Skit rent ut sagt. Ändå....ja. Hur kommer det sig att vi förväntas eller rättare sagt lär oss att förfasas över vissa ting som otrohet, lögner, svek och mörker? Ljus, trohet, lovvisor till skönhet och anpassning är däremot goda ting i vårt samhälle av idag. Och jag kräks på det!Jag upprepar mig, jag vet! Denna upprepning är inte av nöd för att bekräfta det jag nyss sagt, utan mer sagt som en övertygelse. Hur många böner kan man avverka på ett radband på en dag utan att det känns som en upprepning? Se där, en liknelse att stilla vila pannan mot när den känns nersölad av blod och svett efter att förgäves ha stångats mot den där väggen, muren, massan, horderna av väluppfostrade, välartade, välutbildade och framgångsrika. Som vet. Egentligen.
Kanske är det bara hösten som gäckar mig med sin mulenhet, gråhet, duggighet, lera och molokna uppsyn. Flugsvamparna står så vackert på plats, men de främjar just inget, eller gör de det? Som ett förbjudet äpple från kunskapens träd, står de där, röda och färggranna i ett alltmer, för övrigt gråbrunt landskap. Vita, fina prickar och jag vill plocka upp den där svampen och ställa i en vas som prydnad där inne. Men låter bli. Inbillar mig att svampen trivs och gör bäst där den står.
Ja, sådana här dagar önskar jag inte bara att jag kunde färdas genom tid och rum, läsa folks tankar och kunna göra mig osynlig. Nej, sådana här stunder när Vemodet knackar på med stora steg, då vill jag försvinna, göra mig så oansenlig att det inte skulle märkas alls om jag försvann en vecka eller två. Bara ta på sig manteln, sträcka näven mot skyn och flyga iväg med ljusets hastighet. Istället sträcker jag näven utan mantel eller påtagligt luftmotstånd och citerar Shakespeare högt och ljudligt: Boldness, be my friend!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar