på ett liv efter 22 och hotpants.
/Poppy
onsdag 19 maj 2010
Robin Hood - är det verkligen honom vi vill ha?
Först tänkte jag att det skulle bli intressant att se Robin Hood och hans kumpaner som medelålders ivrare av friheten. Det var såklart en dum tanke, eftersom filmens andemening med Russel Crowe i huvudrollen inte har någon som helst avsikt att skildra något av "mitt-i-livet", eller vid Russels faktiska ålder vad som borde varit "slutet-på-livet" för Robban själv.
Det börjar med glorifierande krigsscener där de blivande hjältarna inte bara är skickligare med sina vapen, de är dessutom lite smartare och mer heroiska också. Till råga på allt gör Robin Locksley, som sägs vara råmodell för legenden Hood en modern avbön för korstågets framfart under 1100-talet. En inte så liten hand sträcks ut till muslimerna och Robin istället för att vara präglad av sin tids ideal och tro, ser de mörka synder de begått i kristendomens namn. Det ÄR ju behjärtansvärt, men känns så malplacerat, politiskt korrekt och ger en ytterst skev bild av det historiska sammanhanget.
Till en början trampar Cate Blanchett kavat runt i jorden, med minimal sminkning och i enkla kläder, men i samma stund som Robin gör entré mjuknar hon. Förstås! Får istället ett mjukt leende, vackrare hår och broderade klänningar på sin kropp. På slutet riskerar det att bli en parodi på den självständiga kvinnan som sluter upp i striden med sitt ponnykavalleri. Då blir det inte bara löjligt, det blir en djup känsla av skam över kvinnans framställda undfallenhet och rodnaden sprider sig över mina kinder.
Hur Ridley Scott kom på att göra en ny "landstigningen i Normandie" är en annan gåta med denna film. En film där män på 45 år kan göra ungdomliga hjältar utan att någon lyfter på ett ögonbryn. En gestaltning av Hood och hans mannar med lite glimt i ögat, men försöken till humoristiska inslag blir mest farsartade.
Det känns som om Ridley Scott har försökt lite för mycket och inte får med sig alla bitar. Pusselbitarna skaver lite, passar inte ihop och på vissa håll saknas det flera bitar.
Det hela är förstås bara en metafor för livet och vår stund på dess jord, vår strävan efter frihet, lite rikedom och kärlek. Men denna soppa med lite av varje föll inte så väl ut i smaken som menyn lockade till.
/ Poppy
Det börjar med glorifierande krigsscener där de blivande hjältarna inte bara är skickligare med sina vapen, de är dessutom lite smartare och mer heroiska också. Till råga på allt gör Robin Locksley, som sägs vara råmodell för legenden Hood en modern avbön för korstågets framfart under 1100-talet. En inte så liten hand sträcks ut till muslimerna och Robin istället för att vara präglad av sin tids ideal och tro, ser de mörka synder de begått i kristendomens namn. Det ÄR ju behjärtansvärt, men känns så malplacerat, politiskt korrekt och ger en ytterst skev bild av det historiska sammanhanget.
Till en början trampar Cate Blanchett kavat runt i jorden, med minimal sminkning och i enkla kläder, men i samma stund som Robin gör entré mjuknar hon. Förstås! Får istället ett mjukt leende, vackrare hår och broderade klänningar på sin kropp. På slutet riskerar det att bli en parodi på den självständiga kvinnan som sluter upp i striden med sitt ponnykavalleri. Då blir det inte bara löjligt, det blir en djup känsla av skam över kvinnans framställda undfallenhet och rodnaden sprider sig över mina kinder.
Hur Ridley Scott kom på att göra en ny "landstigningen i Normandie" är en annan gåta med denna film. En film där män på 45 år kan göra ungdomliga hjältar utan att någon lyfter på ett ögonbryn. En gestaltning av Hood och hans mannar med lite glimt i ögat, men försöken till humoristiska inslag blir mest farsartade.
Det känns som om Ridley Scott har försökt lite för mycket och inte får med sig alla bitar. Pusselbitarna skaver lite, passar inte ihop och på vissa håll saknas det flera bitar.
Det hela är förstås bara en metafor för livet och vår stund på dess jord, vår strävan efter frihet, lite rikedom och kärlek. Men denna soppa med lite av varje föll inte så väl ut i smaken som menyn lockade till.
/ Poppy
fredag 7 maj 2010
Modesty Blaise
Modesty i mitt hjärta! Helt respektlös, orädd, streetsmart (innan begreppet var uppfunnet) och starkare än allt och alla, såväl mentalt som fysiskt brutal.
Modesty - en överlevare. En kvinna utan man, men inte utan sex. En "Sex and the city"-tjej utan deras medvetna glamour och stilsäkerhet. Modesty är inte alls fåfäng, men likväl vacker och skulle säkert kunnat leva ett lyckligt Tomtebolycke-liv. Om hon velat.
Samtidigt är jag inte alls omedveten om mannens våta dröm av Modesty, som kan knulla med sin bästis utan att bli kär i honom det minsta eller bry sig om känslor överhuvudtaget inför eller efter en sexuell akt. Med bröst, större och fastare än verkligheten, långt innan silikondito bars av var kvinnas trängtan i sin barm. (Känn på den ordvitsen!) Hon kommer aldrig att ställa några krav på någon man. Modesty skulle aldrig drömma om att bli förälskad, sitta och längta eller sjuk av oro stirra på mobilen i tid och otid.
Ändå finns stråket där. Av den starka, oberoende kvinnan som går sina egna vägar på sina egna villkor. Och jag kan inte annat än gilla just DET!
Nu har Peter O´Donnell somnat in och anade nog aldrig att just hans skapelse skulle komma att stå som råmodell för så många kommande och nu spirande generationer av kvinnor.
Modesty, jag skulle gärna vara lika självklar som Din karaktär!
/Poppy
tisdag 23 mars 2010
Svenska Hollywoodfruar
Nu drivs det nya teser utifrån vårt alltmer likformade yttre, till följd av plastikkirurgin. Alla har samma silikonplut till läppar, alla har samma silikontuttar som står rakt ut, alla har sin botox i pannan och på minst ett par andra ställen också. Företrädesvis kvinnor nyttjar dessa resurser och tillhörande attribut är ofta också ett långt, blont hårsvall (säkert massa löshår!) med x antal blekningar och toningar bakom sig. Smal och smärt om midjan såklart och ingenstans utan ett par skor med klackar av stilett.
Den nya tesen som bland annat fördes fram av Åsa Beckman i DN var att just att alla ser likadana ut gör att det nu - ÄNTLIGEN?? - är insidan som kommer att räknas. Det ska fan till att vara religiös att tro på sådant struntprat! Det hade ju varit fantastiskt egentligen om vi alla såg precis likadana ut och plötsligt fick man värderas efter vem man var och inte vem man föreställde, eftersom man inte skulle kunna gå att skilja från massan man omger sig med. Men alltid är det något som gör att man kan skilja sig från mängden, som gör en mer eller mindre attraktiv, som gör att hanarna gal och lejonhonan ryter från sin kula. Som att vara olika lång, kort, bred, smal. Som att sätta upp håret i kreativa frisyrer eller varför inte alltid lacka naglarna i grönt eller bara bära kjolar som inte når längre ner än över stussen?
Jag vet egentligen inte så mycket om de här Svenska Hollywoodfruarna, mer än att de verkar vara totalt indoktrinerade i den upphaussade, amerikanska drömmen om flärd och överdåd av dålig smak och plastifierade känslor. Som om man kunde gno med lite såpa på människorna om det skulle uppstå en inre eller yttre skönhetsfläck av något slag. Barbie och Ken i verkliga livet. Det ger i alla fall mig rysningar. Vissa avundas säkert dessa fruar, ser ett liv i lyx och behag. Vad de inte ser är ett liv som ständigt måste vara tillrättalagt, konstlat, avskalat all naturlighet och chosefrihet.
"Maria Montazami for president!" utbrister Åsa Beckman och hänvisar till att det inte finns ett uns ont i denna person. Må sa vara med det, men skulle jag välja president skulle det definitivt inte bli en svensk hollywoodfru som knappt kan uttrycka sig. För att bli president krävs det i alla fall i min värld lite mer hjärna än en gullig ärta.
/ Poppy
Den nya tesen som bland annat fördes fram av Åsa Beckman i DN var att just att alla ser likadana ut gör att det nu - ÄNTLIGEN?? - är insidan som kommer att räknas. Det ska fan till att vara religiös att tro på sådant struntprat! Det hade ju varit fantastiskt egentligen om vi alla såg precis likadana ut och plötsligt fick man värderas efter vem man var och inte vem man föreställde, eftersom man inte skulle kunna gå att skilja från massan man omger sig med. Men alltid är det något som gör att man kan skilja sig från mängden, som gör en mer eller mindre attraktiv, som gör att hanarna gal och lejonhonan ryter från sin kula. Som att vara olika lång, kort, bred, smal. Som att sätta upp håret i kreativa frisyrer eller varför inte alltid lacka naglarna i grönt eller bara bära kjolar som inte når längre ner än över stussen?
Jag vet egentligen inte så mycket om de här Svenska Hollywoodfruarna, mer än att de verkar vara totalt indoktrinerade i den upphaussade, amerikanska drömmen om flärd och överdåd av dålig smak och plastifierade känslor. Som om man kunde gno med lite såpa på människorna om det skulle uppstå en inre eller yttre skönhetsfläck av något slag. Barbie och Ken i verkliga livet. Det ger i alla fall mig rysningar. Vissa avundas säkert dessa fruar, ser ett liv i lyx och behag. Vad de inte ser är ett liv som ständigt måste vara tillrättalagt, konstlat, avskalat all naturlighet och chosefrihet.
"Maria Montazami for president!" utbrister Åsa Beckman och hänvisar till att det inte finns ett uns ont i denna person. Må sa vara med det, men skulle jag välja president skulle det definitivt inte bli en svensk hollywoodfru som knappt kan uttrycka sig. För att bli president krävs det i alla fall i min värld lite mer hjärna än en gullig ärta.
/ Poppy
lördag 20 mars 2010
Idioten Ola Rapace?
Så var vi där igen och det gör mig ursinnig! Hur länge ska de få hålla på och regera, agera, orera och frustrera i yttrandefrihetens namn? Om det ens var den som anförde deras förfäktande! Nej, här har vi ytterligare en konstnär, en kulturarbetare som sliter i sitt anletes svett för att vi andra, vi imbecilla som inte förstår det storartade med dessa känsliga neurotiker, dessa vibrerande sändare av våra egna, inmutade, förborgade känsloliv som äntligen kan förlösas i deras och endast deras konstform.
Männen inom kulturvärlden! Jag börjar mer och mer frukta att de besitter uppenbar avsaknad av flera, fullt normala funktioner. Som intelligens, som respekt, som hänsyn och tillika en vilja att driva på utvecklingen i en positiv riktning, inte i en ständigt bakåtsträvande, patriarkal tillställning som känns lika mossig som de dammiga sammetsdraperierna i en ridå som aldrig öppnas, på grund av rädslan av de hårt omhuldade, traditionella begrepp om kulturella ceremonier som äger rum där bakom. Det får en inte bara att nysa av ren allergirisk, det får en att rygga tillbaka för det uppenbara. Att ingen släpper in ljuset, ingen vill sopa undan det gamla skräpet, ingen vill skura bort smutsen med såpa. Allt skall vara som det alltid varit, i sann patriarkalisk anda. Där män får vara män och kvinnor får vara kvinnor och då menar jag inte i de rollbesättningar som de tillsätts eller de gestalter de får ge liv till i en form och ett forum avsett spegla andra tider med andra öden, sett ur andra tiders problematik och samhällsanda.
Sexuella trakasserier fick sitt startskott med Kungliga operans balettchef Marc Ribaud, som redan innan han tillträdde sin tjänst i Sverige hade rykte om sig att just utöva sexuella påtryckningar av ett eller annat slag. Ändå övervägde naturligtvis hans förmåga som konstnärlig ledare och koreograf. Att utöva påtryckningar av detta slag i ett av världens mest jämställda länder år 2010 år ett hån mot allt vad jämställdhet heter. Men som man och inom kulturen har man visst dessa friheter, eftersom man aldrig kan stoppa en konstnärssjäl utan att deras kreativa skapande går i stå.
Så nu Ola Rapace! Som uttalar sig i torsdagens City om kvinnors privilegium att kunna ligga sig till en roll. Så detta är alltså en reell verklighet som pågår fortfarande, vilket förvisso Sveriges radio också visade i sin undersökning av sexuella trakasserier inom scenkonsten – även om nu Lena Endre aldrig märkt skuggan av tillstymmelse av detta.
Rapace verkar inte alls förstå den utsatthet kvinnorna befinner sig i när detta verkligen händer och är en nästan lika gammal klassiker som den om den lyckliga horan. Kanske kan en del av kvinnorna inbilla sig att det ändå var ett trevligt möte och att hon sedan fick den där eftertraktade rollen också, vilket ju då bara var en bonus. Kanske hon kände sig lika utnyttjad och trampad på som de som berättat om sina erfarenheter för Sveriges Radio? Hon kanske kände sig rädd, grät och gick därifrån i skam, väl medveten om att ingen Ola Rapace behövde ligga sig till några roller, för dem får han genom att visa på sin begåvning och sin talang. De får han genom hårt arbete och ses som en driven och respekterad skådespelare.
Vad är det egentligen Rapace vill ha sagt? Tar kvinnorna för stor plats på scenen och inom kulturen? Eller knullade sig också Noomi Rapace sig till rollen som Lisbeth Salander?
/Poppy
Männen inom kulturvärlden! Jag börjar mer och mer frukta att de besitter uppenbar avsaknad av flera, fullt normala funktioner. Som intelligens, som respekt, som hänsyn och tillika en vilja att driva på utvecklingen i en positiv riktning, inte i en ständigt bakåtsträvande, patriarkal tillställning som känns lika mossig som de dammiga sammetsdraperierna i en ridå som aldrig öppnas, på grund av rädslan av de hårt omhuldade, traditionella begrepp om kulturella ceremonier som äger rum där bakom. Det får en inte bara att nysa av ren allergirisk, det får en att rygga tillbaka för det uppenbara. Att ingen släpper in ljuset, ingen vill sopa undan det gamla skräpet, ingen vill skura bort smutsen med såpa. Allt skall vara som det alltid varit, i sann patriarkalisk anda. Där män får vara män och kvinnor får vara kvinnor och då menar jag inte i de rollbesättningar som de tillsätts eller de gestalter de får ge liv till i en form och ett forum avsett spegla andra tider med andra öden, sett ur andra tiders problematik och samhällsanda.
Sexuella trakasserier fick sitt startskott med Kungliga operans balettchef Marc Ribaud, som redan innan han tillträdde sin tjänst i Sverige hade rykte om sig att just utöva sexuella påtryckningar av ett eller annat slag. Ändå övervägde naturligtvis hans förmåga som konstnärlig ledare och koreograf. Att utöva påtryckningar av detta slag i ett av världens mest jämställda länder år 2010 år ett hån mot allt vad jämställdhet heter. Men som man och inom kulturen har man visst dessa friheter, eftersom man aldrig kan stoppa en konstnärssjäl utan att deras kreativa skapande går i stå.
Så nu Ola Rapace! Som uttalar sig i torsdagens City om kvinnors privilegium att kunna ligga sig till en roll. Så detta är alltså en reell verklighet som pågår fortfarande, vilket förvisso Sveriges radio också visade i sin undersökning av sexuella trakasserier inom scenkonsten – även om nu Lena Endre aldrig märkt skuggan av tillstymmelse av detta.
Rapace verkar inte alls förstå den utsatthet kvinnorna befinner sig i när detta verkligen händer och är en nästan lika gammal klassiker som den om den lyckliga horan. Kanske kan en del av kvinnorna inbilla sig att det ändå var ett trevligt möte och att hon sedan fick den där eftertraktade rollen också, vilket ju då bara var en bonus. Kanske hon kände sig lika utnyttjad och trampad på som de som berättat om sina erfarenheter för Sveriges Radio? Hon kanske kände sig rädd, grät och gick därifrån i skam, väl medveten om att ingen Ola Rapace behövde ligga sig till några roller, för dem får han genom att visa på sin begåvning och sin talang. De får han genom hårt arbete och ses som en driven och respekterad skådespelare.
Vad är det egentligen Rapace vill ha sagt? Tar kvinnorna för stor plats på scenen och inom kulturen? Eller knullade sig också Noomi Rapace sig till rollen som Lisbeth Salander?
/Poppy
torsdag 11 mars 2010
Baba Jaga
Förr kallades det att man satt på glasberget, man var en ungmö, överbliven, oönskad och kanske mest sedd som en ömklig, om än pålitlig figur som kunde konsten att hålla kjolarna i ordning med släta veck, frisyrerna på plats under små mössor och kanske förvisso alltför hetsiga små fniss om en man råkade tilltala kvinnan ifråga runt 40 år och äldre. Visserligen var väl hoppet ute redan vid 30 årsstrecket, men det fanns ju ändå undantag. Om man nu inte rent av hamnade just där. På Undantaget.
Så har en ny bok kommit ut på marknaden och av någon fullständigt sinneslös, vettvillig, jubelidiotisk anledning har någon kostat på den ett omslag, en tryckning och en utgivning. Jag känner mig rent av lite illamående bara vid tanken. - Vatten, tack! Eller borde jag be om luktsaltet?
”Marry him : the case for settling for Mr Good Enough” av Lori Gottlieb. Och inte ens om den var menad som ett humoristiskt inslag skulle jag vara road. Nej, det här otäckt och i högsta grad oroande. Bäva månde vi kvinnor som trodde att 2010 ändå innebar ett visst mått av frihet för kvinnor i USA och Europa. Att vi ändå kommit en liten bit på vägen och kanske själva valt att INTE ingå diverse konstellationer av förhållanden. Eller att vi helt enkelt inte vill nöja oss! Vi väljer bort dåliga, meningslösa relationer även efter vi fyllt både 40, 50 och 60. Fasa!!! Vi vill kanske ha en bra och givande relation om vi överhuvudtaget skall ingå i en.
En kvinna runt 40 i dag som väljer att vara ensam är hotfull. Inte bara för att hon bryter normen och ser sig själv som oberoende. Hon väcker anstöt både hos män och kvinnor med denna inställning, men än mer är hon ju uppenbart och alldeles naturligtvis ett lystet, trånande djur som bara längtar efter att sätta klorna i den ena gifta mannen efter den andre. Skulle inte tro det va....
Vi skall enligt Gottlieb ta för oss av the leftovers medan vi kan. Själva är vi ju förstås uppenbara Leftovers med stort L. Bäst-före-datumet har för länge passerats, vi är slatten som blir kvar i det redan dekadenta lådvinet och snart ruttnar vi ihop, multnar ner för att aldrig någonsin återuppstå. Vilken mardröm, jag undrar bara för vem.
För min egen högst privata del är alla dåliga relationer ett avslutat kapitel, oavsett om det är som älskarinna, en romans, förhållande eller ett tillfälligt möte. I en relation vill jag må bra, jag vill känna mig bekväm, men också att vi kan utbyta både tankar och närhet. Nej, det ekonomiska, det statusmässiga eller form av sysselsättning spelar inte det minsta roll. Det som spelar roll är om jag känner mig levande och jag kan göra det också utan en man och förblir hellre en skräckinjagande baba jaga än en förtvivlad hemmafru som bor på Revolutionary Road långt borta från Heaven.
/Poppy
Så har en ny bok kommit ut på marknaden och av någon fullständigt sinneslös, vettvillig, jubelidiotisk anledning har någon kostat på den ett omslag, en tryckning och en utgivning. Jag känner mig rent av lite illamående bara vid tanken. - Vatten, tack! Eller borde jag be om luktsaltet?
”Marry him : the case for settling for Mr Good Enough” av Lori Gottlieb. Och inte ens om den var menad som ett humoristiskt inslag skulle jag vara road. Nej, det här otäckt och i högsta grad oroande. Bäva månde vi kvinnor som trodde att 2010 ändå innebar ett visst mått av frihet för kvinnor i USA och Europa. Att vi ändå kommit en liten bit på vägen och kanske själva valt att INTE ingå diverse konstellationer av förhållanden. Eller att vi helt enkelt inte vill nöja oss! Vi väljer bort dåliga, meningslösa relationer även efter vi fyllt både 40, 50 och 60. Fasa!!! Vi vill kanske ha en bra och givande relation om vi överhuvudtaget skall ingå i en.
En kvinna runt 40 i dag som väljer att vara ensam är hotfull. Inte bara för att hon bryter normen och ser sig själv som oberoende. Hon väcker anstöt både hos män och kvinnor med denna inställning, men än mer är hon ju uppenbart och alldeles naturligtvis ett lystet, trånande djur som bara längtar efter att sätta klorna i den ena gifta mannen efter den andre. Skulle inte tro det va....
Vi skall enligt Gottlieb ta för oss av the leftovers medan vi kan. Själva är vi ju förstås uppenbara Leftovers med stort L. Bäst-före-datumet har för länge passerats, vi är slatten som blir kvar i det redan dekadenta lådvinet och snart ruttnar vi ihop, multnar ner för att aldrig någonsin återuppstå. Vilken mardröm, jag undrar bara för vem.
För min egen högst privata del är alla dåliga relationer ett avslutat kapitel, oavsett om det är som älskarinna, en romans, förhållande eller ett tillfälligt möte. I en relation vill jag må bra, jag vill känna mig bekväm, men också att vi kan utbyta både tankar och närhet. Nej, det ekonomiska, det statusmässiga eller form av sysselsättning spelar inte det minsta roll. Det som spelar roll är om jag känner mig levande och jag kan göra det också utan en man och förblir hellre en skräckinjagande baba jaga än en förtvivlad hemmafru som bor på Revolutionary Road långt borta från Heaven.
/Poppy
måndag 8 mars 2010
Internationella kvinnodagen
Den 8 mars och Siv har namnsdag i vårt land. Siv, som lär betyda hustru eller brud. Som om man redan hade en tillhörighet till någon annan. På en Internationell Kvinnodag. Hur tänkte de som sätter namnen i almanackan egentligen? Bättre vore ett namn som Elira, av albanskt ursprung som betyder den fria, alternativt den självständiga kvinnan. Det Ni namngivare!
Igår kunde man i Sydsvenska dagbladet läsa om att hundra år av Internationell kvinnodag fick minsann räcka. Nu var tiden inne för att sluta uppmärksamma kvinnan en gång om året, eftersom det enligt vissa anhängare av motsägelsefull logik betyder att vi resten av året firar mansdagar. Bortsett från detta var också tiden inne för kompetens, kunskap, meriter, duglighet etc. Rent av vore en kvotering och lagar en förelämpning mot den så välutbildade och kompetenta kvinnan som kan så det knakar i henne. Zznark säger jag. Har vi hört det förut? Och hur länge till ska vi knyta denna betydelselösa bindel för ögonen?
Jag hade önskat jag kunde instämma i denna enfaldiga kör med glädje och en sprittande entusiasm inombords. Jag hade så gärna velat tro på att det var just sådana egenskaper som räknas och jag hade så gärna sett det som en självklarhet. Men vi vet ju alla att det inte är så och jag undrar vad kvinnorna i styrelserummen är så rädda för. Att de inte ska bli tagna på allvar om de kvoteras in? Att de ska få massa omöjliga uppdrag som sedan slutar med sämre resultat, hur mycket de än sliter med uppgiften- för att sedan bli ett bevis på sin icke-duglighet? Är rädslan att bli sedd utifrån andra att man inte längre vågar tro på sin förmåga och se alla orättvisor och särbehandlingar som skett och sker kontinuerligt fram till denna hypotetiska kvotering för Kvinna X i styrelsen Ohm?
Suffragetterna som gav blanka tusan i hur de såg ut, eller om de betraktades som tokiga eller fick sätta social status, hälsa och liv på spel hade ändå en övertygelse. Att detta inte kunde få fortsätta. Dessa modiga kvinnor insåg att vi kvinnor var just allt det där som hävdas är det enda som behövs för att bli inröstad i ett viktigt sammanhang. Pyttsan heller! Suffragetterna visste att de måste skrika, svettas, bli nedslagna, fängslade och då fortsätta slåss, fortsätta göra sig hörda. Om och om igen. Jag och många andra kvinnor idag är djupt tacksamma över deras kamp som gav oss kvinnor en självklar rösträtt. Ändå har det inte varit en självklarhet ens i hundra år för kvinnor och alla män hade heller inte en självklar rösträtt innan 1921. Vi glömmer så fort och vi glömmer att vi ibland behöver lagar som styr och står över maktfullkomligt tyckande, som är en lika stor skymf mot demokratin som oron över att inte bli inröstad på jämlika villkor. Eftersom vi inte alls är i närheten av ett jämlikt samhälle eller en jämlik arbetsmarknad, ett jämlikt kulturutbud (med chefer och andra män inom genren som inte drar sig för att utan skam eller skuld sexuellt trakassera kvinnorna inom branschen), en jämlik skola eller jämlika förhållanden i vardagen.
Radion är på under en kortare biltur och programledaren ber folk ringa in och berätta om hur jämlik städningen är hemma. Jag förvånas inte bara, utan baxnar när jag hör kvinnorna som ringer in. De städar mer för att de "är bättre på det!". En annan kvinna tycker den svenska mannen blivit för mesig och inte ens "kan hantera en borrmaskin längre" och aldrig hade hon blivit bjuden på middag innan den nye mannen kom in i hennes liv. Men herregud, VARFÖR blev det så då??? Så cementerar vi könsrollerna ännu en gång och de stackars männen får minsann en del stryk på vägen också. Har det någon gång varit svårare under modern tid att få till en jämlikhet? Kanske ska den Internationella kvinnodagen omvandlas till den Internationella Jämlikhetsdagen, för dagens syn på gamla, omoderna och värdelösa könsroller känns inte bara fruktlös och skrämmande, utan framför allt oroväckande och skriker efter aktiv debatt. Nu!
/ Poppy
Igår kunde man i Sydsvenska dagbladet läsa om att hundra år av Internationell kvinnodag fick minsann räcka. Nu var tiden inne för att sluta uppmärksamma kvinnan en gång om året, eftersom det enligt vissa anhängare av motsägelsefull logik betyder att vi resten av året firar mansdagar. Bortsett från detta var också tiden inne för kompetens, kunskap, meriter, duglighet etc. Rent av vore en kvotering och lagar en förelämpning mot den så välutbildade och kompetenta kvinnan som kan så det knakar i henne. Zznark säger jag. Har vi hört det förut? Och hur länge till ska vi knyta denna betydelselösa bindel för ögonen?
Jag hade önskat jag kunde instämma i denna enfaldiga kör med glädje och en sprittande entusiasm inombords. Jag hade så gärna velat tro på att det var just sådana egenskaper som räknas och jag hade så gärna sett det som en självklarhet. Men vi vet ju alla att det inte är så och jag undrar vad kvinnorna i styrelserummen är så rädda för. Att de inte ska bli tagna på allvar om de kvoteras in? Att de ska få massa omöjliga uppdrag som sedan slutar med sämre resultat, hur mycket de än sliter med uppgiften- för att sedan bli ett bevis på sin icke-duglighet? Är rädslan att bli sedd utifrån andra att man inte längre vågar tro på sin förmåga och se alla orättvisor och särbehandlingar som skett och sker kontinuerligt fram till denna hypotetiska kvotering för Kvinna X i styrelsen Ohm?
Suffragetterna som gav blanka tusan i hur de såg ut, eller om de betraktades som tokiga eller fick sätta social status, hälsa och liv på spel hade ändå en övertygelse. Att detta inte kunde få fortsätta. Dessa modiga kvinnor insåg att vi kvinnor var just allt det där som hävdas är det enda som behövs för att bli inröstad i ett viktigt sammanhang. Pyttsan heller! Suffragetterna visste att de måste skrika, svettas, bli nedslagna, fängslade och då fortsätta slåss, fortsätta göra sig hörda. Om och om igen. Jag och många andra kvinnor idag är djupt tacksamma över deras kamp som gav oss kvinnor en självklar rösträtt. Ändå har det inte varit en självklarhet ens i hundra år för kvinnor och alla män hade heller inte en självklar rösträtt innan 1921. Vi glömmer så fort och vi glömmer att vi ibland behöver lagar som styr och står över maktfullkomligt tyckande, som är en lika stor skymf mot demokratin som oron över att inte bli inröstad på jämlika villkor. Eftersom vi inte alls är i närheten av ett jämlikt samhälle eller en jämlik arbetsmarknad, ett jämlikt kulturutbud (med chefer och andra män inom genren som inte drar sig för att utan skam eller skuld sexuellt trakassera kvinnorna inom branschen), en jämlik skola eller jämlika förhållanden i vardagen.
Radion är på under en kortare biltur och programledaren ber folk ringa in och berätta om hur jämlik städningen är hemma. Jag förvånas inte bara, utan baxnar när jag hör kvinnorna som ringer in. De städar mer för att de "är bättre på det!". En annan kvinna tycker den svenska mannen blivit för mesig och inte ens "kan hantera en borrmaskin längre" och aldrig hade hon blivit bjuden på middag innan den nye mannen kom in i hennes liv. Men herregud, VARFÖR blev det så då??? Så cementerar vi könsrollerna ännu en gång och de stackars männen får minsann en del stryk på vägen också. Har det någon gång varit svårare under modern tid att få till en jämlikhet? Kanske ska den Internationella kvinnodagen omvandlas till den Internationella Jämlikhetsdagen, för dagens syn på gamla, omoderna och värdelösa könsroller känns inte bara fruktlös och skrämmande, utan framför allt oroväckande och skriker efter aktiv debatt. Nu!
/ Poppy
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)