Berättelsen om Pi

Detta blir absolut ingen spoiler-historia, för er som av någon anledning ännu inte läst Yann Martels Bookerprisvinnare 2002: Berättelsen om Pi.

Aldrig har en bok tagit mig så lång tid att läsa eller mattat ut mig så. Ok, det kan bero på min inte helt sunda uppsättning av röda blodkroppar och ändå inte. För jag har läst andra böcker under tiden och klarat av dem i en betydligt högre takt än denna.

Under snart ett år har jag sakta, sakta, mer eller mindre stakat mig igenom sida för sida, kapitel för kapitel. Det är inte alls så att jag tycker boken är så underbar att jag vill spara på den. För så kan det vara ibland. Det är inte heller så att jag ogillar den, men måste läsa den "bara för att den är en Booker".

Nej, det här är ganska komplicerat och mångbottnat, har jag förstått på resans gång. Kan det vara så att jag likt Pi, måste vara där ute på fritt vatten i vad som synes en oändlighet? Är det så att jag måste dela raderna om honom, som om jag levde som han gjorde? I ständig väntan, i ett slags evigt uppehåll av att bara vara och samtidigt en oerhörd kamp för att överleva, vara och inte tappa tilltron? Att det ska kunna bli bättre, att kärleken ska kunna ta mig vidare?

Jag upplever heller inte några religiösa upplevelser eller brottarmatcher med tro av olika slag i denna läsning, så som vissa påstått sig tolka delar av texten. Jag upplever delvis den spänning som boken sägs bjuda på, men bara delvis och bara ibland.

Det jag får mig till livs i denna seglats med Pi är ett turbulent inre och ett närmande med många känslor som handlar om överlevnad, samt att våga möta sina fiender, vilka dyker upp i form av skräck. Ibland blir jag rent av fysiskt illamående av vissa beskrivningar och en del förstår jag överhuvudtaget inte, trots detaljrikedomen i texten.

Om jag gillar boken? Jo, det gör jag! Hur långt jag kommit? Drygt halvvägs.

Read on!

Skrivandet

Det klassiska när man skriver, oavsett långt eller kort. För en eller många. För allmänhet eller enskild publicitet. Ja, det verkar vara att man har en bra titel. Catch. Det verkar som att man har ett bra upplägg, en välkomponerad situation, mer än en faktisk disposition. Men framför allt en Titel. Som ska bära svindlande tankar i undertexten, som ska vara så omfattande att alla ska vilja ta del av det som följer.
Och där faller oftast allt. Därför tror jag också att twitter och Facebook vunnit mark. Man behöver inte kunna prestera mer än ett par meningar. Ibland räcker ett par ord. Så är man ändå på banan. SMS likaså. Och jag är en av de största fansen vad gäller att kunna formulera sig kort, men kärnfullt. Saken är väl bara att det lika ofta blir utan ett kärnhus.
Egentligen är jag inget fan av fina strukturer. Jag har alltid tyckt att det dödat mer kreativitet än det skapat, men har ändå börjat inse vidden av en hel idé. Där det finns både en början och ett slut. Samt kanske lite på mitten.

Fortsätt skriva, läsa, tycka och tänka. Det är väl egentligen vad vår kultur och kunskapsbank är baserad på. Även om det förr sades vara religionen och vissa numera vill ha det till socioekonomisk politik.