Jag avlägger inte många löften i mitt liv, även om jag är väldigt bra på att hålla vad jag lovar och dessutom står för det jag säger. Hur oanat det än må vara. Det tränar en bra i retorikens konst, samt en och annan annars snudd på utdöd försvarsmekanism har väl också sprattlat till liv ibland.
Nu ska jag i alla fall avlägga ett löfte och det är att: Jag dyrt och heligt med händerna mot varandras sträva yta, lovar lågeligen och tills dess jag inte längre kan räkna mina dagar att aldrig mer utsätta någon för min erbarmliga själs klagan. Jag skall aldrig mer vältra mig offentligt i min ångest, i mina tillkortakommanden och min avsaknad av något i mitt liv som ger mig känslor av uppgivenhet. Jag skall hålla min själs frätande bittra yta borta från allmänhetens lov. En liten brasklapp dock om att jag nog kan återkomma till ämnena i sig, men utan mitt personliga gyttjebad, mitt vältrande och mina inre excesser av min tårfyllda, själsligt dränerade kropp och knopp.
Därmed goda vänner, systrar, bröder, fruar och män är vi framme vid The End.
/Poppy pops off
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar