Igelkottens elegans

Igelkottens elegans:

följande roman skriven av Muriel Barbery ( ett franskt namn utan en enda accent - hur är det möjligt?). Jag föreslog och den lästes under täckmantel : Bokklubb. Den täckmanteln innefattar också en ursäkt till att äta digra mängder mat, dricka otal glas fyllda med vin, prata vitt och brett om de mest meningslösa ting och kanske dessutom klämma in en tanke eller flera om litteraturen.

Om Muriel Barbery vet jag egentligen inte mer än det som står att läsa på baksidan av de mjuka pärmarna: född 1969 i Casablanca, författare och lärare i filosofi och för närvarande boende i Japan. Det har hon uppenbarligen haft nytta av då de olika världsdelarna är representerade och de kunskaper Barbery själv besitter på ett eller annat sätt kommer till uttryck i romanen.

Till en början blir jag något trött på författarinnas filosofi- och språklektioner. Och självklart är den japanska kulturen med sina ceremoniella riter så mycket vackrare och mera betydelsefull än den västerländska, under vars ok vi nästan bågnar då den också innefattar flertalet partier av skuld och övergrepp på andra folks kulturer och historia.

Dock vinner Barbery efterhand allt mer mark med sitt flödande, vackra språk (utomordentligt översatt, då det inte känns haltande någonstans i texten). Renée, den luttrade portvakterskan i de ansedda gatornas hus och Paloma, den rebelliska tolvåriga dottern i en av familjerna i huset är huvudrollsinnehavarna. Renée och Paloma bär bägge på en stor del förtvivlan och lika delar destruktiva tankar om sin omgivning och inte minst om sig själva. De är djärva, rättframma och bryr sig egentligen inte ett skvatt om vad någon annan tycker och tänker om dem. De har i detta sin styrka och uppvisar distinkta karaktärer som blir allt tydligare i takt med berättelsen färd genom språkets bokstavskombinationer. Efterhand ser vi också att under den ytliga, kalla, beräknande ytan röjer sig ett innerligt allvar, en uppriktig omtanke om sin nästa, en ömhet och skörhet. Kanske typiskt just för starka och det vi kallar hårda människor. Som ett väl utvecklat skyddsnät som måste omgärda den känsliga kokongen mot den bryska och skarpa verkligheten. Ett skyddande skal mot äggets tunna inre, som ett värn mot vardagens tristess och trivialitet.

Att mot slutet få ta del av det hopp, den frid, den lilla smula av lycka som Renée mot alla odds tycks få en glimt utav känns livsbejakande, befriande och bär på en lätt slöja av behag. Avslutningsvis krossas alla illusioner man som läsare lyckats uppbringa. Om ett bättre liv, men än mer om ett annorlunda liv. Strunt samma om du träffat din "soul mate" eller inte. Mycket franskt och mycket bryskt: Du skall veta Din plats!

Sammanfattningsvis är det ändå en roman som bjuder på en hel del kraft, en hel del tankar om människan och våra liv på denna planet. En välskriven berättelse med filosofiska teman, som ändå inte alls är svår eller krampaktigt intellektuell i sin strävan att nå mer än ytlig bekantskap.

/ Poppy