Lugnt och följsamt. Metodisk och artigt. Belevat och moget. Återhållsamt, men trevligt. Vackert, men utan koketteri. Längtansfullt, men utan krav. Hela vägen fram, med omkullfallna träd, leran som sugit fast skorna, björnbärsriset vars taggar stack hål på både tyg och skinn, vatten att forcera, intensitet i högra jackfickan, iver i vänstra jackfickan, i innerfickan låg en dold känsla väl inpackad i en liten tändsticksask och aldrig att jag tog upp dessa känslor under tiden, aldrig att jag avvek från stigen trots vedermödorna.
Just när jag börjat tro, ja bli övertygad om att min lugna målmedvetenhet verkligen leder mig mot målet; precis nu när jag är viss om att strategin var väl utformad och jag ser ju målet för sjutton - det ligger ju där bara ett par hundra meter bort. Jag är i praktiken redan en vinnare med lagerkrans i håret! Bara några sista steg, bara ett steg till, det sista och absolut svåraste, men rosig på kinder och rusig i hjärna och hjärta av att snart känna säker mark under fötterna, snart få känna värme och vila - får mig att agera dumdristigt, övermodigt, hybrisen rusar ohämmat runt i mitt blodomlopp som ett snabbväxande virus.
Då! Stigen ändras, mörkret sänker sig med en hastighet jag aldrig kunna ana. Det går blixtsnabbt och jag tvivlar ett par sekunder om jag ens är på rätt spår. Så står jag där med målet utom räckhåll ändå. Så nära, alldeles inpå och ändå så långt borta. Jag är ännu säker på målet. Helt säker! Men jag är inte så säker på om jag gick rätt bana längre. Förivrade jag mig på slutet, när jag var så nära, så nära? Glömde jag trots vetskap och klokhet bort att inte plocka upp de där förväntansfulla känslorna ur fickorna? Jag gick för snabbt på slutet. Jag vet. Jag var dum nog att tro att nu var det klappat och klart, fastän jag så väl vet att det aldrig är det förrän man är i mål.
Jag är inte i mål. Och samtidigt; dumma, dumma Mål! Att luras så!! Att erbjuda kontemplation, förståelse och samband förutom en frukt och lite dryck. Tänk att jag så lätt blev förvillad av denna tanke igen? Du lurade mig! Ogillas. Och med mig får man bara en chans - skulle man få en till efter tjugo år så måste man ta den! Om man vill ha den.
/ Poppy wondering if the goal is the aim or the reason to move forward and let go of beliefs?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar