Dr House & Me

Ja, jag vet egentligen. Inte alls. Aj, ock och vu. Heter det inte. Oj, ack och ve. Det här med att börja utan att veta hur och utan att klart för sig hur man ska gå tillväga. Detta är delikat. Ytterst förnämligt på min ära. Banalt kommer tusentals att skandera med blottade strupar, så sårbara för de vassa bett jag så lätt kan utdela - men det ska förvisso smaka då.

Jag hade inte tänkt dra det här i långbänk heller; för hur mycket orkar man som en liten pärla i smutsen, likt ett rostat smycke i gyttjan, med det allt mer förtärande mörkret, gråhetens fukt och dimmande immighet som inte ger oss en chans? Andhämtningen blir kort, dropparna ovanifrån flera och leran hafsar, skvätter utan mönster eller mall. Men nu har jag ändå tänkt att tänka detta och skriva detta:

Dr House! Ja, visst jag tycker Hugh inte bara är en begåvad skådespelare och ser bra ut på ett moget, manligt sett. Men rollkaraktären, som han för övrigt gör briljant, charmant i sin buffliga taktlöshet, med knivskarpa reflektioner och låter sig aldrig (eller....?) bekommas av den ytliga, känslomässiga taffligheten de flesta av massan låter sig förvillas i - de går vilse i labyrinten och har sedan mage att klaga på detta faktum, när det var de själva som sökte äventyret därinne!

Jag undviker ämnet .....det att jag är så enormt dragen till denna karaktär, figurantens tankemönster och utåt sett en hårdhudad ironiker som struntar fullkomligt i andra människors känslor eller privata sfär, såvida man inte kan gnugga deras nos i den smutsiga byken också.

Såklart tycker jag inte att han alls är så hård eller kall. Istället ser jag en person som brottas och tampas hårt med vardagen och verkligheten. En svettig brottningsmatch med inslag av fula grepp, en stenhård kamp för överlevnad där minsta lilla känsla som kan riskera att försvaga karaktären resolut jagas bort. Likt grekiska hjältar finns inga alternativ. Överlev och strid för Din överlevnad!

Så tänkte jag länge och som en person jag hyste lika delar respekt och lika delar rädsla för - antar manusförfattaren var nöjd med detta. Jag hyste också en beundran för Dr House´s sinnelag, intellektuella skärpa, verbala kvickheter som rann ur munnen på honom likt poetiska, dansande fjärilar en vacker sommardag. Ett visst vemod finns ju också mitt i allt i den här icke helt okomplexa figuren. Så slog det mig en dag att hur galet och orealistiskt och påhittat allt är så, ja; Dr House: Det är ju för Jag!!! Ok, vi kan lägga bort hjärnkapaciteten, det rakt igenom knivskarpa och det ständigt ytliga nedsättande sättet att vara och tilltala sin omgivning. Ändå. Det kändes lite bryskt och gjorde lite ont. Men sedan den dagen förstår jag varenda gång vad Dr House går igenom i sitt inre, vilket inte alltid är självklart eller skrivs oss tittare på näthinnan. Jag tror dessutom det finns många Dr House av oss "där ute". Vi som måste slipa eggen varje dag för ren överlevnad. Kommer svagheten ifatt oss kommer den att förgöra oss. Jag spänner pilbågen och fruktar den dagen jag inte kommer att orka göra det längre.

/ Poppy and two blackbirds singing in the dead of night