Sylvia, så olycklig och ensam i sin sorg att man kan lägga sina barn till ro, för att sedan själv gå in i köket och tända på gasen. När alla andra dörrar är reglade, förbommade och låsta med sju sorters nycklar, när alla vägar framför en är avstängda på grund av olyckor, arbeten, asfaltering som gör det omöjligt att färdas där just då och just när man som mest behöver det. När det handlar om att överleva! När allt hopp runnit ur en, all vilja till bättring blåst iväg och enda räddningen skulle vara det där, just då - när det gör sig omöjligt och ingen ser att man måste förbi vägspärrarna - till varje pris! När ingen ser, lyssnar eller förstår. Då blir livet ett ständigt gissel och döden om än blek och oåterkallelig; en befrielse, en lättnad från allt det som gjort så påtagligt fysiskt ont under alldeles för lång tid.
Sylvia kunde inte skärpa sig. Otroligt begåvad, intelligent och en språkförnyare av rang vi kanske aldrig mer kommer att möta. Innebär stort skapande lidande eller kan man inte skapa stort utan att lida? Jo, det tror jag bestämt. Men att vara smartare, vassare, mer briljant och engagerad än andra i sin omgivning utan att bli sedd och respekterad för detta tror jag räcker för att ta ifrån vem som helst det vi kallar självkänsla. Sylvia arbetade som lärare! Ni förstår ju hur absurt det är! Skulle en hjärnkirurg tvingas arbeta extra som fritidsledare för att försörja sig? Skulle en lärare tvingas läsa poesi??
O, heart, such disorganization! The stars are flashing like terrible numerals.
/Poppy owe you so much dearest Plath
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar