1873 fanns det inga reguljära flyg, inga TGV, X2000 eller liknande snabbtåg. Bilen inte självklar och definitivt utan turbo. Med andra ord, år 1873 var det snudd på en omöjlighet att resa jorden runt på 80 dagar. Visserligen är historien om Fogg och Passepartout fiktiv, men fascinerade inte mindre för det och citeras än i dag.
Engelsmannen sedd ur Vernes ögon
Så småningom gjordes resan också på riktigt av människor som läst och blivit inspirerade av Vernes verk. Alltså kan man i just detta fall säga att boken blev en inspiration till att förverkliga en dröm. Eller det som ansetts vara en dröm.
Nu har jag bestämt mig för att göra min egen 80-dagars Verne. Dock inte med någon jorden-runt-resa och inte alls så specifikt. Jag har bestämt att under 80 dagar ska livet och världen, om om så vill; jorden-runt få ta del av mig. Jag ska sluta leta, jaga, hetsa och söka. Främst beroende på att jag inte riktigt är säker på vad det är jag förväntar mig att hitta. Så nu lutar jag mig tillbaka i min slitna, IKEA-soffa, dricker ett glas vatten under stillhet och låter den klara höstluften få vara så kall och intensiv som den bara kan vara när man är närvarande i den. 80 dagar att vila i, utan någon förväntan från mig själv eller förväntan på omgivningen.
Dag 1: Fick någon effektivitetskick och började städa, åkte och handlade, tvättade, dammsög och våttorkade golven, lät marsvinet beta när buren blev rengjord, klippte gräset och innan allt detta joggade jag en runda längs vattendraget och de ännu betande korna. Lagade pizza, tog en promenad med två vänner och tre hundar i skogen. Kom hem, åt pizza, drack rött, kollade film ihop med bra vän. En bra dag!
Dag 2:SMS från fina, fina vänner. Långpromenad i det ännu otroligt vackra vädret, med en nästan taktil krispighet i atmosfären. Klippte ner blommor och skövlade ogräs och njöt mest hela dagen av stillheten, solen och alla löv som föll som regn från trädens grenar. Ännu en bra dag!
Så har jag ju förstått att det måste ingå en del doser av nyfikenhet och oförsiktighet under mina 80 dagar, men det lär inte bli några problem med min personlighet. Jag ser fram emot de kommande 78 dagarna. Eller 77, beroende på vilka tidszoner jag kommer att röra mig i.
/Poppy gängar med Fogg & Passepartout
Visar inlägg med etikett Fiction. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fiction. Visa alla inlägg
söndag 17 oktober 2010
tisdag 20 juli 2010
Högläsaren som blev film, som var en bok
Jag läste – förvisso en filmrecension – men likväl en analys av innehållet, som baserar sig på boken av Bernard Schlink från 1995.
Kontentan av recensionen var sentensens vara eller inte vara om man blir en bättre människa av att läsa god litteratur. Detta blir enligt analysen av filmen motsägelsefullt, det vill säga i textens underlag och jag finner den ena invändningen efter den andra.
Ska en film recenseras och analyseras som film trots att den baseras på en text ämnat för ett annat media, en annan upplevelse än den snabbare bildmässiga? Hur gör man då berättelsen grundar sig på en annan berättelse eller samma berättelse, är det då filmens eller författarens text vi åser, lyssnar till och fördjupar oss i? Vilken blir vår reflektion kring dramat? Blir den filmisk eller textmässig, blir den i perception av bilder eller sker överlappningarna som hjälp till bidragande förståelse för de olika sammanhangen? Alldeles för ofta tar en film och dess manus och skildrar sin egen tolkning av en berättelse, vilken sedan blir eller uppfattas som vår egen tolkning om vad boken bör innehålla. Det kan ofta visa sig vara fel och inte stämma överhuvudtaget.
Fast nu är jag ändå ute lite på villovägar, för mina invändningar består egentligen av:
1, Vem kom på att människan skulle bli bättre av att läsa god litteratur? Låter som ett klassiskt felcitat från någon källa som värnat litteraturens goda stilistiska företecken och kanske förespråkat upphovet till en bättre språkuppfattning. Rena spekulationer från min sida, men innebörden kan inte vara annat än felaktig eller i så fall påkommen av en ond själ.
2, Vem ska då definiera den Goda litteraturen och består den av kvalitet eller tillstånd av romantiska ideal, som att utveckla sina sinnen och därmed bli en bättre medmänniska eller vad? Är Bibeln/Torahrullarna/Koranen/ med flera the shit?
3, Sedan handlade väl för sjutton varken boken eller filmen om DET!!!
För att kortfattat besvara mina egna frågor och påståenden:
1. Alla som läser klassiker kan ha intentioner av att vara goda medmänniskor med väl utvecklad respekt och tolerans för sina medmänniskor. Vad hjälper det om man blir utsatt för våld, övergrepp, hamnar i krig med avgörande om liv och död i egna händer, om olyckan eller döden knackar på i olika sjukdomar? Vad hjälper det om missbruket tar över, om lidandet blir större än medlidandet? När osäkerheten och ångesten knackar på kvittar det hur många sonetter man tryckt i sig. Kunskap är inte lika med godhet och det vet varenda kotte som överhuvudtaget intresserat sig för samhälleliga och kulturella aspekter i utveckling.
2. Personligen kan en bok av gott innehåll vara en bok som utmanar etablissemang, politiker och invanda föreställningar om hur saker och ting bör vara och om hur vi som människor bör förhålla oss till varandra. Det behöver inte vara den som lovsjunger larvens väg till puppans blomstring eller familjelyckan som segrar över det onda i idealistiska förtecken. Nej, verkligen inte!
3. Boken och filmen handlade ju om en djupt olycklig människa som bara velat göra sitt bästa och bara velat göra rätt för sig i livet. Noga med hygien, mottaglig för välskriven litteratur och en älskande människa likt alla oss andra. Det förstod väl ändå alla som läste/såg den?
Det må handla om etik och moral, om högt och lågt, men det som kvarstår var ändå känslan av gemenskap, uppvaknandet av kärlek, sexualitet och svartsjuka (åter: kärlek, om än en annan sida av den) oavsett ålder och förutsättningar i livet.
Hanna är en delvis mystisk, hård kvinna. Onåbar och karg. Lika mjuk och utan motstånd är hon vid högläsningen och den sexuella närheten som stärker dem bägge. Hanna hade inte samma förutsättningar som den unge Michael vid början av sin egen tonår. Hon var dessutom en del av kriget där varje person försökte göra så gott han eller hon kunde. Kan vi ens idag ha en föreställning om hur mycket propaganda befolkningen omgavs med, hur styrt landet var genom olika förbud, kristider, krigtstider, orostider, fattiga tider…? Vi kan bara ana lite vagt.
Hanna må ha varit delaktig i oförlåtliga handlingar, i brott mot mänskligheten som aldrig någonsin kan tolereras under några som helst omständigheter. Ändå bibehåller hon hela tiden sin värdighet, sin rakryggade hållning och väljer att ta ansvaret, ta bördan, stå för det hon var en del av, knappt utan att hon vet om det själv i sin naiva inställning till att göra sin plikt för landet. Hon visste inget annat, kunde inget annat och hade aldrig fått förmånen att intellektuellt utveckla ett annat tänkande än det styrande normativa, samhällets moral och lagar under Hitlers regim. Hur många hundratals, tusentals till var de som alla omfamnades av denna iskalla famn och inbillade föreställning att sedan, ja när allt var över skulle allt bli så mycket bättre? Sedan.
Jag ogillar att prata om offer, men i nazimens skugga och famn fanns inget annat än offer, liksom under stora delar av den europeiska historien. Vi kan börja med de gamla grekerna och fram till idag. Vi kommer alltid att hitta dem som plikttroget stått på de styrandes sida, men som också blir offrade, mer eller mindre stigmatiserade i rollen som Syndare.
/Poppy
Kontentan av recensionen var sentensens vara eller inte vara om man blir en bättre människa av att läsa god litteratur. Detta blir enligt analysen av filmen motsägelsefullt, det vill säga i textens underlag och jag finner den ena invändningen efter den andra.
Ska en film recenseras och analyseras som film trots att den baseras på en text ämnat för ett annat media, en annan upplevelse än den snabbare bildmässiga? Hur gör man då berättelsen grundar sig på en annan berättelse eller samma berättelse, är det då filmens eller författarens text vi åser, lyssnar till och fördjupar oss i? Vilken blir vår reflektion kring dramat? Blir den filmisk eller textmässig, blir den i perception av bilder eller sker överlappningarna som hjälp till bidragande förståelse för de olika sammanhangen? Alldeles för ofta tar en film och dess manus och skildrar sin egen tolkning av en berättelse, vilken sedan blir eller uppfattas som vår egen tolkning om vad boken bör innehålla. Det kan ofta visa sig vara fel och inte stämma överhuvudtaget.
Fast nu är jag ändå ute lite på villovägar, för mina invändningar består egentligen av:
1, Vem kom på att människan skulle bli bättre av att läsa god litteratur? Låter som ett klassiskt felcitat från någon källa som värnat litteraturens goda stilistiska företecken och kanske förespråkat upphovet till en bättre språkuppfattning. Rena spekulationer från min sida, men innebörden kan inte vara annat än felaktig eller i så fall påkommen av en ond själ.
2, Vem ska då definiera den Goda litteraturen och består den av kvalitet eller tillstånd av romantiska ideal, som att utveckla sina sinnen och därmed bli en bättre medmänniska eller vad? Är Bibeln/Torahrullarna/Koranen/ med flera the shit?
3, Sedan handlade väl för sjutton varken boken eller filmen om DET!!!
För att kortfattat besvara mina egna frågor och påståenden:
1. Alla som läser klassiker kan ha intentioner av att vara goda medmänniskor med väl utvecklad respekt och tolerans för sina medmänniskor. Vad hjälper det om man blir utsatt för våld, övergrepp, hamnar i krig med avgörande om liv och död i egna händer, om olyckan eller döden knackar på i olika sjukdomar? Vad hjälper det om missbruket tar över, om lidandet blir större än medlidandet? När osäkerheten och ångesten knackar på kvittar det hur många sonetter man tryckt i sig. Kunskap är inte lika med godhet och det vet varenda kotte som överhuvudtaget intresserat sig för samhälleliga och kulturella aspekter i utveckling.
2. Personligen kan en bok av gott innehåll vara en bok som utmanar etablissemang, politiker och invanda föreställningar om hur saker och ting bör vara och om hur vi som människor bör förhålla oss till varandra. Det behöver inte vara den som lovsjunger larvens väg till puppans blomstring eller familjelyckan som segrar över det onda i idealistiska förtecken. Nej, verkligen inte!
3. Boken och filmen handlade ju om en djupt olycklig människa som bara velat göra sitt bästa och bara velat göra rätt för sig i livet. Noga med hygien, mottaglig för välskriven litteratur och en älskande människa likt alla oss andra. Det förstod väl ändå alla som läste/såg den?
Det må handla om etik och moral, om högt och lågt, men det som kvarstår var ändå känslan av gemenskap, uppvaknandet av kärlek, sexualitet och svartsjuka (åter: kärlek, om än en annan sida av den) oavsett ålder och förutsättningar i livet.
Hanna är en delvis mystisk, hård kvinna. Onåbar och karg. Lika mjuk och utan motstånd är hon vid högläsningen och den sexuella närheten som stärker dem bägge. Hanna hade inte samma förutsättningar som den unge Michael vid början av sin egen tonår. Hon var dessutom en del av kriget där varje person försökte göra så gott han eller hon kunde. Kan vi ens idag ha en föreställning om hur mycket propaganda befolkningen omgavs med, hur styrt landet var genom olika förbud, kristider, krigtstider, orostider, fattiga tider…? Vi kan bara ana lite vagt.
Hanna må ha varit delaktig i oförlåtliga handlingar, i brott mot mänskligheten som aldrig någonsin kan tolereras under några som helst omständigheter. Ändå bibehåller hon hela tiden sin värdighet, sin rakryggade hållning och väljer att ta ansvaret, ta bördan, stå för det hon var en del av, knappt utan att hon vet om det själv i sin naiva inställning till att göra sin plikt för landet. Hon visste inget annat, kunde inget annat och hade aldrig fått förmånen att intellektuellt utveckla ett annat tänkande än det styrande normativa, samhällets moral och lagar under Hitlers regim. Hur många hundratals, tusentals till var de som alla omfamnades av denna iskalla famn och inbillade föreställning att sedan, ja när allt var över skulle allt bli så mycket bättre? Sedan.
Jag ogillar att prata om offer, men i nazimens skugga och famn fanns inget annat än offer, liksom under stora delar av den europeiska historien. Vi kan börja med de gamla grekerna och fram till idag. Vi kommer alltid att hitta dem som plikttroget stått på de styrandes sida, men som också blir offrade, mer eller mindre stigmatiserade i rollen som Syndare.
/Poppy
söndag 18 juli 2010
Lars Kepler håller taktpinnen
Paganinikontraktet
Jag har gått ganska grundligt tillväga i följande omdöme om Paganinikontraktet. Ganska. Jag har studerat avsnitt för avsnitt och bitvis känt mig lite medryckt i handlingen, men sedan kom ett slags stadium av för mycket kalla fläktar i borstat stål, vibrerande i tomma, ekande lagerlokaler. Ja, känslan av detta i alla fall och mitt intresse sjönk som den berömda stenen.
Nåväl, i press har boken genomgående fått bra kritik och inte utan att man anar att det inte går att fälla paret Ahndoril, som var för sig presterat utmärkt förut och som också uppvisat en läsbar prosa med känsla för dofter, ljus och ljud, samt dess nyanser. Dessutom är de som individer sympatiska, vältaliga och kloka. Med andra ord klart gillade!
Det är något med textens uppenbara pretantioner som gör att jag ändå värjer mig. Något med upplägget, som taget ur en skolbok och visar att de både gjort läxan och utvecklat den. Ändå drabbas jag efterhand av stor leda, men låt oss börja från början då.
Redan i det andra stycket av romanens inledning anas viss oro följt av en dialog, som lika snabbt som en modern Hollywood utlovar kommande sexscener. Så dyker en vimsig, men såklart i grunden smart syster upp, som lika snart blir ett lik. Mystiken tätnar kring kvinnorna, som lika givet som ”Mor ror” har en krävande mamma, där den framgångsrika systern aldrig känner sig tillräckligt bra eller tillräckligt bekräftad i den av tradition, despostiska föräldern.
Spänningen byggs upp med öde platser, flykt och mer eller mindre mystiska meddelande. Vi vet bara inte varför. Snabba brytningar till polisens vardag tar oss in i handlingen på en mer basal nivå med udda namn som känns som allmänna repliker i kulturens värld: Pollock (konstnären) och Bauer (sagoförfattaren), som är igenkännbar långt innan den förklaras i texten.
Det blir efterhand överdrivet tydligt och välinformerat, istället för att bibehålla farten, spänningen och nerven. Det väl återgivna beskrivningarna av hur man kommer åt information i en hårddisk känns mest tjatigt och skolklassorienterat och inte utan att Hemingways korthuggna prosa kunde lyft både ett och annat stycke vad gäller intensitet.
Nu stannar händelsen ofta upp och man sätts ofrivilligt på paus, halt eller vid stopplikt, när man egentligen bara vill vidare.
Det politiska innehållet mot vapenexportens vara eller inte vara må komma till en bättre upplösning efterhand, liksom den i mitt tycke långsökta musikaliska anknytningen. För jag orkar bara igenom halva boken, innan ögonlocken ständigt slår igen vid öppnandet av Keplers text.
Men så är jag ju heller inget fan alls av deckare, kriminalare eller andra former av spänningsromaner, det är jag den förste att medge.
/Poppy
Jag har gått ganska grundligt tillväga i följande omdöme om Paganinikontraktet. Ganska. Jag har studerat avsnitt för avsnitt och bitvis känt mig lite medryckt i handlingen, men sedan kom ett slags stadium av för mycket kalla fläktar i borstat stål, vibrerande i tomma, ekande lagerlokaler. Ja, känslan av detta i alla fall och mitt intresse sjönk som den berömda stenen.
Nåväl, i press har boken genomgående fått bra kritik och inte utan att man anar att det inte går att fälla paret Ahndoril, som var för sig presterat utmärkt förut och som också uppvisat en läsbar prosa med känsla för dofter, ljus och ljud, samt dess nyanser. Dessutom är de som individer sympatiska, vältaliga och kloka. Med andra ord klart gillade!
Det är något med textens uppenbara pretantioner som gör att jag ändå värjer mig. Något med upplägget, som taget ur en skolbok och visar att de både gjort läxan och utvecklat den. Ändå drabbas jag efterhand av stor leda, men låt oss börja från början då.
Redan i det andra stycket av romanens inledning anas viss oro följt av en dialog, som lika snabbt som en modern Hollywood utlovar kommande sexscener. Så dyker en vimsig, men såklart i grunden smart syster upp, som lika snart blir ett lik. Mystiken tätnar kring kvinnorna, som lika givet som ”Mor ror” har en krävande mamma, där den framgångsrika systern aldrig känner sig tillräckligt bra eller tillräckligt bekräftad i den av tradition, despostiska föräldern.
Spänningen byggs upp med öde platser, flykt och mer eller mindre mystiska meddelande. Vi vet bara inte varför. Snabba brytningar till polisens vardag tar oss in i handlingen på en mer basal nivå med udda namn som känns som allmänna repliker i kulturens värld: Pollock (konstnären) och Bauer (sagoförfattaren), som är igenkännbar långt innan den förklaras i texten.
Det blir efterhand överdrivet tydligt och välinformerat, istället för att bibehålla farten, spänningen och nerven. Det väl återgivna beskrivningarna av hur man kommer åt information i en hårddisk känns mest tjatigt och skolklassorienterat och inte utan att Hemingways korthuggna prosa kunde lyft både ett och annat stycke vad gäller intensitet.
Nu stannar händelsen ofta upp och man sätts ofrivilligt på paus, halt eller vid stopplikt, när man egentligen bara vill vidare.
Det politiska innehållet mot vapenexportens vara eller inte vara må komma till en bättre upplösning efterhand, liksom den i mitt tycke långsökta musikaliska anknytningen. För jag orkar bara igenom halva boken, innan ögonlocken ständigt slår igen vid öppnandet av Keplers text.
Men så är jag ju heller inget fan alls av deckare, kriminalare eller andra former av spänningsromaner, det är jag den förste att medge.
/Poppy
onsdag 19 maj 2010
Robin Hood - är det verkligen honom vi vill ha?
Först tänkte jag att det skulle bli intressant att se Robin Hood och hans kumpaner som medelålders ivrare av friheten. Det var såklart en dum tanke, eftersom filmens andemening med Russel Crowe i huvudrollen inte har någon som helst avsikt att skildra något av "mitt-i-livet", eller vid Russels faktiska ålder vad som borde varit "slutet-på-livet" för Robban själv.
Det börjar med glorifierande krigsscener där de blivande hjältarna inte bara är skickligare med sina vapen, de är dessutom lite smartare och mer heroiska också. Till råga på allt gör Robin Locksley, som sägs vara råmodell för legenden Hood en modern avbön för korstågets framfart under 1100-talet. En inte så liten hand sträcks ut till muslimerna och Robin istället för att vara präglad av sin tids ideal och tro, ser de mörka synder de begått i kristendomens namn. Det ÄR ju behjärtansvärt, men känns så malplacerat, politiskt korrekt och ger en ytterst skev bild av det historiska sammanhanget.
Till en början trampar Cate Blanchett kavat runt i jorden, med minimal sminkning och i enkla kläder, men i samma stund som Robin gör entré mjuknar hon. Förstås! Får istället ett mjukt leende, vackrare hår och broderade klänningar på sin kropp. På slutet riskerar det att bli en parodi på den självständiga kvinnan som sluter upp i striden med sitt ponnykavalleri. Då blir det inte bara löjligt, det blir en djup känsla av skam över kvinnans framställda undfallenhet och rodnaden sprider sig över mina kinder.
Hur Ridley Scott kom på att göra en ny "landstigningen i Normandie" är en annan gåta med denna film. En film där män på 45 år kan göra ungdomliga hjältar utan att någon lyfter på ett ögonbryn. En gestaltning av Hood och hans mannar med lite glimt i ögat, men försöken till humoristiska inslag blir mest farsartade.
Det känns som om Ridley Scott har försökt lite för mycket och inte får med sig alla bitar. Pusselbitarna skaver lite, passar inte ihop och på vissa håll saknas det flera bitar.
Det hela är förstås bara en metafor för livet och vår stund på dess jord, vår strävan efter frihet, lite rikedom och kärlek. Men denna soppa med lite av varje föll inte så väl ut i smaken som menyn lockade till.
/ Poppy
Det börjar med glorifierande krigsscener där de blivande hjältarna inte bara är skickligare med sina vapen, de är dessutom lite smartare och mer heroiska också. Till råga på allt gör Robin Locksley, som sägs vara råmodell för legenden Hood en modern avbön för korstågets framfart under 1100-talet. En inte så liten hand sträcks ut till muslimerna och Robin istället för att vara präglad av sin tids ideal och tro, ser de mörka synder de begått i kristendomens namn. Det ÄR ju behjärtansvärt, men känns så malplacerat, politiskt korrekt och ger en ytterst skev bild av det historiska sammanhanget.
Till en början trampar Cate Blanchett kavat runt i jorden, med minimal sminkning och i enkla kläder, men i samma stund som Robin gör entré mjuknar hon. Förstås! Får istället ett mjukt leende, vackrare hår och broderade klänningar på sin kropp. På slutet riskerar det att bli en parodi på den självständiga kvinnan som sluter upp i striden med sitt ponnykavalleri. Då blir det inte bara löjligt, det blir en djup känsla av skam över kvinnans framställda undfallenhet och rodnaden sprider sig över mina kinder.
Hur Ridley Scott kom på att göra en ny "landstigningen i Normandie" är en annan gåta med denna film. En film där män på 45 år kan göra ungdomliga hjältar utan att någon lyfter på ett ögonbryn. En gestaltning av Hood och hans mannar med lite glimt i ögat, men försöken till humoristiska inslag blir mest farsartade.
Det känns som om Ridley Scott har försökt lite för mycket och inte får med sig alla bitar. Pusselbitarna skaver lite, passar inte ihop och på vissa håll saknas det flera bitar.
Det hela är förstås bara en metafor för livet och vår stund på dess jord, vår strävan efter frihet, lite rikedom och kärlek. Men denna soppa med lite av varje föll inte så väl ut i smaken som menyn lockade till.
/ Poppy
måndag 15 mars 2010
Alice i Underlandet
Tim Burton har åter slagit sina påsar ihop med Johnny Depp och som vanligt är Depp uppsminkad, utklädd och lätt oigenkännlig, alltid på gränsen till det löjeväckande, men med ambitionen att upprätthålla en stämning av magi hämtad från sagornas fantasifulla värld.
Mia Wasikowska som spelar den 19 år unga Alice gör det strålande. Hon är precis så öppen och samtidigt sårbar som tonårstjejer ofta är. Mia spelar heller aldrig över och vinner filmen igenom på sin återhållsamhet, sitt lugna kroppspråk och sitt aldrig överdrivna eller inställsamma leende. Som en perfekt kontrast mot Depps Hattmakare, The Cheshire Cat och den galna kaninen på tepartyt.
Helena Bonham Carter gör ännu en gång en briljant roll som maktgalen despot – jag tänker på hennes hysteriska, men också maktfullkomliga Bellatrix Lestrange i Harry Potter. Det är omöjligt att vika en tum från hennes karaktär på duken. Dock slår det mig att den elaka gestaltas av en kvinna som under filmen tvekar mellan om det är bättre att bli respekterad och fruktad än att bli älskad. Jag funderar själv på om detta är kvinnans lott – och med tanke på den debatt som råder om kvotering av kvinnor i näringslivets kammare.
Filmen är vacker, lockande till färg, form, dramaturgi och språk. Det gör inget alls att Burton gjort sitt eget hopkok på Carrolls smått vilda bok. För tanken slår en verkligen flera gånger under betraktelsen av filmen ”Hur kom Carroll egentligen på allt det här, alla dessa figurer och dessa bihandlingar?”
Det tilltalar mig mycket med dottern vid min sida att det är Alice som får bli hjälten, att det är hon som med milt lugn och övertygande mod bekämpar och besegrar ondskan på flera plan. Det är en ung kvinna som vill följa sitt eget hjärta och som vågar förlita sig på sina egna förmågor, inte främst de som tillskrivs en genom giftermål – vilket förväntas av alla andra inom rådande samhällsnorm och dess kutym.
Slutet hade gärna fått ebba ut vid drakhuvudet, vid segerns sötma som ändå alltid smakar blod. Att se Alice efter denna inre strid bli en beskäftig lärling i sin avlidne pappas bolag är en behjärtansvärd tanke, men det blir lite för mycket av det där sockret som ända fram tills dess beskedligt befunnit sig i sin skål.
/Poppy
måndag 4 januari 2010
Den 4 januari
Den 4 januari och ännu inga katastrofer
ännu inga svarta tidningsrubriker av format terrorattack
inga svallande flodvågor som sveper bort hus, hem och kroppar
vulkanutbrotten bidar sin tid
Den 4 januari och inte gråta
inga tårar den 1e, den 2e - fast då var det nära, inga den 3e
ännu inte en enda, inte ens de som brände innanför slutna ögonlock
bara häromdagen för att tomheten var större
Den 4 januari och Keats går lungsjuk och hostande
romantiskt flanerande bland påträngande lila syrener
i ett hav av kärlek med sin koketterande ungmö vid sin sida
de väntade bara på nästa andetag
Den 4 januari och inga sorgesånger
snö och is som kalla nervtrådar
hos den döende och uppgivne
som inte längre når den utsträckta handen
Snart den 5 januari
då ska nya blad vändas i den givna boken
som måste skrivas för egen hand
måste läsas under tysthet
och vi måste förstå att de är på riktigt
måndag 14 december 2009
Ärligt talat
Har bara ett par snabba replikskiften att delge:
Ingress: Just när huvudrollspersonen F.1 bestämt sig för att det är alldeles nog och förlikat sig med detta och släppt taget, sveper kalla vindar in genom fönstret. En vilsen, svart koltrast flyger in i de stora glasfönstren och dunsen låter F.1 ana att fågeln sett sin sista flykt försvinna innan den anade att den kom.
F1: - Helt ärligt vill jag inte leva lika tunt och helt oväntat möta mitt slut innan jag ännu levt några av de dagar jag såg fram emot.
M2: - Jag har i alla fall min examen. Jag vet att det bara är en pappersbit, men jag ska i alla fall fira.
F1: - Hur länge ska man vänta? Jag vill inte vänta alls! Jag vill leva fullt ut varenda sekund, eller i alla fall så många sekunder i taget som möjligt.
M2: - Detta är i alla fall min strävan.
F1: - Nu släpper jag detta och jag tänker inte vända mig om i vredesmod eller önska mig tillbaka. När jag går lämnar jag allt därhän.
M2: -Jag hoppas det löser sig för Dig.
F1: -Löser sig? Nej, det är en kamp, men nu är det i alla fall min kamp!
Epilog: Likt en fladdrande fjäril med vingslag som orkanvindar försvann F1 i ett blått töcken av virvlar till damm. M2 tittade längtansfullt mot dammolnet, men visste att den vägen aldrig skulle flygas. F1 log inom sig och mot världen och tänkte för sig själv: "Försök aldrig någonsin att fånga mig - jag går bara att njutas av i flykten, i ögonblicket som går Dig snart förlorat."
onsdag 11 november 2009
Dr House & Me
Ja, jag vet egentligen. Inte alls. Aj, ock och vu. Heter det inte. Oj, ack och ve. Det här med att börja utan att veta hur och utan att klart för sig hur man ska gå tillväga. Detta är delikat. Ytterst förnämligt på min ära. Banalt kommer tusentals att skandera med blottade strupar, så sårbara för de vassa bett jag så lätt kan utdela - men det ska förvisso smaka då.
Jag hade inte tänkt dra det här i långbänk heller; för hur mycket orkar man som en liten pärla i smutsen, likt ett rostat smycke i gyttjan, med det allt mer förtärande mörkret, gråhetens fukt och dimmande immighet som inte ger oss en chans? Andhämtningen blir kort, dropparna ovanifrån flera och leran hafsar, skvätter utan mönster eller mall. Men nu har jag ändå tänkt att tänka detta och skriva detta:
Dr House! Ja, visst jag tycker Hugh inte bara är en begåvad skådespelare och ser bra ut på ett moget, manligt sett. Men rollkaraktären, som han för övrigt gör briljant, charmant i sin buffliga taktlöshet, med knivskarpa reflektioner och låter sig aldrig (eller....?) bekommas av den ytliga, känslomässiga taffligheten de flesta av massan låter sig förvillas i - de går vilse i labyrinten och har sedan mage att klaga på detta faktum, när det var de själva som sökte äventyret därinne!
Jag undviker ämnet .....det att jag är så enormt dragen till denna karaktär, figurantens tankemönster och utåt sett en hårdhudad ironiker som struntar fullkomligt i andra människors känslor eller privata sfär, såvida man inte kan gnugga deras nos i den smutsiga byken också.
Såklart tycker jag inte att han alls är så hård eller kall. Istället ser jag en person som brottas och tampas hårt med vardagen och verkligheten. En svettig brottningsmatch med inslag av fula grepp, en stenhård kamp för överlevnad där minsta lilla känsla som kan riskera att försvaga karaktären resolut jagas bort. Likt grekiska hjältar finns inga alternativ. Överlev och strid för Din överlevnad!
Så tänkte jag länge och som en person jag hyste lika delar respekt och lika delar rädsla för - antar manusförfattaren var nöjd med detta. Jag hyste också en beundran för Dr House´s sinnelag, intellektuella skärpa, verbala kvickheter som rann ur munnen på honom likt poetiska, dansande fjärilar en vacker sommardag. Ett visst vemod finns ju också mitt i allt i den här icke helt okomplexa figuren. Så slog det mig en dag att hur galet och orealistiskt och påhittat allt är så, ja; Dr House: Det är ju för Jag!!! Ok, vi kan lägga bort hjärnkapaciteten, det rakt igenom knivskarpa och det ständigt ytliga nedsättande sättet att vara och tilltala sin omgivning. Ändå. Det kändes lite bryskt och gjorde lite ont. Men sedan den dagen förstår jag varenda gång vad Dr House går igenom i sitt inre, vilket inte alltid är självklart eller skrivs oss tittare på näthinnan. Jag tror dessutom det finns många Dr House av oss "där ute". Vi som måste slipa eggen varje dag för ren överlevnad. Kommer svagheten ifatt oss kommer den att förgöra oss. Jag spänner pilbågen och fruktar den dagen jag inte kommer att orka göra det längre.
/ Poppy and two blackbirds singing in the dead of night
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)