Swingers. Eller ska man kalla det knullhus, vilket erinrar mig om att det på sjuttiotalet fanns knullrum inom vissa förskolor, då sexualiteten skulle vara frigjord och frikopplad känslomässiga och intellektuella engagemang. En tanke med detta var väl också att barnen hade en sexualitet som skulle frigöras. Om detta tycker jag illa vara, eftersom det numera är väl obestridligt att barn kan agera på ett sätt för oss vuxna som ter sig som sexuellt, medan barnen själva är helt omedvetna om detta beting och värderar inte att upptäcka sin kropp i sexuella termer eller andemeningar. Detta tankesätt har också på vedervärdiga sätt utnyttjats av pedofiler för att cyniskt ursäkta sitt eget beteende och därmed skuldbelägga barnen. Ett av de absolut värsta brott och svek en vuxen kan begå mot barn. Horribelt är ett ord som inte på långa vägar täcker inte vad jag tycker om pederaster.
Med detta sagt att jag ändå ser tankemönster som om igen används av vuxna, men tack och lov just av vuxna, för vuxna i ett frivilligt sammanhang. Sedan går det alltid att diskutera och argumentera kring hur man blir frivillig (ett tema att komma tillbaka till!).
Här ska vuxna på diverse tillställningar av mer privat än offentlig karaktär ge sig hän i vissa i förväg utvalda platser, där de olika rummen är inrättade och utrustade enligt olika sexuella preferenser. Här ska man ge sig hän utan att känna den man njutningsfullt ger sig åt, likt djur i parningstider blint gå på fortplantningskänslan och underkasta/kasta sig över den hanne som kommer i ens väg. Fast jag är ganska övertygad att man efterhand skaffar sig sina favoriter inom detta sällskap. Medlemmarna eller vad de ska kallas som befinner sig här, upprepar ofta sitt beteende och bör efterhand känna igen varandra. Om det sker via igenkänning av ansikte och kropp, klädsel, sättet att röra och föra sig eller enbart genom sättet att betäcka varandra i en sexuell orgie låter jag däremot vara osagt.
Egentligen vänder jag mig inte mot den här idén och utövarna. Den har sitt forum, sina gäster, sitt existensberättigande, då alla som vill och njuter av att testa gränser också bör tillåtas göra detta med likasinnade. Vill man bli upphängd i en ställning och piskad så varsågod! Vill man ha analsex med vilt främmande man, så kör på. Vill man ha sex inför publik känns det ju som en regelrätt porrshow, men det tillfredsställer uppenbarligen både publik och utövare i denna församling av gemensamma nämnaren: sex. Inget kärleksfullt trams här inte, utan raka bananer!
Den invändning jag har och det blod jag ser gå till spillo beror mer på några av utövarna. Några som har gått in för denna idé, denna hobby, denna upplevelse till ett klimax. Där deltagandet och förväntningarna inför evenemangen tycks spela minst lika stor roll som det aktiva deltagandet. Ett ständigt sökande av kickar på ett sätt som inte hade accepterats i andra sociala sammanhang. Snarare hade det väl chockat, sårat och väckt lika delar vämjelse som avsky. Inte värre än andra som söker kickar förvisso. Men var hamnar man efter år av kicksökande där substansernas innehåll hela tiden måste öka i grad eller omfattning för att få efterlängtat rus och njutning? Jag tänker på narkomanen och ser något obehagligt illavarslande. Jag tänker på äventyrsresande och ser massa död framför mig. Vad är det som gör deras liv så tomt och innehållslöst att det måste gå till ytterligheter år efter år? Nyfikenhet och att testa är en sak, att totalt gå in för det och inte kunna lägga av är en annan sak. Jag ser dem som är några av de mest aktiva som i unga år var de osäkra, de som flackade med blicken, de som gärna ville men aldrig vågade riktigt. Jag ser tomma skall av kalla spillror till innehåll. Var de så oälskade, så osedda och närde de aldrig tron på att våga bli älskad för den man är? Vad drev dem till detta? Liksom vad driver någon in i ett missbruk? Tillfälligheter ofta, må så vara, men jag ser ofta missbrukarna som lidande, olyckliga själar som ständigt dövar sin smärta i sina excesser. De får aldrig nog och säger att de gillar det de gör, gillar ruset och känslan av frihet. Jag ser dem i ögonen och ser lidande, tårar, ensamhet, instängda känslor och en sorgsenhet som är så skör, så skör.
/ Polly going bondage
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar