- Kan Ni stava till ödmjukhet?
Jo, det gick. Både att ljuda fram och stava till.
- Vad betyder ordet?
Svar: "Att man är len och mjuk och snäll".
En så god beskrivning som någon!
Två minuter senare ryter jag till, likt en hungrig tiger, utan förvarning och visar prov på allt vad ödmjukhet INTE är.
Gudars, ge mig styrka att orka med mig själv!!!
Visar inlägg med etikett Känslor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Känslor. Visa alla inlägg
lördag 20 augusti 2011
tisdag 16 november 2010
Lena händer, mjuka kinder
Plötsligt stod hon bara där. I sitt kök, evigt förknippad med potatis i aluminiumkastruller och den röda 50-talstapeten med vitt rombmönster i. Har det någonsin funnits en vackrare tapet tänkte jag ofta, med fötterna på plastmattorna ovanpå det lättstädade linoleumgolvet i svartvita rutor.
Hon verkade yngre på något sätt och jag minns inte riktigt, men hade hon inte snickarbyxor under förklädet? Pigg, glad, pratsam, vital. Hennes vackra små smilgropar och mjuka kinder som var som siden att vidröra.De lena händerna som alltid klappade, rörde och berörde med kärlek, som också flitigt tvättades i citronskal efter att ha skalat potatis. För att inte få mörka nagelband. Hon kan inte ha varit en dag över 50 år. Där och då.
Min dyraste skatt, den svarta afghantiken kom också gåendes in i köket. Aldrig en ond tanke från hennes sida heller. Inte ett grått strå i hennes vackra ansikte med de mörka, små ögonen, under det lockiga håret, fördelat i en naturlig mittbena. Hon följde mig överallt och vart jag än var och skulle aldrig ha tvekat att gå vid min sida. Vi var som lång och lerhalm under många, många år.
Kastrullerna på spisen kokade, kranen spolade och porslinet som skulle dukas fram skramlade. Den röda fasanen i sirligt mönster på tallrikarna. Den greppvänliga svarta plasten i gense-besticken som bara togs fram till festligheter. Som när jag kom på besök. Tänk att jag var viktig för någon.
Viktigast av alla var ändå Du, med Din ständiga och totala närvaro, gästfrihet och osjälviskhet. Alltid goda ord att förmedla, även om jag vet att Du suckade över mig många gånger. Skillnaden var bara att Du nästan aldrig lät mig märka av det. Jag fick vara som jag ville i Din närhet med tolerans och acceptans.
Arton år sedan nu jag kunde öppna den där porten med trähandtag, springa upp för marmortrappan och trycka tre gånger på dörrklockan, så Du visste att det var jag som kom. Södergatan 6B. Jag kommer aldrig att sluta sakna eller glömma.
/Poppy
Hon verkade yngre på något sätt och jag minns inte riktigt, men hade hon inte snickarbyxor under förklädet? Pigg, glad, pratsam, vital. Hennes vackra små smilgropar och mjuka kinder som var som siden att vidröra.De lena händerna som alltid klappade, rörde och berörde med kärlek, som också flitigt tvättades i citronskal efter att ha skalat potatis. För att inte få mörka nagelband. Hon kan inte ha varit en dag över 50 år. Där och då.
Min dyraste skatt, den svarta afghantiken kom också gåendes in i köket. Aldrig en ond tanke från hennes sida heller. Inte ett grått strå i hennes vackra ansikte med de mörka, små ögonen, under det lockiga håret, fördelat i en naturlig mittbena. Hon följde mig överallt och vart jag än var och skulle aldrig ha tvekat att gå vid min sida. Vi var som lång och lerhalm under många, många år.
Kastrullerna på spisen kokade, kranen spolade och porslinet som skulle dukas fram skramlade. Den röda fasanen i sirligt mönster på tallrikarna. Den greppvänliga svarta plasten i gense-besticken som bara togs fram till festligheter. Som när jag kom på besök. Tänk att jag var viktig för någon.
Viktigast av alla var ändå Du, med Din ständiga och totala närvaro, gästfrihet och osjälviskhet. Alltid goda ord att förmedla, även om jag vet att Du suckade över mig många gånger. Skillnaden var bara att Du nästan aldrig lät mig märka av det. Jag fick vara som jag ville i Din närhet med tolerans och acceptans.
Arton år sedan nu jag kunde öppna den där porten med trähandtag, springa upp för marmortrappan och trycka tre gånger på dörrklockan, så Du visste att det var jag som kom. Södergatan 6B. Jag kommer aldrig att sluta sakna eller glömma.
/Poppy
måndag 15 november 2010
Såhär
Ja, såhär är det utan att spara på skrytet om misantropens tillvaro. Det är de facto november, vilket i sin tur betyder att det är mestadels grått, vått, färglöst, innehållslöst, meningslöst, allmänt andefattigt, syrefattigt och totalt inspirationslöst. Hågen med andra ord lååg.
Jag gillar verkligen INTE den här månaden, men försöker ha förbarmande med den, då det även i denna månad väcks små, nya liv runt vår runda jord och alla, jag har nu bestämt detta; ALLA är älskade, välkomna och innerligt avhållna och gör därmed en hel del skara människor till de lyckligaste i världen.
Så tänker jag när mörkret omgärdar mig på såväl morgon- som kvällskvist. Och förresten sommarnätter. När upplevde jag en sådan sist i gemenskap? Det var många, många år sedan man satt där i trädgården, vid havet, nästan ensam på Sveavägen (när alla andra rymt ut till sina fritidstorp på midsommarafton) blickandes över en bakgård överbelastad med ventilationstrummor och inväntade, tog del av och insöp en soluppgång, sådär som man bara kan göra i ungdomlig glömska och drömskhet. Med framtiden och nuet i ens famn. Samtidigt som det eviga stinget av vemod och tillfredsställelse infann sig.
Nu har jag i bästa fall fått dela gemenskap till sommarens skymning faller eller alldeles med mig själv på trappan, en fransk cigg och ett glas whiskey vid min sida. Det är såå överskattat med ljusa kvällar med andra ord. Försöker jag vackert intala mig själv och hör hur falskt det skorrar i mitt längtande inre.
Så är det bara.
/Poppy
Jag gillar verkligen INTE den här månaden, men försöker ha förbarmande med den, då det även i denna månad väcks små, nya liv runt vår runda jord och alla, jag har nu bestämt detta; ALLA är älskade, välkomna och innerligt avhållna och gör därmed en hel del skara människor till de lyckligaste i världen.
Så tänker jag när mörkret omgärdar mig på såväl morgon- som kvällskvist. Och förresten sommarnätter. När upplevde jag en sådan sist i gemenskap? Det var många, många år sedan man satt där i trädgården, vid havet, nästan ensam på Sveavägen (när alla andra rymt ut till sina fritidstorp på midsommarafton) blickandes över en bakgård överbelastad med ventilationstrummor och inväntade, tog del av och insöp en soluppgång, sådär som man bara kan göra i ungdomlig glömska och drömskhet. Med framtiden och nuet i ens famn. Samtidigt som det eviga stinget av vemod och tillfredsställelse infann sig.
Nu har jag i bästa fall fått dela gemenskap till sommarens skymning faller eller alldeles med mig själv på trappan, en fransk cigg och ett glas whiskey vid min sida. Det är såå överskattat med ljusa kvällar med andra ord. Försöker jag vackert intala mig själv och hör hur falskt det skorrar i mitt längtande inre.
Så är det bara.
/Poppy
lördag 11 september 2010
Tågresan
Ja, egentligen har jag ingen aning om varför jag sitter på det här tåget nu. Varför jag lagt ut pengar på en biljett för att ta mig till ett ställe där jag känner ingen. Utom värden, som jag inte sett på länge och egentligen känner vi inte heller varandra. Eller bryr oss om varandra.
Det slår mig i alla fall att jag genomför också en annan resa när jag sitter här. Vid varje stopp, varje station får jag klara minnesbilder av mindre lyckade episoder i mitt liv. Bilar som havererade och jag i ständig desperat kamp att komma ikapp, att komma till livs. Jag kunde resa så långt och så hjärtligt för ett möte. Det gjorde mig glad och oftast bättre till mods, men såhär efteråt undrar jag ändå vem som vann vad på mina eviga strapatser. Jag gillar ju resan i sig, så kanske reste jag mindre för målet än vad målet förväntade sig och kanske blev det därför så fel ibland.
Det påminner mig en del om den resan jag gör nu. Och ändå inte, för just nu är målet det enda jag vill nå. Om än betydelselöst, vilket ger mig friheten att tycka just så.
Jag vet också att jag kommer att vara den som folk kommer att titta skeptiskt på och om jag vågar öppna munnen kommer de alla att gapa av bestörtning över de svavel som kommer därur. Jag kommer inte att kunna vara välformulerad, precis eller brinna engagerat för något. Jag kommer att känna mig obekväm, ensam och iakttagen. Jag kommer att svettas, känna mig ful, tjock och malplacerad. Men just därför ska jag genomföra det. Nu är tiden inne för gamla tonårshämningar att packa ihop och ge sig av. Jag skakar hand med resterna som kommer att finnas kvar, än lång tid framöver, men tillåter dem inte att bunta ihop sig och först äntra scenen.
En våt, oborstad, svart katt bland hermelinerna. Ja, jag ska banne mig njuta av det!
/Poppy
Det slår mig i alla fall att jag genomför också en annan resa när jag sitter här. Vid varje stopp, varje station får jag klara minnesbilder av mindre lyckade episoder i mitt liv. Bilar som havererade och jag i ständig desperat kamp att komma ikapp, att komma till livs. Jag kunde resa så långt och så hjärtligt för ett möte. Det gjorde mig glad och oftast bättre till mods, men såhär efteråt undrar jag ändå vem som vann vad på mina eviga strapatser. Jag gillar ju resan i sig, så kanske reste jag mindre för målet än vad målet förväntade sig och kanske blev det därför så fel ibland.
Det påminner mig en del om den resan jag gör nu. Och ändå inte, för just nu är målet det enda jag vill nå. Om än betydelselöst, vilket ger mig friheten att tycka just så.
Jag vet också att jag kommer att vara den som folk kommer att titta skeptiskt på och om jag vågar öppna munnen kommer de alla att gapa av bestörtning över de svavel som kommer därur. Jag kommer inte att kunna vara välformulerad, precis eller brinna engagerat för något. Jag kommer att känna mig obekväm, ensam och iakttagen. Jag kommer att svettas, känna mig ful, tjock och malplacerad. Men just därför ska jag genomföra det. Nu är tiden inne för gamla tonårshämningar att packa ihop och ge sig av. Jag skakar hand med resterna som kommer att finnas kvar, än lång tid framöver, men tillåter dem inte att bunta ihop sig och först äntra scenen.
En våt, oborstad, svart katt bland hermelinerna. Ja, jag ska banne mig njuta av det!
/Poppy
söndag 5 september 2010
Önsketänkande
Aldrig mer tänker jag ganska ofta. Innerst inne hoppas jag dock fortfarande helt orealistiskt på att det faktiskt finns en enda person som kan både se, lyssna till och förstå mig. Bry sig om hur jag mår. Sådär vardagsaktigt som det bara går att vara när man bryr sig på riktigt. Bara EN gång. Det behöver inte ens vara i ett långt förlopp.
Aldrig mer... Som OM det varit. Rapparna samlas runt mig i vita träningskläder, tunga guldkedjor kring deras tjurnackar, svarta solglasögon och tillhörande coola gester med spretiga fingrar, säger de i kör: "You wish!".
Nej och jag fastnar alltid där. Två tegelstenar i fickan och en beslutsamhet. Varför går den inte att omvända till något mer bejakande?
Jag vet ju. Det har alltid varit så inser jag. Länge nog i alla fall. Men jag blir ingen. Ingen alls. Trots att jag kan offra all min värdighet. Den är nu inte så mycket värd. Ligger på ett lager och skräpar. Ett lager som snart ska rensas ut.
Samtidigt vägrar jag ju i vanlig ordning att nöja mig. Kommer aldrig att göra det. Då får det hellre vara. Då får allt hellre vara. Ett enda liv och vad som blir av det. Blir det bara skit spelar ju inget någon roll. Det finns så mycket av försumbarhet och kanske det bara är att acceptera att man är en del av denna sörja. Men om jag vägrar då?
Rapkillarna: At your age wooo-man?
You bet!
/Polly
Aldrig mer... Som OM det varit. Rapparna samlas runt mig i vita träningskläder, tunga guldkedjor kring deras tjurnackar, svarta solglasögon och tillhörande coola gester med spretiga fingrar, säger de i kör: "You wish!".
Nej och jag fastnar alltid där. Två tegelstenar i fickan och en beslutsamhet. Varför går den inte att omvända till något mer bejakande?
Jag vet ju. Det har alltid varit så inser jag. Länge nog i alla fall. Men jag blir ingen. Ingen alls. Trots att jag kan offra all min värdighet. Den är nu inte så mycket värd. Ligger på ett lager och skräpar. Ett lager som snart ska rensas ut.
Samtidigt vägrar jag ju i vanlig ordning att nöja mig. Kommer aldrig att göra det. Då får det hellre vara. Då får allt hellre vara. Ett enda liv och vad som blir av det. Blir det bara skit spelar ju inget någon roll. Det finns så mycket av försumbarhet och kanske det bara är att acceptera att man är en del av denna sörja. Men om jag vägrar då?
Rapkillarna: At your age wooo-man?
You bet!
/Polly
torsdag 2 september 2010
Mannen hon söker
...
Honom får hon aldrig!.. Om det otroliga skulle hända, att hon verkligen mötte honom och fick honom, skulle hon bli djupt olycklig. (Ja, jag kan inte annat än stämma jakande in i denna kör.)
Kvinnan ser i sina önskedrömmar mannen i första hand som en könsvarelse (hepp!). Först i andra (ja, så är det minsann) kommer hennes krav (notera: KRAV) på honom som människa i det dagliga samlivet.
hämtat ur: Hur kvinnan vill erövras med undertiteln: En bok för alla män , av Poul Thorsen, 6 upplagan!, från 1953. Hittad i Farmors bokhylla, delvis ouppsprättad. Undrar om det betydde att Farfar Vidar snabbare än andra män fattade galoppen eller om han bara gav upp?
/Poppy
Honom får hon aldrig!.. Om det otroliga skulle hända, att hon verkligen mötte honom och fick honom, skulle hon bli djupt olycklig. (Ja, jag kan inte annat än stämma jakande in i denna kör.)
Kvinnan ser i sina önskedrömmar mannen i första hand som en könsvarelse (hepp!). Först i andra (ja, så är det minsann) kommer hennes krav (notera: KRAV) på honom som människa i det dagliga samlivet.
hämtat ur: Hur kvinnan vill erövras med undertiteln: En bok för alla män , av Poul Thorsen, 6 upplagan!, från 1953. Hittad i Farmors bokhylla, delvis ouppsprättad. Undrar om det betydde att Farfar Vidar snabbare än andra män fattade galoppen eller om han bara gav upp?
/Poppy
tisdag 24 augusti 2010
Rea
Ok, lite billigt kanske. Men sant. Men ändå är jag inte riktigt beredd på att rea ut min lukrativa själ, osedd av alla, förstådd av ingen. Som en lysmask i mörkret, men så lätt att missa då det är så många som lyser. Desperat.
Stoltheten vägrar ge upp enevirkets bestående seghet, uthållighet och kraft. Tänk om någon en dag satte sig ner för att lyssna, ta del och se inåt. Istället för att ständigt vidga sin egen röst, ta del av sitt eget inre med omgivningens väluppfostrade applåder till livs.
För att vi alla behöver det. Också ensliga skogsråer med lång vana av att hitta bland myr och sten, men oerhört bristfällig vana av samförstånd och ett delat hjärterum.
Jag vänder mig om. Ett svart hål.
/Poppy
Stoltheten vägrar ge upp enevirkets bestående seghet, uthållighet och kraft. Tänk om någon en dag satte sig ner för att lyssna, ta del och se inåt. Istället för att ständigt vidga sin egen röst, ta del av sitt eget inre med omgivningens väluppfostrade applåder till livs.
För att vi alla behöver det. Också ensliga skogsråer med lång vana av att hitta bland myr och sten, men oerhört bristfällig vana av samförstånd och ett delat hjärterum.
Jag vänder mig om. Ett svart hål.
/Poppy
onsdag 11 augusti 2010
Ensam sommar
Nyligen berättade jag i ett annat forum om följande episod som betydde mycket för mig av flera anledningar. Jag kör denna livserfarenhet här också. Bara för att.
I min barndom och även ungdom fanns det en tid och dagar då man faktiskt kunde vara onåbar. En sommar för länge sedan nu, befann jag mig vid Båstads kust, i sanddynerna med min svarta hund och lät havet lugna och stärka. Egentligen väntade jag på Henne, fast jag då visste att hon inte skulle komma och att vi förmodligen aldrig mer skulle spendera en sommar ihop. Dessa saltstänkta somrar med stekt sill, skrubbad nypotatis med jord under naglarna som resultat. Jordgubbar, Laban i Sydsvenskan och en genuin kärlek och närhet. Det blev heller inga fler somrar för oss, då det blev Hennes sista i detta jordeliv.
Dag ut och dag in lät jag lugnet från vågornas fridfulla, vaggande, vyssande, tröstande sång inta mig. Då fanns inga bredband, modem, småband, SIM-kort, mobiler, hybrider, Androider eller den mer eller mindre påtvingade känslan av att vara ständigt nåbar, ständigt tajta partybrallor på.
Det fanns en stor, svart bakelittelefon i sommarstugan som ringde någon enstaka gång. Jag lät bli att svara. Det fanns en brevlåda som jag lojt strosade förbi under förmiddagarna och till slut kom där ett vykort med rader som slutligen fick mig att lyfta den tunga luren från klykan och svara "Hallå?".
Då hade visst vänner, familj och släkt vänt upp och ner på adress- och telefonböcker för att få tag på mig. Ingen hade fram tills dess vetat var jag var. Och jag hade njutit varenda sekund av det!
/Poppy
I min barndom och även ungdom fanns det en tid och dagar då man faktiskt kunde vara onåbar. En sommar för länge sedan nu, befann jag mig vid Båstads kust, i sanddynerna med min svarta hund och lät havet lugna och stärka. Egentligen väntade jag på Henne, fast jag då visste att hon inte skulle komma och att vi förmodligen aldrig mer skulle spendera en sommar ihop. Dessa saltstänkta somrar med stekt sill, skrubbad nypotatis med jord under naglarna som resultat. Jordgubbar, Laban i Sydsvenskan och en genuin kärlek och närhet. Det blev heller inga fler somrar för oss, då det blev Hennes sista i detta jordeliv.
Dag ut och dag in lät jag lugnet från vågornas fridfulla, vaggande, vyssande, tröstande sång inta mig. Då fanns inga bredband, modem, småband, SIM-kort, mobiler, hybrider, Androider eller den mer eller mindre påtvingade känslan av att vara ständigt nåbar, ständigt tajta partybrallor på.
Det fanns en stor, svart bakelittelefon i sommarstugan som ringde någon enstaka gång. Jag lät bli att svara. Det fanns en brevlåda som jag lojt strosade förbi under förmiddagarna och till slut kom där ett vykort med rader som slutligen fick mig att lyfta den tunga luren från klykan och svara "Hallå?".
Då hade visst vänner, familj och släkt vänt upp och ner på adress- och telefonböcker för att få tag på mig. Ingen hade fram tills dess vetat var jag var. Och jag hade njutit varenda sekund av det!
/Poppy
tisdag 27 juli 2010
Dating
Jag får snart till ett ultraskrik, ett avgrundsvrål, ett träsktrolls hårresande läte där även nackens fjun ger sig tillkänna. Jag blir vansinnig! På alla dessa dating-sajter! Var man än befinner sig, på the Internet, läsandes en tidning eller reklam på Tv, så nog tusan dyker de upp. De lyckligt leende, de som TROR på livet igen. De som VET att livet består av olika faser.
Fy fan!! Säger jag bara!
Det är inget annat än ockrare som gör sig pengar på andra människors ensamhet och dessa sajters uttalade pina av att vara ensam. Jag vill inte vara ensam längre, skriks det ut och en vacker kvinna med ledsna ögon BEEEER om att få bli omhändertagen av just Dig!! Och det får det att koka inom mig! Jag har god lust att starta en anti-rörelse där våra slogans är "Jag vill vara ensam!" eller varför inte ta Greta Garbos replik rakt av "I want to be left alone!"
Vad de här förmedlingarna gör, förutom att tjäna pengar på andras tynande hopp är att dels invagga människor i en slags förvissning genom alla de urusla frågorna man måste ta sig igenom för att sedan procentsättas inför en matchning. Hur svaren blir kan bli helt avhängigt dagsformen och skall alltså sedan stå i paritet för vem man ÄR! Dels talar det om för människor som lever ensamma att de är misslyckade, usla, oönskade och skulle de nu bara ta och matcha ihop sig med den där som gillar att spela golf skulle allt bli bra. Och förmedlingen rikare. Även om de i morgon passar bättre med den som gillar att se på skräckfilmer.
Att gå till Kivik och be en hederlig spåtant i en ruffig husvagn sia Din framtid i kristallkulan ger nog dubbelt upp, jämfört med de usla individer som satt i system att tjäna pengar på andras olycka.
Tvi!!
/Poppy
Fy fan!! Säger jag bara!
Det är inget annat än ockrare som gör sig pengar på andra människors ensamhet och dessa sajters uttalade pina av att vara ensam. Jag vill inte vara ensam längre, skriks det ut och en vacker kvinna med ledsna ögon BEEEER om att få bli omhändertagen av just Dig!! Och det får det att koka inom mig! Jag har god lust att starta en anti-rörelse där våra slogans är "Jag vill vara ensam!" eller varför inte ta Greta Garbos replik rakt av "I want to be left alone!"
Vad de här förmedlingarna gör, förutom att tjäna pengar på andras tynande hopp är att dels invagga människor i en slags förvissning genom alla de urusla frågorna man måste ta sig igenom för att sedan procentsättas inför en matchning. Hur svaren blir kan bli helt avhängigt dagsformen och skall alltså sedan stå i paritet för vem man ÄR! Dels talar det om för människor som lever ensamma att de är misslyckade, usla, oönskade och skulle de nu bara ta och matcha ihop sig med den där som gillar att spela golf skulle allt bli bra. Och förmedlingen rikare. Även om de i morgon passar bättre med den som gillar att se på skräckfilmer.
Att gå till Kivik och be en hederlig spåtant i en ruffig husvagn sia Din framtid i kristallkulan ger nog dubbelt upp, jämfört med de usla individer som satt i system att tjäna pengar på andras olycka.
Tvi!!
/Poppy
lördag 19 juni 2010
Pink is the colour of my wasted dreams
Mellan ogräs, disk och matlagning får världsmästerskapen i fotboll sig ett och annat getöga. Jag lyckas av flera anledningar dock inte uppbåda samma entusiasm som vid tidigare VM i denna världsomfattande sport. En anledning är att jag brukar dela matchupplevelserna med någon eller några. 1994 var vi ett helt gäng kompisar som satt och hejade i kapp med öl, pizza, bröder, fäder och partners i en salig blandning. Det mest minnesvärda från det VM:et var annars att jag hånglade med en MTV-DJ under en match och att ett helt kompisgäng åkte till Tivolirock i Kristianstad, med ännu ganska okända Cardigans, där en lite blyg och nervös Nina Persson var allt av sommarljuva tankar. Där mer etablerade Popsicle visade sig ha en mycket blyg frontman i Andreas Mattsson, som ändå gärna förmedlade boktips. Hårdkokta sådana dessutom. Jag och en annan tjej lyckades smita hem med min killkompis och kolla på finalen som gick samtidigt. Vi hejade på Italien, men Brasilien vann på straffsparkar. Ett VM i berusningens tecken.
Fyra år senare hade jag precis börjat jobba i Halland och bodde den sommaren hemma hos släktingar. En familjemedlem var mycket sjuk och förutom glädjeämnet VM i fotboll, inledde jag ett slags desperat försök att sprida god stämning genom att baka det ena kakverket efter det andra till den sjuke släktingen, vars far varit konditor. Vi hejade på Kamerun och Frankrike med Zidane i spetsen, som om jag inte missminner mig helt vann. Ett VM känslomässigt fyllt av sorg på ett personligt plan.
2002 hade jag en telning på armen och en annan i magen. Med tanke på att jag mådde som i ett ständigt nära-döden-upplevelse under denna period var fotbollen lågprioriterad. Men vi satt där, min sambo och jag och tittade lite, packade kartonger, på väg vidare. Vi visste inte då eller jag ville i alla fall inte se, att vi redan då också packade våra egna saker och var på väg vidare ifrån varandra. VM i familjens gemenskap, men också ett VM i rörelse. Att förflytta sig och gå vidare.
Mitt starkaste minne kom fyra år senare. Jag minns hur Frankrike med vad som kändes som en knivsudds marginal tog sig vidare från match till match. Jag minns hur Zidane rörde sig som ett elegant fullblod över fotbollsplanen. Hans lätta steg, starka kropp, kvickheten i överstegsfinterna som gick hem nästan varenda gång. Jag minns blicken, stoltheten och övertygelsen i uttrycket hos denne man; att förlora låg inte på det medvetna planet. Ändå blev det så i finalen. En förlust lika stor hos fransmännens grusade hopp, liksom jag och min sambo snart kom med samma beslutsamhet att skåda varandra i ögonen och inse slaget förlorat.
Jag läste nyss att inget VM kommer att bli lika bra som det man upplevde som ett förväntansfullt barn, att allt kommer att vara delar av besvikelser efter den där första, omvälvande gången. Men jag håller inte med. Vissa bitar går förlorat och kommer aldrig att komma igen. Fast för mig är det samma sak som att om man älskat en gång kommer man aldrig att kunna göra det igen, eller att man inte kan älska sina barn lika mycket, om man nu har mer än ett. Det kan man och gör man. Det är väl bara det att det blir annorlunda och att det inte blir exakt lika behöver inte nödvändigtvis betyda att det blir sämre.
Har någon förresten sett publiken göra Vågen på läktaren? Den lyser med sin frånvaro i vuvuzelans segertåg.
/Poppy
onsdag 9 juni 2010
Relationskommittén sammanträder
Samtiden har skapat helt andra förutsättningar för folk att träffas, kopulera, skaffa sig fästfolk och eventuellt så småningom bilda familj, separera och glatt börja om på balanskulan till boll eller bli bitter och förgrämd, men ändå rädes ensamheten i ett förbålt hopp om att ändå en dag, vid regnbågens slut hitta de färger som klär en bäst.
Visst går vi fortfarande på krogen, dansar och i bästa fall blir man som singel medbjuden på olika fester och middagar. Men oftast inte, eftersom man ändå alltid på något konstigt sätt kan ses som ett visst hot oavsett hur ointresserad singelmänniskan må vara av någons respektive.
Folk tjänar storkovan på folks längtan efter Någon genom parshit, matt.com, ändhållplatsen mm, dvs uppbyggda kontaktannonser på nätet där man kan chatta och ”lära känna varandra” innan man ses. Dessutom kan man göra fina test som talar om att man passar så och så väl ihop med den och den. Sedan kan man få ett Offer som det heter, eftersom översättaren av texten inte förstod att det var ett Erbjudande som avsågs, eller förstod översättaren just det och insåg att alla var just Offer med tid, pengar och känslor som uppehöll sig på dess sidor?
Nu ska dessutom alla vara så härligt bejakande till livet och kärleken. Det är ju sommar och bröllopsyra! Men om man nu inte hittar rätt i djungeln, är trött på de man ser på krogen, spelat ett par Intermezzon och inte ser någon vidare ljusning? Där resterna inte känns som ett alternativ eller den där kontaktannonsförmedlingstjänstfunktionen. Och om man är trött på att vara någons snuttefilt under en period, någons leksak under andras uttråkade perioder och bara vill känna att det faktiskt skulle kunna vara på riktigt. Hur kort det än är. Eftersom en kort, men närvarande relation av inblandade parter kan vara så mycket mer betydelsefullt än ett långt och jämntjockt.
Relationsexpert Poppy uttalar sig om följande:
Från små korta, obetydliga varianter på högstadiet, som ofta tog slut direkt efter ”fråga chansen”. Otaliga, oförlösta känslor för diverse hopplösa objekt. Såhär i efterhand är jag också mycket tacksam att de förblev oförlösta. Några beundrare på vägen, varav vissa som trots sin status som framgångsrika inom viss genre inte gjorde ett tillräckligt starkt intryck
En häftig förälskelse som osannolikt blev ett förhållande, men eftersom jag redan var på väg vidare i livet och aldrig räknat med sällskap, så övergavs detta innan det ens fått en chans. Jag ångrade mig i flera år, men hade ändå valt det!
Sista kvällen i Barnes innan jag skulle åka hem efter två års strandande i England. Kyssen. Men där tog det slut. Mitt beslut stod fast. Jag ångrade mig inte, men saknade honom ett tag, utan smärta eller sorg. En kompis som roade mig, väckte upp insomnade intressen och visade mig nya vägar i livet. Men han var ju en kompis! Sedan Herr Hopplös, efter det Herr Ko-Ko, Herr Hare och Herr Går Man. Plus lite blandad konfetti.
Vad lär man sig av detta då? Initialt förde det ändå med sig känslan av en viss spänning och förväntan på att det fanns så mycket mer att upptäcka. Hjärtesorg, förtröstan, förälskelse. Men kärlek? Den där som får en att vilja vila ut och förutsättningslöst vilja dela med sig av sig själv till en annan? Jag tror jag snuddat vid den. Så ska man ge upp eller nöja sig? Eller räcker det med små färgglada sockrade praliner när andan faller på? Kan det vara nog att bara vara utan att vilja mer? Får det lov att vara en kaka till?
Visst går vi fortfarande på krogen, dansar och i bästa fall blir man som singel medbjuden på olika fester och middagar. Men oftast inte, eftersom man ändå alltid på något konstigt sätt kan ses som ett visst hot oavsett hur ointresserad singelmänniskan må vara av någons respektive.
Folk tjänar storkovan på folks längtan efter Någon genom parshit, matt.com, ändhållplatsen mm, dvs uppbyggda kontaktannonser på nätet där man kan chatta och ”lära känna varandra” innan man ses. Dessutom kan man göra fina test som talar om att man passar så och så väl ihop med den och den. Sedan kan man få ett Offer som det heter, eftersom översättaren av texten inte förstod att det var ett Erbjudande som avsågs, eller förstod översättaren just det och insåg att alla var just Offer med tid, pengar och känslor som uppehöll sig på dess sidor?
Nu ska dessutom alla vara så härligt bejakande till livet och kärleken. Det är ju sommar och bröllopsyra! Men om man nu inte hittar rätt i djungeln, är trött på de man ser på krogen, spelat ett par Intermezzon och inte ser någon vidare ljusning? Där resterna inte känns som ett alternativ eller den där kontaktannonsförmedlingstjänstfunktionen. Och om man är trött på att vara någons snuttefilt under en period, någons leksak under andras uttråkade perioder och bara vill känna att det faktiskt skulle kunna vara på riktigt. Hur kort det än är. Eftersom en kort, men närvarande relation av inblandade parter kan vara så mycket mer betydelsefullt än ett långt och jämntjockt.
Relationsexpert Poppy uttalar sig om följande:
Från små korta, obetydliga varianter på högstadiet, som ofta tog slut direkt efter ”fråga chansen”. Otaliga, oförlösta känslor för diverse hopplösa objekt. Såhär i efterhand är jag också mycket tacksam att de förblev oförlösta. Några beundrare på vägen, varav vissa som trots sin status som framgångsrika inom viss genre inte gjorde ett tillräckligt starkt intryck
En häftig förälskelse som osannolikt blev ett förhållande, men eftersom jag redan var på väg vidare i livet och aldrig räknat med sällskap, så övergavs detta innan det ens fått en chans. Jag ångrade mig i flera år, men hade ändå valt det!
Sista kvällen i Barnes innan jag skulle åka hem efter två års strandande i England. Kyssen. Men där tog det slut. Mitt beslut stod fast. Jag ångrade mig inte, men saknade honom ett tag, utan smärta eller sorg. En kompis som roade mig, väckte upp insomnade intressen och visade mig nya vägar i livet. Men han var ju en kompis! Sedan Herr Hopplös, efter det Herr Ko-Ko, Herr Hare och Herr Går Man. Plus lite blandad konfetti.
Vad lär man sig av detta då? Initialt förde det ändå med sig känslan av en viss spänning och förväntan på att det fanns så mycket mer att upptäcka. Hjärtesorg, förtröstan, förälskelse. Men kärlek? Den där som får en att vilja vila ut och förutsättningslöst vilja dela med sig av sig själv till en annan? Jag tror jag snuddat vid den. Så ska man ge upp eller nöja sig? Eller räcker det med små färgglada sockrade praliner när andan faller på? Kan det vara nog att bara vara utan att vilja mer? Får det lov att vara en kaka till?
lördag 15 maj 2010
Regn
Idag har det strilat likt tårar på min kind
ohejdat, ohämmat och man undrar själv:
-Men för guds skull skall människan aldrig sluta lipa då?
Såsom i himmelen, så ock på jorden
ett dagligt bröd och lika stor mängd av vatten
Vi står med våra spruckna krus
och våra samlade tårar
Vad gör man med en sparad mängd sorg, ilska och upprördhet?
Eller kom det bara av rörelse, glädje, av smärta?
Blött blir det. Stövlar på.
Och numera ska de vara glada, färgrika och mönstrade.
Så man inte tänker på vilkas sorger det är man traskar runt i.
Vems sargade kropp man skrapar av sig, innan man går in till sitt igen.
/Poppy
ohejdat, ohämmat och man undrar själv:
-Men för guds skull skall människan aldrig sluta lipa då?
Såsom i himmelen, så ock på jorden
ett dagligt bröd och lika stor mängd av vatten
Vi står med våra spruckna krus
och våra samlade tårar
Vad gör man med en sparad mängd sorg, ilska och upprördhet?
Eller kom det bara av rörelse, glädje, av smärta?
Blött blir det. Stövlar på.
Och numera ska de vara glada, färgrika och mönstrade.
Så man inte tänker på vilkas sorger det är man traskar runt i.
Vems sargade kropp man skrapar av sig, innan man går in till sitt igen.
/Poppy
torsdag 22 april 2010
Galenskap
Ja, det snackas om att det är kemi och dofter och olika substanser hit och dit. Eller hur styrda vi är av att fortplanta oss för vår överlevnad och därför är sexualdriften en sådan stark indikator i känslolivet. Det pratas om trygghet och ensamhet, att man hellre är två än en, men hellre ensam med sig själv än när man är tu. Det snackas så mycket trams, sägs så mycket skit, ältas så många ord alldeles i onödan. För många lyriker. poeter, musiker, författare och brevskrivare har lagt ner alldeles för mycken möda på detta för absolut ingenting. För det är bara ren och skär galenskap. Så det så!
/Poppy slirar efter flera arbetsveckor med 13h arbetspass
/Poppy slirar efter flera arbetsveckor med 13h arbetspass
fredag 9 april 2010
Hulken och hans muskler
Starka karlar och kvinnor som dånar i deras armar, av pur hänförelse, men också av skräckblandad förtjusning, givetvis kryddad med sexualitetens dragningskraft som rycker i både lem och barm.
Ärligt, ja, jag har själv fantiserat i något slags självförakt om att bli uppfångad av en stor, muskulös, mansfigur med armar hårda som granit, biceps stora som bowlingklot. Men sen tar det liksom slut. Tvärstopp, eller en ren burnout faktiskt. Efter uppfångandet och den inbillade känslan av att vara lätt som en fjäder - ytterligare en inlärd egenskap att eftertrakta som kvinna - så vill jag nog bara släta ut kläderna med skrovliga handflator (mina egna). Med fingertopparna dra tillbaka det ständigt spretande håret och säga lite halvt skrämd, halvt blygt: Tack! Men nu klarar jag mig själv.
Så muskler är överflödigt egentligen. Det kan likt porrfilm ha en initial upphetsande förmåga, men inom förloppet av ett par minuter blir det tämligen ointressant och intetsägande. Tråkigt! Så var ska styrkan sitta då? I uthållighet, intelligens, känslosamhet? Eller ska man strunta i styrkan helt och hållet?
Något säger mig att det kanske faktiskt är både bättre och paradoxalt nog starkare att vara lite svagare. Att våga säga ifrån när man blir sårad, utsatt för oförrätter och ledsen. Att släppa en tår och inte skämmas för den, att känna smärtan som plågar en vid en förlust av oavsett vad. Det är dags att sluta upp med att tåla allt från alla. Kritik som haglar och som individ ska man vara så stark och med så pass bra självförtroende att man tar det både med en klackspark och som en möjlighet att kunna bli lite bättre. Bättre på vadå? Nej, minsann. Sätt ner foten, så dammet yr, så klackarna ekar mot golvets yta. Sätt händerna i sidan och visa att du är berörd, har tagit illa vid dig. Visa att du lever, känner och vill vara något annat än en offentlig spottkopp. Däri finns det så oerhört mycket mer styrka än i någonsin någon Hulk!
/Poppy som har ganska snygga deltoideus
Ärligt, ja, jag har själv fantiserat i något slags självförakt om att bli uppfångad av en stor, muskulös, mansfigur med armar hårda som granit, biceps stora som bowlingklot. Men sen tar det liksom slut. Tvärstopp, eller en ren burnout faktiskt. Efter uppfångandet och den inbillade känslan av att vara lätt som en fjäder - ytterligare en inlärd egenskap att eftertrakta som kvinna - så vill jag nog bara släta ut kläderna med skrovliga handflator (mina egna). Med fingertopparna dra tillbaka det ständigt spretande håret och säga lite halvt skrämd, halvt blygt: Tack! Men nu klarar jag mig själv.
Så muskler är överflödigt egentligen. Det kan likt porrfilm ha en initial upphetsande förmåga, men inom förloppet av ett par minuter blir det tämligen ointressant och intetsägande. Tråkigt! Så var ska styrkan sitta då? I uthållighet, intelligens, känslosamhet? Eller ska man strunta i styrkan helt och hållet?
Något säger mig att det kanske faktiskt är både bättre och paradoxalt nog starkare att vara lite svagare. Att våga säga ifrån när man blir sårad, utsatt för oförrätter och ledsen. Att släppa en tår och inte skämmas för den, att känna smärtan som plågar en vid en förlust av oavsett vad. Det är dags att sluta upp med att tåla allt från alla. Kritik som haglar och som individ ska man vara så stark och med så pass bra självförtroende att man tar det både med en klackspark och som en möjlighet att kunna bli lite bättre. Bättre på vadå? Nej, minsann. Sätt ner foten, så dammet yr, så klackarna ekar mot golvets yta. Sätt händerna i sidan och visa att du är berörd, har tagit illa vid dig. Visa att du lever, känner och vill vara något annat än en offentlig spottkopp. Däri finns det så oerhört mycket mer styrka än i någonsin någon Hulk!
/Poppy som har ganska snygga deltoideus
tisdag 30 mars 2010
Vem vågar älska alls?
Egentligen skulle jag vilja skriva något djupt analytiskt och insiktsfullt om asgamarna, men vet att det kommer att dränera mig på både för allmänheten förbehållna tankar, samt en hel del känslor av den uppriktigt, inkännande varianten. För att komma kunna dela med mig av detta krävs en vakenhet, som inte riktigt är på topp för tillfället. Det är inte omöjligt att jag återkommer till ämnet. Asgamarna. Skämmes borde dem!
Eller ska jag skriva om Mia Skäringer som med såriga handleder blottar sig själv, såväl fysiskt naket som verbalt? Samtidigt som hon distanserar sig i sina olika figurer och inte minst genom de överdrivna, sexuella anspelningarna. Eftersom det ligger en kritik i hennes anförande av just den sexuella fixeringen, känns det lite kluvet att hon jobbar så mycket med den påstådda avsaknaden av kåthet. Jag gillar ju henne som fan, speciellt tillsammans med Klara. Vissa parhästar passar bäst ihop, så är det bara. Och ja, jag gillar att Mia deklarerar det så många av oss tänker, men för sjutton, man SKA ju vara så fri i sin sexualitet, så bejakande och helt utan förväntningar eller krav. För nu är det ju ändå 2010 och vem bryr sig då om trygghet och samhörighet hos en annan part??? Då slog det som en slägga att Mia sa: "Så många gånger jag gett mitt hjärta till någon som lika gärna kunde runkat".
Så, vad vill jag egentligen ha sagt, förutom att scillorna trängs i rabatten, solen är plågsamt observant på sprickorna i fasaden, påsken randas med riset och haren skuttar runt med sina ägg? Lika nervös och rädd som vanligt. Nervös för att inte hinna i tid, rädd för att lägga äggen fel, så de inte hittas och tänk om fel person tar fel ägg? Våndan är stor för en brun hare såhär års!
Ja, jag vill nog bara säga att vi nutida, liberala, obundna, moderna och fritänkande individer har fjärmat oss så långt ifrån någon form av känslomässighet alls att vi inte förmår ta till oss närhet och kärlek när den närmar sig oss. I alla fall inte om den är på riktigt. Men enstaka ligg som bekräftelse på att vi duger i 5-10 min är okej. Eller att "älska" en Anna Gavalda-bok som är så förbannat förutsägbar från första sidan och jag har hela scenariot klart för mig, trots att jag inte vill. Plus att det är erbarmligt dåligt och bara gnider på redan söndertrasade strängar, för vi kan ju bara relatera till nedärvda sanningar, hur hopplöst föråldrade och intetsägande de än är. Det som är på låtsas är underbart bra. Det som är äkta med svett, blod, tårar, det som känns på riktigt och gör ont, svider, skaver - nej, nej, nej. Skona oss från all verklighet där vi måste börja stå till svars och tänka en uppriktig tanke eller två.
Jag vill inte ha det ytligt falska, helt betydelselöst, meningslösa mer. Jag vill ha något riktigt, hur illa det än rispar och slår. Jag nöjer mig inte med mindre.
/ Poppy letar frön i gräsmattan
Eller ska jag skriva om Mia Skäringer som med såriga handleder blottar sig själv, såväl fysiskt naket som verbalt? Samtidigt som hon distanserar sig i sina olika figurer och inte minst genom de överdrivna, sexuella anspelningarna. Eftersom det ligger en kritik i hennes anförande av just den sexuella fixeringen, känns det lite kluvet att hon jobbar så mycket med den påstådda avsaknaden av kåthet. Jag gillar ju henne som fan, speciellt tillsammans med Klara. Vissa parhästar passar bäst ihop, så är det bara. Och ja, jag gillar att Mia deklarerar det så många av oss tänker, men för sjutton, man SKA ju vara så fri i sin sexualitet, så bejakande och helt utan förväntningar eller krav. För nu är det ju ändå 2010 och vem bryr sig då om trygghet och samhörighet hos en annan part??? Då slog det som en slägga att Mia sa: "Så många gånger jag gett mitt hjärta till någon som lika gärna kunde runkat".
Så, vad vill jag egentligen ha sagt, förutom att scillorna trängs i rabatten, solen är plågsamt observant på sprickorna i fasaden, påsken randas med riset och haren skuttar runt med sina ägg? Lika nervös och rädd som vanligt. Nervös för att inte hinna i tid, rädd för att lägga äggen fel, så de inte hittas och tänk om fel person tar fel ägg? Våndan är stor för en brun hare såhär års!
Ja, jag vill nog bara säga att vi nutida, liberala, obundna, moderna och fritänkande individer har fjärmat oss så långt ifrån någon form av känslomässighet alls att vi inte förmår ta till oss närhet och kärlek när den närmar sig oss. I alla fall inte om den är på riktigt. Men enstaka ligg som bekräftelse på att vi duger i 5-10 min är okej. Eller att "älska" en Anna Gavalda-bok som är så förbannat förutsägbar från första sidan och jag har hela scenariot klart för mig, trots att jag inte vill. Plus att det är erbarmligt dåligt och bara gnider på redan söndertrasade strängar, för vi kan ju bara relatera till nedärvda sanningar, hur hopplöst föråldrade och intetsägande de än är. Det som är på låtsas är underbart bra. Det som är äkta med svett, blod, tårar, det som känns på riktigt och gör ont, svider, skaver - nej, nej, nej. Skona oss från all verklighet där vi måste börja stå till svars och tänka en uppriktig tanke eller två.
Jag vill inte ha det ytligt falska, helt betydelselöst, meningslösa mer. Jag vill ha något riktigt, hur illa det än rispar och slår. Jag nöjer mig inte med mindre.
/ Poppy letar frön i gräsmattan
måndag 1 mars 2010
Ett av breven
Ett av de breven som aldrig kom i ett kuvert, som aldrig fick ett frimärke, aldrig fick adressen nedpräntat i bläck, som suddades ut något i marginalen av min varma, förväntansfulla hand. Ett av breven som aldrig fick dimpa ner i en postlåda, packas upp, sorteras och sedan singla ner mot golvmattan i ett oväntat ögonblick, dold mellan reklambladen.
Till Dig.
Innan Du av ett rent misstag, för jag tror varken på ödet eller slumpmässigt förutbestämda händelser, dröjde en tvekan i mina steg. Jag var rädd för att klä av mig barfota och känna morgondaggen kittla mina hopplöst oanvända nervtrådar. Att i nattskruden med självklarhet skrida fram i morgonsolens rodnad, känna jordens löftesrika doft och daggdropparna då. Små, fuktiga, vackra tårar av förtröstan och smeksamhet.
Att träffa Dig var som att öppna en igenbommad dörr. Stor, trög, knarrande såklart och fullt med åratals av damm som virvlade runt så man nös, men mest av pur förtjusning och förvåning. Plöstligt letade sig solen in genom fönstren och dammkornen dansade ystert runt i en virvlande, svindlande dans. Jag lät mig hänföras och plötsligt var det alldeles självklart att dansa med. Armarna utsträckta, bejakande rytmen, glädjen, värmen och det som verkade som nya möjligheter. Fast det kanske bara var de gamla som åter fick hopp.
Nu har Du för länge sedan gått Din väg. Jag tror Du stängde dörren också. Kvar stod jag, fortfarande fångad av solstrålarnas tentakler, ännu ett spirande hopp om tillförsikt inom mig och kjolens tyg frasande i varje skutt och steg som bar mig framåt, friare, vidare. Tills! Jag upptäckte att Du gått och jag var ensam kvar. Samma turbulens som nyss kändes så befriande drabbade mig nu istället med tvivel och oro. Armarna slappa och benen tunga, som fastnaglade i betong av färgen blå, liksom känslan inombords.
Jag förstår att Du var tvungen att gå! Det måste vi ju alla då och då. Ibland försvinner vi lite fortare och ibland dröjer vi oss kvar. Någon enstaka gång vill vi verkligen inte gå. Men Du ville gå. Jag bad Dig heller aldrig stanna. De dansande dammkornen har åter lagt sig tillrätta på golv, bland lister och tygstycken. Du visade vägen, öppnade dörren, slet hårt för min skull. Nu vet jag att den där dörren finns, att den går att få upp med vilja och mod. Nu vet jag att det går att dansa i solen utan betänkligheter, att morgondaggens kittling kan vara berusande och lustfylld.
Allt har jag att tacka Dig för och känner därtill en styrka som slagit rot inom mig. Din generositet och omtanke genetmot mig var stor och nobel. Som ett ljus fladdrande i vinddraget lös Du upp för att sedan självmant blåsa ut lågan. Kvar står jag med vetskapen om vad livet också kan vara. Tack Löjtnantshjärtat!
/Poppys litters letters
Till Dig.
Innan Du av ett rent misstag, för jag tror varken på ödet eller slumpmässigt förutbestämda händelser, dröjde en tvekan i mina steg. Jag var rädd för att klä av mig barfota och känna morgondaggen kittla mina hopplöst oanvända nervtrådar. Att i nattskruden med självklarhet skrida fram i morgonsolens rodnad, känna jordens löftesrika doft och daggdropparna då. Små, fuktiga, vackra tårar av förtröstan och smeksamhet.
Att träffa Dig var som att öppna en igenbommad dörr. Stor, trög, knarrande såklart och fullt med åratals av damm som virvlade runt så man nös, men mest av pur förtjusning och förvåning. Plöstligt letade sig solen in genom fönstren och dammkornen dansade ystert runt i en virvlande, svindlande dans. Jag lät mig hänföras och plötsligt var det alldeles självklart att dansa med. Armarna utsträckta, bejakande rytmen, glädjen, värmen och det som verkade som nya möjligheter. Fast det kanske bara var de gamla som åter fick hopp.
Nu har Du för länge sedan gått Din väg. Jag tror Du stängde dörren också. Kvar stod jag, fortfarande fångad av solstrålarnas tentakler, ännu ett spirande hopp om tillförsikt inom mig och kjolens tyg frasande i varje skutt och steg som bar mig framåt, friare, vidare. Tills! Jag upptäckte att Du gått och jag var ensam kvar. Samma turbulens som nyss kändes så befriande drabbade mig nu istället med tvivel och oro. Armarna slappa och benen tunga, som fastnaglade i betong av färgen blå, liksom känslan inombords.
Jag förstår att Du var tvungen att gå! Det måste vi ju alla då och då. Ibland försvinner vi lite fortare och ibland dröjer vi oss kvar. Någon enstaka gång vill vi verkligen inte gå. Men Du ville gå. Jag bad Dig heller aldrig stanna. De dansande dammkornen har åter lagt sig tillrätta på golv, bland lister och tygstycken. Du visade vägen, öppnade dörren, slet hårt för min skull. Nu vet jag att den där dörren finns, att den går att få upp med vilja och mod. Nu vet jag att det går att dansa i solen utan betänkligheter, att morgondaggens kittling kan vara berusande och lustfylld.
Allt har jag att tacka Dig för och känner därtill en styrka som slagit rot inom mig. Din generositet och omtanke genetmot mig var stor och nobel. Som ett ljus fladdrande i vinddraget lös Du upp för att sedan självmant blåsa ut lågan. Kvar står jag med vetskapen om vad livet också kan vara. Tack Löjtnantshjärtat!
/Poppys litters letters
torsdag 4 februari 2010
Tvivel
September girls do so much, and for so long, until we touch - I loved you, well, never mind, I´ve been crying all the time. September girls got it bad.
Om man nu får leka lite med Alex Chiltons text. Vilket jag uppenbarligen tillåter mig att göra.
Så, tiden tickar, klockan slår, hjärtat bankar, itu det går, blodet pumpar, celler i kras.
Böcker i väggar och fan, fan, fan, trösklar man snubblar i och på och över.
Nej, så skulle det ju inte bli och inte vara. Inte denna gången. Också.
Vad säger man? Vad gör man? Utan att bli tokig, galen, få tuppspatt, tuppjuck, tåfjärt och lagårdsfisar på tvären? Sanningen att säga så: JAG VET INTE!!
Det spelar liksom ingen roll längre. Ingenting. All möda, all svett, all blodspillan, all vett, allt är bara kastat överbord i en stenfylld säck. Utan pardon. Swooosch! Och plask! Kallt, skummande hav med vågor som ryser ens kroppsliga ömklighet i konvulsionsartade darrningar. Så mycket till människa? Nej, intet.
Biologi. Ja, det slog mig idag ett tag när solen sken och inget var besvärligt. Vi är bara anatomiskt uppbyggda, biologiska varelser. Strunt samma i idéer, tankar, visioner och känslor. Kan inte solens livsnödvändiga, livgivande kraft verka spelar inget annat någon roll. Sprit, knull och rock n roll kan hälsa hem. Således.
Liv? Ja.....Jag veeeet liksom inte. Inte alls!!!
/Poppy
lördag 2 januari 2010
Vem vet bäst?
Ja, så har den första decenniet av 2000-talet passerat och naturligtvis har en sådan otrolig massa saker hänt att det är svårt att komma ihåg ens. Det här sista året har inneburit både himmel och helvete, kanske mest himmel ändå om man ska räkna i det stora, och det ska man väl, annars är man ju bara en missunnsam liten lort som är negativ, inte ser det goda i tillvaron och som aldrig är nöjd, eller hur?
Jag retar mig så ända in i bomben på att jag inte har rätten att känna mig mindre nöjd, arg, uppriven eller förtvivlad och ledsen utan att jag tillskrivs att jag är missunnsam eller önskar olycka och förtvivlan över någon annan. Jag är en vuxen människa som arbetar, betalar skatt, röstar plikttroget, ligger inte samhället till last på något sätt vad jag vet, och ända tillåts jag inte att visa känslor utan måste dölja dem och ta fram dem i min ensamhet och granska dem som de vore döda ting som kan stoppas in i en byrålåda och tas fram en gång om året och tittas på!
Goda råd som, ta inte ut olyckan i förskott, vänta tills det verkligen händer och det ordnar sig är fraser jag numera knappt tål höra, än mindre applicera på mig själv i någon form!
Jag vet ju mycket väl vad som kommer att hända men att säga till sig själv, ok nu får du inte vara ledsen, men om tre månader är det ok om du är det, bara du inte är det för länge eller för mycket. Sådant är inte livet, känslorna kan skölja över mig när somhelst, varsomhelst och även om jag inte sitter och gråter på jobbet så kan jag ju inte alltid visa upp en glad attityd. Samma sak hemma, ibland vill man bara lägga sig och dra täcket över huvudet och önska att allt skulle vara fixat när man vaknar!
Konstigt egentligen att någon annan alltid vet vad som är bäst för en och alltid kan avgöra vad som är lagom i alla lägen. Jag vill reclaima rätten att som individ få lov att ha alla dessa olika känslor utan att bli pådyvlad en mängd olika orsaker till att man känner som man gör.
Om jag skulle tala om för någon vilket jobb jag tycker de skulle ha eller vilken bil de skulle köpa eller säga till någon att gå nu inte och handla det eller det, då skulle folk troligen bli förbannade och tycka att jag la näsan i blöt i saker som inte angår mig, men att säga till någon att det är inget att vara ledsen för eller någon annan klyscha det är helt ok! Alltså, materiella saker ska man inte kommentera men andras känslor, som man faktiskt inte kan känna är det helt ok att kommentera och förminska till den grad att de helst inte borde finnas!
Jag kanske kan få lov att vara deppig över något som jag vet ska hända utan att jag för den saken skull måste vara avundsam, ogin och inte unna någon annan något!
Jag kanske kan få lov att vara förbannad och arg på omständigheter som jag tycker illa om utan att vara arg och förbannad på personer som är inblandade.
Jag kanske kan få vara riktigt ledsen och förtvivlad utan att någon har gjort mig illa eller gjort något riktat mot mig. Ingen klagar om jag går runt och ler och är övertrevlig, men vem tusan kan gå runt i livet med ett leende på läpparna hela tiden?
Vad jag vill ha sagt är att låt mig ha mina olika "moods" ifred utan att känna er träffade och gå inte i försvarsställning hela tiden och sluta tala om för mig varför jag känner som jag gör, det tror jag att jag vet bäst själv!
Tillåt mig att vara människa!
Honey/inget solsken precis, iaf inte här och nu!
Jag retar mig så ända in i bomben på att jag inte har rätten att känna mig mindre nöjd, arg, uppriven eller förtvivlad och ledsen utan att jag tillskrivs att jag är missunnsam eller önskar olycka och förtvivlan över någon annan. Jag är en vuxen människa som arbetar, betalar skatt, röstar plikttroget, ligger inte samhället till last på något sätt vad jag vet, och ända tillåts jag inte att visa känslor utan måste dölja dem och ta fram dem i min ensamhet och granska dem som de vore döda ting som kan stoppas in i en byrålåda och tas fram en gång om året och tittas på!
Goda råd som, ta inte ut olyckan i förskott, vänta tills det verkligen händer och det ordnar sig är fraser jag numera knappt tål höra, än mindre applicera på mig själv i någon form!
Jag vet ju mycket väl vad som kommer att hända men att säga till sig själv, ok nu får du inte vara ledsen, men om tre månader är det ok om du är det, bara du inte är det för länge eller för mycket. Sådant är inte livet, känslorna kan skölja över mig när somhelst, varsomhelst och även om jag inte sitter och gråter på jobbet så kan jag ju inte alltid visa upp en glad attityd. Samma sak hemma, ibland vill man bara lägga sig och dra täcket över huvudet och önska att allt skulle vara fixat när man vaknar!
Konstigt egentligen att någon annan alltid vet vad som är bäst för en och alltid kan avgöra vad som är lagom i alla lägen. Jag vill reclaima rätten att som individ få lov att ha alla dessa olika känslor utan att bli pådyvlad en mängd olika orsaker till att man känner som man gör.
Om jag skulle tala om för någon vilket jobb jag tycker de skulle ha eller vilken bil de skulle köpa eller säga till någon att gå nu inte och handla det eller det, då skulle folk troligen bli förbannade och tycka att jag la näsan i blöt i saker som inte angår mig, men att säga till någon att det är inget att vara ledsen för eller någon annan klyscha det är helt ok! Alltså, materiella saker ska man inte kommentera men andras känslor, som man faktiskt inte kan känna är det helt ok att kommentera och förminska till den grad att de helst inte borde finnas!
Jag kanske kan få lov att vara deppig över något som jag vet ska hända utan att jag för den saken skull måste vara avundsam, ogin och inte unna någon annan något!
Jag kanske kan få lov att vara förbannad och arg på omständigheter som jag tycker illa om utan att vara arg och förbannad på personer som är inblandade.
Jag kanske kan få vara riktigt ledsen och förtvivlad utan att någon har gjort mig illa eller gjort något riktat mot mig. Ingen klagar om jag går runt och ler och är övertrevlig, men vem tusan kan gå runt i livet med ett leende på läpparna hela tiden?
Vad jag vill ha sagt är att låt mig ha mina olika "moods" ifred utan att känna er träffade och gå inte i försvarsställning hela tiden och sluta tala om för mig varför jag känner som jag gör, det tror jag att jag vet bäst själv!
Tillåt mig att vara människa!
Honey/inget solsken precis, iaf inte här och nu!
onsdag 9 december 2009
Bara för att
Ja, varför ska livet vara så komplicerat? Och varför blir det bara allt mer komplicerat? Alla stämningar som förtätas, alla känslor som känns som att imploderas och sedan bit för bit inifrån krossas till tusentals små prismor.
Jag brukar säga att när jag är på det där humöret; totalt överseende, hänsynsfull och tolerant så sitter jag likt änglabilder och spelar på en harpa med utslaget hår och spelar för alla trasiga själar. Att jag har en känsla över för alla och en var. Men också att det enbart beror på att mitt hjärta är sprängt i bitar. Jag använder dessa bitar på bästa sätt. Istället för att rikta dem enbart mot en enda, kan jag ödsla en liten bit på så många. En fin tanke jag lurar mig med. Försöker intala mig att det ligger ett uns av sanning där. Vill gärna att det ska vara så i alla fall.
Däremot att drömma och vara romantiker. Nej, det ligger sannerligen inte för mig. Jag tänker på den store och sanne kämpen för humanismen Martin Luther King. "I have a dream!" Ja, det hade han. Han hade stora drömmar och se bara hur det gick för honom!
Jag borde kanske ta det här mer på allvar, men så fort jag tillåter en liten, liten känsla att titta fram är det som om allt brakar ihop snabbare än ett korthus faller av en vindpust. Det känns förbannat orättvist. Att alltid bara gå och hålla tillbaka och låtsas som det regnar även när åskan bränner av elektriska blixtar fyllda av energi och fascination. Som om jag är en fara, ett vilddjur när jag bejakar något. Jag är nog min egen största fara dock!
Känslorna som river och biter, klöser och tär. Dumma dem! Vem lät er hålla på oombedda? Gå tillbaka och lägg Er!! Jag har det bra tack. Jättebra. Utan Er. Gå och stanna. Eller far fram i sporrsträck, utan hinder och låt vinden och farten bara få befria mig. Och gör det nu!!
/ Poppy looking straight at you
måndag 30 november 2009
Kortfattat andäktig och mer därtill
Bort med klatschiga rubriker, in med ordsatser som gör kullerbyttor, ord som byter plats med varandra. Allt för att förvirra och tjusa, få oss att vakna och reflektera. Mera!
Fem timmars sömn och kaffe på det och jag går i spinn!
Jag läste något så otroligt vackert i går - något som fick mig att kippa efter luft, likt när man varit under havsytan och hållt andan. Det var som att öppna upp hela mig, som om det gick att mjukt bända isär de gamla gångjärnen, veckla ut de hårt sammanpressade sidorna och med en mjuk, mjuk hand släta ut och rätta till. Jag blev rörd. Gripen. Innerligt.
Virrvarr
/ Poppy might find a reason to be serious
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)