Men ibland är det banne mej rätt och inget annat än rakryggat och uppbyggligt att reagera med ilska och osande, fräsande bett och svada. Där befinner jag mig nu. Nu har jag fått svälja i, jag vet inte hur många otal gånger. Ständigt vara klarsynt och vidsynt, fast inte en enda, annan jäkel anstränger sig det minsta förutom att hävda sin egen person. Gärna genom att kliva på mig. Nog!! Nog är nog och nu har jag rent ut sagt, fan ta mej, jävlar i havet och fan fått nog.
Idag fick jag blodsmak i munnen, hunger, längtan efter blodets hetta och järnaktiga smak. Ge mig! Och ge mig mer när jag svalt ner den första klunken! Fast lika elegant som en vampyr är inte min otyglade borst till odjur. Inte alls! Jag ville ge en rak höger, att följa upp med en vänsterkrok, se blodet börja rinna från näsan. Ville se personen ifråga börja bli omtöcknad och i detta med knäet krossa näsbenet. Ett bedårande, krasande ljud med mer blodspillan till följd. Sedan en spark, alls icke känslig eller öm mot revbenens mittpunkt. Hårt och precis - tjopp! Sedan skulle jag i en högst förbjuden njutning se personen kräla runt i sin egen förvirring och en tilltagande blodpöl. Tanken gladde mig oerhört!
Metaforer, allegorier, liknelser. Ni kan kalla det vad Ni vill. Jag bjuder på det och lite till. Mina avarter, mina styggelser och mina icke välpolerade maner.
Jag som är så snäll, go och intellektuell säger folk. Jag vet inte jag. Känslor är nu inte rationella och kanske min styggelse till person ändå passat bättre som irländsk, whiskey-sörplande boxare, bosatt i USA under 1920-talet depression. Där hittar Ni nog den sanna essensen om min vedergällning till människa, enbart född att verka för obehag och så lite behag som möjligt! / Polly Alone and standing there on her Own
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar