Varför blir jag alltid oregerlig i stunder som kräver allvar, respekt och djup beundran? Är det min egen, inre osäkerhet som får min hjärna att spegla upp helt andra scenarier inför mina ögon, än de faktiska som pågår?
Flickor utklädda till lucior, med den sedvanliga rundklippta papptallriken som skydd mot droppet från stearinljuset i handen. Smala midjor med röda band om och alla sjöng de med klingande röster, om än med ett spår av snuva i. Alla bjöd de på sånger om förtröstan, hopp och ljusnande tider.
Då börjar jag tänka på om man skulle ha luciatåg utklädda till julgranskulor och jag vill naturligtvis vara Hammarbyhunden, som Jonas Karlsson gestaltade elegant i julkalendern Julens hjältar från 1999. Bocken skulle hoppa in, julig och fin men börja sjunga "Bocken Bruse" och alla skulle ropa "Nej!!". Eftersom det inte är en julsång. Julhunden skulle börja spela fotboll, dribbla och sjunga de där fotbollssångerna jag är helt obekant med, allt medan ängeln suckar över upproriskheten i julgänget.
Avslutningsvis ser jag en långdans med den bänkade publiken, där vi glatt tjoar om den lilla tid vi leva här, med mycken möda och stort besvär.
Tänk vad vi skulle känna oss upprymda då, fantiserar jag. Inte bara andäktiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar