Näe, haha! Vad menar Ni nu? Skulle jag vara otålig? En gnutta rastlös? Skulle jag som alltid prisats för mitt tålamod och är väl medveten om min styrka när det gäller uthållighet - skulle jag te mig en aning orolig just nu? Nervös, fladdrig, retlig, stingslig - skulle vara perfekt att gå en rond med boxhandskarna på. Men ack, nej här sitter jag åter fångad i Catherine Earnshaws gestalt, blickar ut över heden, fastän det där ute råkar vara svart som bläcket i en sot- och limblandning. Leran, den eviga, förhatliga, tärande, befläckande, klafsiga och kalla som suger fast vid skorna, vid byxtyget, den ständigt närvarande, vedervädiga och avskydda. Och inte för att jag väntar på någon Heathcliff. Ha! Inte en suck!! Vem är egentligen intresserad av en despot som mest lever om, utan en tanke på konsekvenserna av sina handlingar (så är det Heathcliff jag är? - inte alls den ljuva Catherine, för ljuv är jag ju nu inte alls, en enda gnutta av, nej).
Inga riddare på springare gör sig heller besväret att romantisera innanför mitt tunna skal till pannben. Blonda eller mörka riddare på vita eller svarta fålar. Är de inte bara dammiga och har spelat ut sin roll? För vem vill i dag bli räddad av ett uppblåst ego? Vi fäktar så bra själva numera, går våra egna torneringar, men jag känner ju hur jag springer där på heden, med den motbjudande leran under skosulorna och i likt förtvivlan letar i novembermörkret.
Var är Du? Vem är Du? Ska jag lägga mig ner likt Orlando och utbrista "Nature, nature - take me I´m yours!". Skulle det hjälpa?
/ Poppy har nu trötta, såriga hälar av vankelmodigt rastlöst spatserande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar