Ingress: Just när huvudrollspersonen F.1 bestämt sig för att det är alldeles nog och förlikat sig med detta och släppt taget, sveper kalla vindar in genom fönstret. En vilsen, svart koltrast flyger in i de stora glasfönstren och dunsen låter F.1 ana att fågeln sett sin sista flykt försvinna innan den anade att den kom.
F1: - Helt ärligt vill jag inte leva lika tunt och helt oväntat möta mitt slut innan jag ännu levt några av de dagar jag såg fram emot.
M2: - Jag har i alla fall min examen. Jag vet att det bara är en pappersbit, men jag ska i alla fall fira.
F1: - Hur länge ska man vänta? Jag vill inte vänta alls! Jag vill leva fullt ut varenda sekund, eller i alla fall så många sekunder i taget som möjligt.
M2: - Detta är i alla fall min strävan.
F1: - Nu släpper jag detta och jag tänker inte vända mig om i vredesmod eller önska mig tillbaka. När jag går lämnar jag allt därhän.
M2: -Jag hoppas det löser sig för Dig.
F1: -Löser sig? Nej, det är en kamp, men nu är det i alla fall min kamp!
Epilog: Likt en fladdrande fjäril med vingslag som orkanvindar försvann F1 i ett blått töcken av virvlar till damm. M2 tittade längtansfullt mot dammolnet, men visste att den vägen aldrig skulle flygas. F1 log inom sig och mot världen och tänkte för sig själv: "Försök aldrig någonsin att fånga mig - jag går bara att njutas av i flykten, i ögonblicket som går Dig snart förlorat."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar