Jag är en särdeles, alldeles omåttligt underbar och beundrad person! Varthän jag än går i leran så det skvätter på mina dyrbara byxben, väl ingångna av de mest smeksamma och vältränade, men inte övertränade ben man någonsin sett skådas under solens gyllene strålar.
Jag är så oerhört imponerande att folk gapar av avund, blir tysta och stilla när deras lyckas lott träffas av min skugga. De faller hädan och tar stöd därvid, närmsta karm, stolsrygg eller person bredvid.
Min lockande tunga med röst därtill som en drillande lärka! När jag öppnar munnen flyger sparvar därur, keruber stämmer sina fioler och änglarna leker med håret det gyllene längs harpans vibrerande strängar. Ack, mina ord som frälser Er arma själar, som endast ur fattning bringas då Ni erfar Er olycka över att inte ha fallit under samma lyckosamma stjärna, som den jag är sprungen ur. Fullkomligheten!
Inte är det lätt att vandra så glänsande, så fjädrande, så genomträngande och älskad av alla och en var, inte minst av naturen och gudarna som i mig ser sin avbild, den högste talat har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar