De stora tankarna går igång runt den här tiden i mörkret och lerans tecken. Speciellt när Jarvis sjunger de där raderna dessutom. Like a vampire! Mm, jag gillar verkligen den där killen, som aldrig någonsin försökt vara ett dugg cool och är så mycket fräckare och tuffare än alla spända, uppumpade typer. A million times more!
Leftovers. Jo, jo.
Men mitt tema för kvällen var om Gräset är grönare på andra sidan? ÄR det så eller vad är det som gör att vi alltid - eller påfallande ofta i alla fall -söker oss vidare från det vi har? Är det sunt? Är det naturligt? Är det en överlevnadssak? Eller är vi så in i ....förtappade, desillusionerade, förstörda och blasé i vårt ekorrhjul till tidsålder. Det ska gå snabbt. SNABBT!!!! sa jag! Det ska ageras, interageras, kommuniceras, presteras, aktiveras, flexibiliseras och metropoliseras i ett konstant högt, uppdrivet tempo.
Borde vi kanske fler gånger tänka på att vi både gör bra saker och har bra saker i vårt liv. Att ha en bra bok nära kinden kan vara underbart! Att känna vårsolen smekning på armen kan ge mig rysningar! En klunk vin kan smälta på tungan! Med mera.
Ändå blir jag osäker. På vad osäkerheten driver oss till. Den kan driva oss till inaktivitet och till och med apati. Den kan också få oss att reagera och agera överdrivet, alltför häftigt och hätskt. Den kan få oss att snava över stenar och också besvära oss med sin pockande, irriterande röst. Hur ska det bli? Hur ska det egentligen bli? Det blir nog bra, svarar vi oss själva. Men hur vet vi det? Och varför försöker vi övertyga oss om det?
Gräsligt. Obestämbart. Grönt. / Poppy doppy loppy snoopy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar