Lucia

När jag tittar upp från min dataskärm och ut genom tågfönstret möts jag av en vit, bländade, vacker vy. Bakom de allt blekare och lätta dimslöjorna glittrar solen mjukt och trösterikt. Tåget skakar vagglikt. Bekvämt och trygg och när vi snabbt susar förbi de vitklädda granarna kommer något av barnet, eller i alla fall barndomsminnet ikapp mig. Jag börjar tänka jul och jag ler och blir lite glad över tanken. Plötsligt känns det också som att det är nu, i denna vithet, denna tendens till bländhet som hon ska stå. Lucia! I vit skrud, ute på ett vitt fält omgiven av snöklädda granar i ett tilltagande solsken. Inte i mörka, frusna, svarta morgonvindar som sveper om benen när man knappt hunnit gnugga John Blund ur ögonen.

Som ung bestod Lucia av att man i skolan skulle rösta om vem som var sötast nog att få representera klassen och skolan. Alla andra fick känna sig mindre värda och fula. Sedan skulle man ändå känna sig nöjd som tärna, stjärngosse, tomte eller pepparkaksgubbe och stå och traggla den ena julsången efter den andra utan att egentligen begripa ett dugg om varken vad man sjöng om eller varför. "Natten går tunga fjät....runt gård och stuva" Vem begrep det som åttaåring? Eller den här strofen "kring jord som soln förlät". Vad var det som skulle förlåtas och av vilken anledning?

I tonåren förvandlades lussevakan mest till en förevändning att umgås, gå på fest eller konsert och flertalet drack sig berusade. Jag tillhörde inte den sistnämnda skalan, men man var ju ofta hur trött som helst och var inte alls intresserad eller road av något luciafirande med sånger man egentligen aldrig varit riktigt bekväm med.

Nej, för min del känner jag nog att lussebullarna, lucian med sitt släp till sjungande slavar och traditioner har gjort sitt. Det skulle vara om jag finge se henne där ute mitt i vitheten, mitt i det bländande ljuset utan andra statister. Bara Lucia, ljuset och hennes egen sång.

/ Poppy