Inte av någon trevlig orsak som drinkar med Poppy eller någon form av spirituosa utan av uppladdad ilska efter att ha sett På spåret. Ett riktigt favoritprogram genom åren och visst har jag sett fram emot att en ny omgång skulle starta.
Jag har sett fram emot och kanske varit lite orolig för att Luuk och Lindström inte skulle kunna få samma flyt som Oldsberg och Hellberg har haft, oron visade sig vara obefogad tyckte jag. Visst, de dåliga ordvitsarna och skämtsamheterna var borta och visst var Luuk lite för stressad.
Vad som egentligen är min största invändning är att programmet inte kändes sådär varmt och mysigt som det brukade göra, ska man använda en klyscha så kan man kanske säga att folkligheten hade gått förlorad. Men, blir det inte sämre än såhär så kommer det förhoppningsvis att fixa sig när man har blivit varma i kläderna, lite inkörstid måste man nog unna dem innan man klagar för mycket. Premiären får klart godkänt.
Värre var det med gästerna, jag säger bara Björn Ranelid! Finns det en man i Sverige, Europa Världen som har ett större ego än den mannen?
Stackars Alexandra Charles som man hade parat ihop honom med, de var väl kunskapsmässigt ganska lika, men när Alexandra sa något så bara körde han över henne totalt, han släppte verkligen inte in henne.
Två talande exempel.
Precis som Kristian Luuk konstaterade efter att man skulle svara på frågan om vilken som var Elvis allra första film och hon sa Love me Tender, nej, nej, den var senare klippte Ranelid av, vi säger Jailhouse Rock.
Du skulle ha släppt in Alexandra för det rätta svaret var Love me Tender.....sa Luuk.
Nästa gång var när Alexandra hade kommit på rätta svar och Ranelid svarade det hon hade sagt och det var rätt, JAG satte det sa han då.....i sin vanliga ödmjuka ton........
Sen hade Ranelid en ganska irriterande ovana att säga
-Det vet jag är absolut sant!
Det hände även några gånger när han svarade fel. Sen försökte han snacka bort det genom att hänvisa till diftonger och triftonger och att han visste såå mycket om språk så han visste minst lika mycket som Fredrik Lindström.
Ranelid imponerade inte heller genom sitt uttal vare sig på franska eller engelska och i vanliga fall har jag stor förståelse för det, men när han på sitt mästrande vis försökte rätta de som uttalde det rätt då såg jag rött!
Puh jag kände blodet dunka i öronen och pulsen stiga och jag fick en impuls av att man skulle ju smyga in på biblioteket och bränna hans böcker men det vore kanske att ge dem för stor betydelse, säkerligen skulle herr Ranelid själv jämföra det med Qin Shi Huangdis eller nazisternas bokbål, för enligt honom själv är han säkert den mest betydande författaren i världen , det tror jag att han tycker ÄR absolut sant!!
Turligt nog fick herr Ranelid och Alexandra Charles, som jag hade unnat en annan medtävlare, stryk av Peter Apelgren och Helene Benno. Inte heller Helene Benno tillhör ju mina favoriter efter att ha fått en överdos av hennes då självgoda gnälliga inlägg i radion när hon åkte jorden runt på 80-talet. Här gav hon dock ett riktigt trevligt intryck om jag ska vara ärlig.
Slutligen, har herr Ranelid ingen självinsikt alls har jag frågat mig flera gånger ikväll, nej det tror jag man kan vara ABSOLUT säker på att han inte har!!!!
Därför sitter jag här minuter ifrån blodtörtning och tuggarna på naglarna, nästa gång team Ranelid/Charles är med i programmet ska jag vattna blommorna , gå ut med soporna, ja göra vad som helst utom att kolla på Spåret!!!!!!
Alla helgons dag. Eller är det Alla helgons natt? På köpet har vi fått Halloween att fröjda oss åt och kring. Varför har vi istället inte anammat Mexicos The Day of the Dead/ Dia de los Muertos? Där firas Döden som en glädjens fest där mat och musik bestäms utifrån preferenser från den avlidna. Ett härligt sätt att både ha fest, minnas den döda med glädje, samt en hyllning till inte Döden utan den döda, en gång levande.
Skit rent ut sagt. Ändå....ja. Hur kommer det sig att vi förväntas eller rättare sagt lär oss att förfasas över vissa ting som otrohet, lögner, svek och mörker? Ljus, trohet, lovvisor till skönhet och anpassning är däremot goda ting i vårt samhälle av idag. Och jag kräks på det!