Pis berättelse

Nu vet jag precis vad det var med Pi och berättelsen om honom!
Rädslan, vreden, vansinnet, förtvivlan, apatin. s. 243.
Det öppna havet. Hur många av oss har kastat ankar, satt bo på en ö? Hur många har desperat simmat utan riktning eller gett upp i livbåten?

Nu vet jag precis varför Pi kommer att stanna inom mig och varför jag ibland bör påminna mig om berättelsen om honom. Nu vet jag!

För nu har jag läst ut boken.

Ödmjukhetens lov

- Kan Ni stava till ödmjukhet?
Jo, det gick. Både att ljuda fram och stava till.
- Vad betyder ordet?
Svar: "Att man är len och mjuk och snäll".
En så god beskrivning som någon!

Två minuter senare ryter jag till, likt en hungrig tiger, utan förvarning och visar prov på allt vad ödmjukhet INTE är.

Gudars, ge mig styrka att orka med mig själv!!!

Berättelsen om Pi

Detta blir absolut ingen spoiler-historia, för er som av någon anledning ännu inte läst Yann Martels Bookerprisvinnare 2002: Berättelsen om Pi.

Aldrig har en bok tagit mig så lång tid att läsa eller mattat ut mig så. Ok, det kan bero på min inte helt sunda uppsättning av röda blodkroppar och ändå inte. För jag har läst andra böcker under tiden och klarat av dem i en betydligt högre takt än denna.

Under snart ett år har jag sakta, sakta, mer eller mindre stakat mig igenom sida för sida, kapitel för kapitel. Det är inte alls så att jag tycker boken är så underbar att jag vill spara på den. För så kan det vara ibland. Det är inte heller så att jag ogillar den, men måste läsa den "bara för att den är en Booker".

Nej, det här är ganska komplicerat och mångbottnat, har jag förstått på resans gång. Kan det vara så att jag likt Pi, måste vara där ute på fritt vatten i vad som synes en oändlighet? Är det så att jag måste dela raderna om honom, som om jag levde som han gjorde? I ständig väntan, i ett slags evigt uppehåll av att bara vara och samtidigt en oerhörd kamp för att överleva, vara och inte tappa tilltron? Att det ska kunna bli bättre, att kärleken ska kunna ta mig vidare?

Jag upplever heller inte några religiösa upplevelser eller brottarmatcher med tro av olika slag i denna läsning, så som vissa påstått sig tolka delar av texten. Jag upplever delvis den spänning som boken sägs bjuda på, men bara delvis och bara ibland.

Det jag får mig till livs i denna seglats med Pi är ett turbulent inre och ett närmande med många känslor som handlar om överlevnad, samt att våga möta sina fiender, vilka dyker upp i form av skräck. Ibland blir jag rent av fysiskt illamående av vissa beskrivningar och en del förstår jag överhuvudtaget inte, trots detaljrikedomen i texten.

Om jag gillar boken? Jo, det gör jag! Hur långt jag kommit? Drygt halvvägs.

Read on!

Kaffe del II

Stökar undan så gott jag kan, ännu en gråmulen sommarmorgon. Denna gråtmilda sommar med ständiga dementorer eller om det är sedvanliga demoner som svävat runt såväl huvud som fötter, dag efter dag, vecka efter vecka, med endast smärre avbrott för solens genombrott. Ett lönnfack av ljus, ett sikte som snart täppts till och åter har svalorna svävat knappt ovan markhöjd i blixtrande fart. Rädda att flyga högre och oroa de grå, sammansvurna och kompakta molnen.

Jag dammsuger först, så det tråkigaste är gjort. Diskar därefter av nöden är jag detta tvungen, helt enkelt. Tar tag i sockerkaksbaket och brödbaket och tänker att under jäsningen skulle det passa utmärkt med DNs Boklördag och en kopp, hett kaffe.

Slår det kokande vattnet över bönorna och tar fram den mjölk jag nyss använde till sockerkakan. Då tycktes den ännu len och klar. När jag nu trosvisst häller den i kaffet, skär den sig i omedelbara plågor. Som om det inte var nog grynar sig mjölken i vasken, klibbar fast i prickar på besticken som ligger där. Min gula muminmugg med ränder av vitt, som knappt går att gnugga bort.

En suck undslipper mig inte och jag börjar om. Igen. Vatten i kokaren, böner i filtret, vattnet över bönorna och slutligen den nya mjölkpaketen och en skvätt av den i den svartlika hettan. En klunk och det värmer gott!

Kaffe

Dag 1: En ny dag full med nya möjligheter - nå, till en viss gräns i alla fall. Och det finns inget som att möta den löftesrika, solstrimmade morgonen som med en kopp fylld med arom, värme och energi, hämtad från koffeinets mörka djup.

Jag mäter upp vattnet i kannan (som ni vet att man gör), häller detta i bryggaren (vilket ni gjort hundratals, ja kanske tusentals gånger vid det här laget), fyller på med de himmelsk väldoftande, malda bönorna (det säger sig självt!) och trycker på knappen. Ångan ryker, maskinen väsnas av bubbel och stånk, näsan snappar upp rummets till bredden fyllda kaffedoft och koppen står där tom och redo, skrikandes näst intill: "Fyll mig, tyng mig och gör det NU!".

Kaffet hälls upp och det är då jag ser det. Ve och fasa!! Det är vattnigt, det är blaskigt. Det är odrickbart och fullkomligt oförmöget att ge såväl njutning som kickstart. Ut med det i vasken och börja om.

Äntligen! En sked extra av bönorna och nu ska det mer oljelika, svartbruna innehållet snart fylla min mun, hals och kropp. Kylskåpsdörren på glänt och handen som sträcker sig efter den välbehövliga kalla och mjuka mjölken till kaffet. Ve och fasa! Ingen mjölk hemma! Ut med det i vasken och ger upp.

Dag 2: Vis av gårdagens misslyckande tar jag nu ännu en extra sked av bönorna. Vattnet puttrar hemtrevligt ner i melittafiltret fyllt av ekologiskt, rättvisemärkt och certifierat kaffe. Mjölken står tryggt i kylen och väntar. Jag häller upp. Först kaffe, sedan en skvätt mjölk och sätter mig till ro på balkongen för att äntligen avnjuta den efterlängtade koppen. Det är då jag upptäcker det. Det är för starkt!! Odrickbart!! Ut med det i vasken och ger upp.

...To be continued....

Livets magi och leda

Solnedgången som jag egentligen bara kunde ana bakom det vadderade fönstret slår mig med häpnad. Den är alldeles gyllene, så som den bara kan vara vid regnbågens slut. Och nu är vi inte ens i början av den. Ovan det skarpt gula, vars lyster ter sig snarare som en soluppgång böjer sig de gråa slöjorna som belägrat himlen de senaste dagarna. De böjer sig undan, ifrån värmen, ljuset ock skingras efterhand. Liksom flyende. Efterhand när solen besegrat gråheten, tungheten och missmodet i naturens väsen övergår det i rosa stråk. Likt en akvarellpensel som hastigt dragit några streck, för att markera var himlen börjar och tar slut.

Sedan är magin över och det mörka tar över med nattens intåg. Nattens stillastående och samtidigt är det väl sällan det händer så mycket som i skydd av mörkret? Nattens ljud är ofta oroande höga och alarmerande oartikulerade. Det är ofta mycket dofter och uppgivenhet, missmod och förlorade förhoppningar som gryningen får gå hem med. Ändå finns det en tröst i mörkret. Det finns där som en sval stola om axlarna när dagen hettat för mycket. När andra sover och låter kroppen hitta återhämtning och beredskap för nya kamper under kommande dag, kan jag ligga och följa nattfjärilarnas dans. De som samlas där kring ljuset. Vilsamheten i trötta kroppar, slirande sinnen och en näst intill apatisk frid.

Men liksom ensamheten är den påtvingade stillheten aldrig helt till godo. Den kan lika lätt skapa rastlöshet och en känsla av vanmakt. Att se solen börja klättra upp och känna ångest inför alla förspillda timmar. Igen. Gjorde man det. Fast man borde veta att det inte den här gången heller skulle komma att betyda något.

Ändå måste man rulla. Vidare. Som med allt och alla. Hängmattan är underbar tills ryggen börjar gnälla, tills det blir för kallt. Att aldrig vila för länge på ett och samma. Och känslan av att alltid ligga lite, lite efter och jobba lite hårdare, springa lite fortare för att komma ikapp. För DÅ ka man vila.

Livet.

Juli

Det är illa att det inte blir mer skrivet här. Det är rent av uselt. Även om alla skrivfaser går i cykler, springer in i labyrinter och ibland förlöses av fnissiga skratt, när man åter hittar ut. Ibland blir det ren ångest och häckarna och dess grönska tornar upp sig, man känner sig vilse och räds några sekunder, några minuter att inte hitta ut igen. Som skrivkrampen. Den välkända.

Nu kan jag dock inte skylla på någon skrivkramp. Och tror jag går i god sak för Honey också. Vi har bägge drabbats, om än på väldigt olika sätt av att kroppen gått ut i strejk och kräver förbättringar och åtgärder, innan den behagar träda i tjänst igen. Nu låter det som om vi var inne på buk- respektive bröstplastik, men det är varken så illa eller så bra.

Det var ursäkten.

Temat var juli månad. Ganska grått, regnigt och utan finess detta år, trots jordgubbarnas kvardröjande i fruktdiskarna. Kanske också att de efterlängtade gubbarna får stå åt sidan för Nordens värsta massaker under modern tid. Det kändes ganska förlamande och personligen är jag fortfarande delvis i ett tillstånd av total oförstående inför det som hänt. HUR?? Och jag vet att det är alldeles för tidigt att uttala sig om katastrofen i Norge. Hur det kunde hända och hur vi föregriper liknande fenomen eller vad tusan man nu väljer att kalla det.

Drömskt

sen kan man ju också tänka som såhär:
- om jag bara fick ligga där i den varma dyn, med sand som fastnar mellan tårna och en ljum bris som smeker mina bara axlar under en solhatt, stor nog att skugga hela ansiktet. Och med ett svalkande vin i kylboxen, några nyplockade jordgubbar därtill och som grädde på moset en bok att läsa, så spännande, inlevelsefull och obarmhärtig att den inte släpper din koncentration för ett ögonblick.

Sommardröm.

Skrivandet

Det klassiska när man skriver, oavsett långt eller kort. För en eller många. För allmänhet eller enskild publicitet. Ja, det verkar vara att man har en bra titel. Catch. Det verkar som att man har ett bra upplägg, en välkomponerad situation, mer än en faktisk disposition. Men framför allt en Titel. Som ska bära svindlande tankar i undertexten, som ska vara så omfattande att alla ska vilja ta del av det som följer.
Och där faller oftast allt. Därför tror jag också att twitter och Facebook vunnit mark. Man behöver inte kunna prestera mer än ett par meningar. Ibland räcker ett par ord. Så är man ändå på banan. SMS likaså. Och jag är en av de största fansen vad gäller att kunna formulera sig kort, men kärnfullt. Saken är väl bara att det lika ofta blir utan ett kärnhus.
Egentligen är jag inget fan av fina strukturer. Jag har alltid tyckt att det dödat mer kreativitet än det skapat, men har ändå börjat inse vidden av en hel idé. Där det finns både en början och ett slut. Samt kanske lite på mitten.

Fortsätt skriva, läsa, tycka och tänka. Det är väl egentligen vad vår kultur och kunskapsbank är baserad på. Även om det förr sades vara religionen och vissa numera vill ha det till socioekonomisk politik.

Sommaren

som kom och gick. Lika flyktig som de själar, eller är vi av materia per definition individer? som kommer och går.
Stilla, likt suset i bladkronans topp. I takt med grenarnas dirigent av naturens egen orkester. Andante, Forte, Piano och allt däremellan, vars namn jag inte känner eller glömt.
Så förflyktigas vi i tillvaron. Tillåter oss att uppslukas av det som väsnas mer, ett oväsen som dånar tills det ringer i huvudet, bultar och ideligt pockar på uppmärksamhet.
Det är då man åter vill vända blicken mot solen, kisa mot dess livggivande och förgörande närhet. Dess värme som ger och tar.
Det är då man saknar den stillsamma orkestern i diket, i skyn, i skuggan av ett blommande träd fyllt med jasmin.

/Poppy

Utrensning

-Vad är det jag läser egentligen?!, utbrister den drygt 50-åriga kvinnan förskräckt. Blicken är precis sådär vidgad och stor som inför oväntade moment i livet. Såväl positiva som negativa. Munnen gapar och mungiprona skrynklar sig lite missbelåtet.
Vi andra ska låta förstå att det kanske inte var skräp vi just läst, men obehagligt och påträngande. På något sätt meningslöst. Just för att det drabbade.

Är vi så rädda för att känna, låta oss beröras och känna delaktighet även i utsatta människors öden?

-Vi visste inte! basunerade massan ut efter andra världskrigets slut. Varken om trakasserier, våldtäkter, tortyr, utvisningar, ghetton, koncentrationsläger, atombomber eller allmän våldsam meningslöshet.

Visst visste de. I alla fall något. Men kanske många valde att blunda. Kanske av rädsla. Kan vi känna den fruktan inom oss? Om vi kan det, kan vi då inte se att precis samma fruktan och instinkt att överleva kan vara placerad hos andra, i andra sammanhang, under andra tidsperioder, för andra människor?

Vad är det vill rensa ut, rena oss ifrån när vi inte vågar se, försöka bromsa och stoppa? Viljan att själv tänka? Känslan att själv uppleva?

Oksanens Utrensning bjuder på så många perspektiv och jag läser den i febrig hets. Det är spännande, obarmhärtigt och gripande. Dessa kvinnor och deras liv, för kvinnorna är alltid mer utsatta, i alla sammanhang. Ville de ens känna vid sina liv till slut? Varför skulle vi blunda för tyskarnas intåg i andra länder under andra världskrigets fanor och dimmiga krutrester? Varför skulle vi avstå från dem som försökte överleva? I allmänhetens ögon gjorde de fel. Överlöpare! Förrädare! Tyskhoror! Sovjethoror! Skammen tar aldrig slut. Sinar aldrig, tar inte ebb vid strandens rand.

Varför ska vi blunda för att trafficking är ett skeende här och nu? Hur unga, oskyldiga, fattiga, förväntansfulla, unga flickor som hoppas på ett bättre liv passeras till helvetets skärseldar. Mitt framför ögonen på oss. Varför vågar vi inte se? Varför vågar vi inte stå emot, sätta stopp för och göra det möjliga omöjligt?

Aliide, en ond kvinna? I mina ögon var hon en kvinna full av styrka, som ville leva sitt eget liv, i lugn och trygghet. I mina ögon offrade hon sig hur många gånger som helst för sin frihet och andras väl. Vilket kom att bli hennes livs bojor. För det priset fick hon sona alla sina dagar. Allt hon hade hoppats på och önskat sig förvann i en orkan utan nåd. Hennes styrka blev en skam, hennes tillbakadragenhet en misstanke om att något var fel. Varför kunde de bara inte lämna henne ifred?!

Hade Aliide levt under 1500-talet hade hon varit en häxa, utan minsta tvivel, en ren och skär häxa. Hade hon levt någon annanstans under andra förutstättningar och hade hon varit man hade hon varit en hjälte, kanske en ikon.

Oksanens text visar bara på att aldrig glömma, aldrig blunda, aldrig misstro, aldrig döma. Det vill jag aldrig sluta känna!

/Poppy

Epstein i P1

Vill bara säga att jag är smått galet förtjust, om inte lite förälskad i Louise Epstein. Jag tycker hon är alldeles fantastisk! Alltid envist nyfiken, frågvis och glad. Alltid energisk och irriterande positiv. Kunnig, påläst och samtidigt helt öppen. Hon är min allra, allra mesta Mollgan!

Kleenis

Länge har jag sagt att endast en man allena skulle kunna få mig upp ur den säng jag bäddat ner mig själv i och hasta iväg till något arrangemang. När sömnen fått tillträde till ens lekamen och man gett efter för den där ljuva känslan (nästan som att ge efter för sex) av att förnimma ett drömlikt tillstånd. Då är ett SMS på telefonen inte mycket värt. Då skall det bönas och bes, lovas och lovas. Och det händer ju inte. Så jag har deklamerat att endast om James McAvoy hör av sig är jag redo att kasta av mig nattlinnet. Mortensen skulle nog också funka. Möjligen också för ett sent SMS från herr Craig. Och lätt i sinnet somnar jag i visshet av att det ju ändå aldrig kommer att hända. Då är det ju alltid lätt att lova bort sig.

Men nu har jag fått revidera om alla de där tankarna och befriandet i dem. För igår hastade jag in för att lyssna på Björn af Kleen. Viss om att det skulle bli ett intressant föredrag. Intressant i bemärkelsen upplyftande, informativt, kärnfullt, belysande och överraskande. Det var det också. Plus att det var mycket roligare än många insåg, mycket skarpare än många anade. Vältaligt och så artigt att alla närvarande pensionärer måste ha drömt om honom som blivande svärson. I blå linnekavaj, ljusa byxor och sjömansrandig tröja. Hur skulle det kunna gå fel?

Nervositeten inledningsvis var lika fylld med laddning, med en påtvingad uppbromsning av sin egen frenesi, en koncentration, en vilja, en lyskraft och otäjmbarhet i ett. Klart man går i däck innan sekonden kommit till fem fingrar.

Nej, jag vill inte gå i säng med herr Kleen, jag vill inte bli hans lyssnande vän eller intellektuelle utmanare. Däremot vill jag mer än gärna fortsätta ta del av hans unika förmåga att skapa debatt, sätta känslor i svall och våga rispa i läkta sår.

Jag är nästan lite kär. Och skulle han SMSa en sen kväll om en fest skulle jag i alla fall överväga att ta mig upp ur sängen. Eloge!

Det blir bara värre

Den här tröttheten har nu övergått från en enda, evighetsliknande ton, till ett som känns mer som nedtryckt i en kartong fylld med vadd. Signalen som ljöd innan gav i alla fall livstecken ifrån sig. Där jag befinner mig nu känns det varken som jag kan se, höra eller tänka längre. Som kroppen, utan hänsyn till mitt pågående liv, bryskt skriker att nu är det banne mej färdigt. Nu har den gjort sitt under ständigt slitsamma år och den tänker lämna in.

Är det nu man ska åka och fixa reservdelar? Spruta silikon i fogarna och hjälpligt spika och lappa. Fult blir det, men funkar ett tag till. Kanske.

Inte ens min viljestyrka förmår att få igång min förslavade kropp. Det blir kanske bättre i morgon, men nej, det har ju faktiskt bara blivit sämre. Dag efter dag, år efter år. Blodsmaken i munnen är det enda reella som påminner mig om att hjärtat ännu slår.

Sömnpiller

Tänk såhär: en knastrig, gammal LP-skiva där man kan se reporna i lacken. Den läggs på plats, snurrar igång och så börjar de små återkommande, upprepande stötvisa lätena från Laurie Anderson att sprida sig i rummet. Som en mässande präst i Kirgizistan. Inte för att jag någonsin varit där och tror knappast jag skulle kunna peka ut landet på kartan. Men framför mig ser jag en präst i överdådig guldglittrande rock (som heter något annat på fackspråk), med en hög mössa (som inte heter mitra) och det där karet med rökelse som nästan vildsint kastas fram och tillbaka. Under ett entonigt, till synes evigt mumlande till mässande.

Efter de där "oh, oh, oh, oh". "a, a, a, a, a," kan man tänka på en soffa och en filt i fleece. Där befinner jag mig, lika opigg som en mört är dess motsats. Lika enfaldigt tom och sövande som Laurie Anderson. Eller den där prästen i prästkappa med gulbrokad i Kirgizistan. / Poppy

En måste

Det är mycket man inte borde. Minst lika mycket av den varan, som av den man borde. Jag borde inte sitta här och skriva nu, lika mycket som jag borde sitta på jobbet och spotta ur mig den där reklamtexten med sällan skådad frenesi.

Jag borde inte äta den där brödbiten med chips till lunch och jag borde framför allt röra mig mer och oftare. För att det är bra för mig! Min livskvalitet lär då enligt fastslagna rön bli bättre, för att inte tala om längre.

Jag borde städa mer, skura golven oftare, diska bättre och plantera om blommorna, i alla fall de stackars rotskotten. Sen borde jag laga min cykel, sätta upp gardiner, le mera, vara mer effektiv, glad och bejakande.

Livet och min vilja i det är förslavat under andra bördor. Att befinna sig i skugglandet kan även en solskensdag kännas påfrestande eller väcka anarkisten inom en.

/Poppy

Såhära

Är det. Livet gillas ändå lite mera idag, än det gjordes igår. För att det har varit solsken, runt 10 grader, man har svettats i för varma jackan för första gången i år. Vintergäcken gulnar, snödropparna breder ut sig och så koltrasten med sina oslagbara harmonier. Aldrig känner jag mig så trygg och förväntansfull som i närheten av hans sång.
Dessutom är det flera månader kvar till strandkläder och njuter av skjortans glipande i byxlinningen.

/ Poppy

Historiskt och visionärt

Har fastnat för historiska berättelser och skeenden. Till detta finns det säkert en rationell, eller i alla fall en psykologisk förklaring även om jag själv kan tycka det är lite märkligt, eftersom jag avskyr all nostalgi och vurmande för gamla, goa tider. Jag vill ständigt som Boye bryta upp och se den nya dagen gry. Jag känner ständigt rastlösheten rassla inom mig och längtar efter ställen där man blott sover en gång.

Men jag upphör inte att fascineras över dessa naiva, plikttrogna, unga män i världens krig med så mycket tur att det ter sig orimligt. De, som överlevde och aldrig hör jag en enda av dem nämna något som helst ärorikt med den ständiga slakten av människor, djur och natur.

Däremot tänker jag att likt Gandhi skulle jag vilja ta kontroll över mig själv och mina begär, även när frestelserna är som störst. Kanske är det något vi alla borde öva på ibland istället för att irriteras över bussens försenade ankomst på fem minuter.

I will be popular - eller Skit ner Dig

Ja, en tidig tisdag morgon när solen gäckar över en sky av blått hölje kan man känna att NU räcker det. Så fanimej. Trots duvans väckningshoande, bofinkens knatter och kråkornas lovsång om vårens antågande.

Nej, klockan 07.00 och med sår upprivna på armarna över tanken på ännu en ekonomisk härva, är det ändå inte det som får mig att vilja bryta loss och bryta upp. Inte ens jobbet med sin onaturliga överbelastning där man får arbeta minst 11 timmar om dagen för att ha en chans att inte komma efter. Helst utan några vilodagar alls. Eller att chefen utesluter en och man tas bort från listor och ersätts med andra namn. Nej, det som får mig att surmulet och ändå, efter visst övervägande under flera år känna att nu räcker det. Det är dessvärre inga andra än många av de jag känner.

Kalla dem Egoboostade, självupptagna, fixerade vid sitt inpinkade revir, okänsliga och måna om att övertyga med småaktig retorik. Men det är ändå inte det som är droppen som så berömt även urholkat denna flinta av sten. Det är istället deras missunsamhet, deras instängda och insnärjda avundsjuka, som de tror håller sig dold bakom hagtornshäcken obarmhärtiga hullingar.

Nej, det gör för ont när de fastnar och sticker in, innanför huden och plågsamt ger sig till känna. När de inte bjuder på en minsta klapp på axeln för alla de ut- och inmanövrar man lagt sig vinn om för att försöka räcka till. Vilket då bemöts av molande tystnad, flackande blickar och det gamla beprövade, att stänga någon ute genom att ignorera dess existens.

Ja, Ni kan fortsätta tro ni är så fina, duktiga och poppis så. Varsågoda! Sug i Er! Men jag kommer inte att stå där nästa gång och vara en av dem som falskeligen applåderar enbart i syfte att sedan åtnjuta samma recept. För ibland händer det att medicinen är slut.

Good Bajs! / Poppy

Söndagsgöra

Undrar om det var månen som fick mig att gå i däck igår och ignorera väckningen på mobilen? Eller om det var de 26 arbetsdagarna på raden? Möjligheten finns ju också att det var allt godis, eller de tre musketörerna till hundar som såg till att släcka den flämtande lågan av energi.
Har varit ute på en morgonpromenad utan energi och framför allt, utan glasögon. Det ger alltid omgivningarna en ny dimension. Stenbumlingarna förvandlas till små kaniner som äter gräs, en sopsäck blir en pigg, liten hund och vägskyltarna kan lika gärna påbjuda 80 som 50. Livet blir fyllt av fler möjligheter utan hjärnan i "på"-läge.

Vet inte riktigt hur jag nu ska lyckas samla ihop ork och kraft inför den där loppisen. Ingen sol heller. Kommer kanske inte ens något folk då? Har lovat hämta upp de andra klockan 9.00, men jag har inte ens packat bilen ännu med mitt bråte. Bäst att få i sig lite kaffe, köra 1-minuts pep och sedan bara skruva upp volymen.

Söndagsfriden..var det ett fenomen som dog ut på 1950-talet? Eller 1850-talet? / Poppy vet inte hur någon tid ska bli avkoppling istället för stresskopplad

Fredagsmys

Nej, jag orkar inte dricka upp ölen. Den är inte ens särskild god. Eller kall. Äggmacka med kaviar. Knäckebröd utan smör. Fredagsmys hyser alternativ mot transfetter och smulor i mattan. Förvisso smular knäckebröd en hel del också, men fettfläckarna efter dem blir i alla fall betydligt mindre.

Jag ser lidande, förtvivlade, gråtande barn i Libyen som kablas ut till omvärlden och det hugger och hackar sönder något inom mig. Otillräckligheten för världen, för lidande, för orättvisor och grymhet. Som om inte den vardagliga otillräckligheten redan satte tillräckligt med dåligt samvete inom en. Känslan av vanmakt inför kraven från andras vilja och önskemål. Själv balanserar man som den där elefanten på en spindeltråd. Förgäves. Under tiden skjuts oskyldiga ihjäl för en tro på ett annorlunda, kanske bättre liv.

Ordligt

Att tala i tungor, i gåtor eller bildligt känner vi alla till. Även rena grekiskan är bekant. Men hur gör vi med ord som vi gillar, men inte känner? Sådana vi känner igen, men inte kan. Som att veta att talet Pi är ungefär lika med 3,14. Vad tusan betyder det egentligen?

Visst kan man hoppa över och låtsas som ingenting, ofta ger sig ett samband ändå. Men jag tillhör verkligen dem som irriterar mig och stör mig på att jag inte i större utsträckning och genast kan ta till mig och lära mig. Att jag inte genast blir bekant, vän, pubrunde-kompis och bästis med en del av orden. Men jag är väl också sådan som person med andra personer. Några ändrar jag uppfattning om och tar de till mig, vilket alltid glädjer mig mest. Andra tappar jag tilltron till, vissa blir för bekväma, för allmängiltiga och andra falnar bara. Försvinner fastän man klamrar sig fast, kramar hårt tills man oundvikligt tappar taget. Vissa virvlar in som en obekymrad vind och nockar en direkt i av ren energi och glädje.

Nu har vi kommit fram till:
Reciprok. På engelska snarlikt reciprocal. Också ett begrepp inom matematiken, där likheter föreligger. Men ordet är inte helt lätt att ta till sig. Eller att sätta in i ett sammanhang. Ömsesidig står det i Nationalencyklopedin. Likartad eller inverterad kanske är bättre. Ett ord som tills vidare ändå tycks göra sig bäst inom matematiken och kanske bör stanna där. För inte säger vi femur när vi brutit lårbenet, även om det är just det benet som gått sönder.

Kanske håller jag på att utvecklas till en språkmaterialist? Bevare mig väl!!

/Poppy

Jämställdhet

På facebook presenterades i dag detta klipp kallat Smarta kvinnor. Och på något sätt har jag lust att utbrista I´m not amused!


Jag kan inte stämma in i kören av kommentarer som fnissande tränger fram att de måste öva mer på att vara förtjusande. Jag blir snarast provocerad. Att vi i det så kallade "Världens mest jämställda land" fortfarande inte kan betraktas som individer som tänker och agerar utifrån den vi är och vad vi vill. Fortfarande, dagligen överöses vi med vad vi FÖRVÄNTAS vara. Från männen är lätt att säga, men känns som att det råder en konsumtion kring vad vi förpliktas till att vara. Dagligen kan jag känna av att min röst inte räknas vid olika möten på jobbet, men talar en man ur skägget nickar alla plötsligt med pigga ögon.

Kvinnorna som verkligen inte hade eller har något alternativ. Är det åt de vi skrattar? Åt den försoffade synen på kön som något bundet till olika kvaliteter och förmåga till skapande, samt tankekraft?

Nej, jag skrattar inte åt stereotyper, så länge de fortfarande fortlever, kväver och trycker oss utåt, avsides i vårt dagliga leverne.

I´m not amused!!

Dåraktigt

Teater Giljotin har satt fart på olika tyckare, tänkare och filosofier med pjäsen Bli en dåre Makalöst är väl kanske inte ordagrant summerat, men en väl så god sammanfattning av kritikerkåren och publiken som får leka dårar de med. Det låter ju så fint och modernt mondänt att publiken får interagera. Lyllos de! Unikt är det visst också. Kan det bli annat än uppskattat?


Jag är inte så förtjust, vilket kanske framgår mellan raderna av detta i mitt tycke spektakel. Kanske för att det friar lite för mycket till konsumenterna. Flörtar lite von Trierskt med oss under parollen att vi är väl alla dårar. På något sätt.

Vilken egentligen ställer saken på sin spets; Vad är det som är dåraktigt? Är det endast i förhållande till de normer som tilldelas oss i olika sociala sammanhang? Är man på en burlesque afton i Köpenhamn förväntas man bannemej att VARA lite fri tanken. Beter man sig på samma sätt på ledningsgruppens möte dagen efter blir man stämplad som galen. Rent av opassande. Då och där finns inget utrymme för kulturella lustspel och förmågan att tänja på sina egna gränser, eller sina egna hämningar.

Under många år arbetade jag inom det som då kallades mentalsjukvården. Spår av stormavdelningarna fanns kvar, liksom patienterna från den tiden. Kvinnan som blev stämplad som ohjälpligt sjuk för att hon efter att ha blivit övergiven av sitt livs kärlek vägrade gå upp ur sängen. Det var visst udda på det fria 60talet. För det blev man sedan lobotomerad och kvar på livstid inom låsta dörrar. En annan kvinna hade diagnosen oligofreni. Hon vårdade sitt hår och sina naglar bättre och mer omsorgsfullt än någon annan jag träffat på. Men hennes diagnos ledde till en ofrivillig sterilisering.

Det jag säger är att psykiska sjukdomar inte är ett skämt, inget experiment. De patienter som behöver vården behövs tas på allvar. De människor som utsatts för rena övergrepp förtjänar respekt och inte en låtsaslek med våra egna gränsdragningar.

Förbjudet

Ja, man ska inte prata om vikt eller citera Wallis Simpson, som frotterade sig med nazisterna, tillsamman med sin abdikerande prins med: You can never be too rich or too thin.

För vi vet ju alla hur snedvridna, illusoriska och förljugna idealen om smalheten likt ett streck är. Sexistiska! Retuscherade och inte minst osunda!

Vi ser dessa magra modeller, hukande i sina höga klackar, mörka ringar under ögonen med sina attribut, det vill säga silikonbröst, silikonläppar och silikonrumpa vilket ter sig blasfemiskt gentemot "den sunda kvinnan". Den naturliga.

Ändå ser jag mig själv i spegeln och gillar det inte så värst. Det är inga stora saker, inget överflöd som stör, inget som är fel egentligen. Det är bara inte så litet som jag skulle önska att det var. Kläderna spänner istället för hänger. Det känns obekvämt och tråkigt.

Inte hjälper det med följande kvällsmeny: ett toblerone, ett ägg, fyra mackor med messmör och tre nävar mandelbiskvier. Har för att toppa detta också fått för mig att jag kan byta ut mina måltider mot lösgodis. I alla fall som mellanmål. Fast jag innerst inne vet att varken tandläkare eller kropp tar glädjeskutt över detta faktum. Så den stora frågan är: När ska jag börja med mitt nya, sunda jag? Finns det ens ett sådant liv i mig?

Nutella och whiskey

På kvällen efter en dag i minusgrader kryddad med obarmhärtig nordostsydvästlig vindstyrka à pinande känner man sig som bäst i koftan över en kopp te. Men så blir man lite sugen på något. Det där förbannade triggersystemet som hjärnan verkar arbeta konstant på. "Ge mig, ge mig, ge mig meeeraaaa!

Då dyker den upp. Nutellan. En vidrig smörja av hasselnötter, kakao och socker. Framför allt socker. Vem kom på att man skulle använda detta som pålägg? Lika orimligt som att smeta Marmite på mackan. Eller leverpastej för den delen.
För att kompensera det där översöta och inte ens tilltalande häller jag upp lite whiskey i ett dricksglas och räds inte ens min påtagliga erosion till konsumtion.

På det yttersta ska jag bättra mig. Det lovar jag!

Hjärtligt

Dagar kommer, de flesta går. Vissa minns vi, flertalet berör oss inte. Svåra minnen försvagas och ebbar ut, glada minnen blir bitterljuva. Mitt i allt pågår det ständigt. Livet, kärleken, närheten, ensamheten, tankens kraft och samma kraft som kan utarma en med ständiga klaustrofobiska tankar om ens upprepade misslyckanden.

Kärlekssorg eller saknad av ett älskad liv kan ge sig tillkänna lite när som, men kanske bränner det lite extra vid vissa högtider, som jul. Och som denna dagen i dag. När man ska äta myyyysig middag ihop, med den där buketten ståendes i den Alvar Aaltos vackra vas. Ljusen i kandelabern gnistrar ikapp med de tus speglingar i varandras ögon.

Få saker kan få en att känna sig mer ensam, olycklig, misslyckad och oälskad.

Så alla högtider är fåniga och överdrivna och alla Dagar att fira är om möjligt än fånigare och gör bara kommersialismens krafter gladare. Eller?

All you need is love! deklamerade the Beatles. Kruxet är väl bara att få det.

Bästisar

Jag sa ju det. Eller ännu bättre på engelska: I told you so!

Sherlock Holmes med sin Watson anno 2010. Fy fan vad skönt med en gestaltning som varar och samtidigt helt ny och helt otroligt fräck, bisarr och skarp. I ett. Pulsen är hög. På ett mycket trivsamt sätt.

Smartphones i all ära, men utan Smartsociopats betyder de inte ett skvatt!

Betraktelser

Beatles sjöng om All the lonely people - where do they all come from?. Nu kanske det inte var just explicit ensamma jag betraktade där i det disiga och samtidigt skarpa vinterljuset, en tidig eftermiddag på Västerås tågstation.

Däremot så får man ju verkligen tid att studera flöden när man sitter i väntan mellan två hållpunkter. Under trettio minuter där fick de som spatserade förbi mig att tänka mer på olika slags människor än under en vecka på hemmaplan.

Först kom den där mannen förbi som fick mig att fundera på Vem är han och Varför känner jag ingen som honom? Överdimensionerad jacka, gigantiska hörlorar och MBD-skor. Lite flottigt hår som stack under huvan. Var finns de till vardags och vad jobbar de med? Vem är deras kompisar och varför kategoriseras vi överhuvudtaget?

Killen med tydlig stil. Parkas, upprullade byxben, välklippt och med snygg profil. Även enstaka mods rör sig tydligen i Västerås. Han fick mig att tänka på min egen ungdom, men än mer for tankarna till Brighton. Sommar, sol, vind, bryggor, karuseller, glass och skriande måsar. Känns som en förlorad värld, här och nu.

Den somaliska kvinnan utan jacka eller handskar. Går hon likadant klädd året runt? Vad hon måste frysa på vintern och svettas på sommaren tänkte jag, väl medveten om mina erfarenheters begränsningar i uppfattning om andra människor.

Jag måste ha sett mycket snäll och pålitlig ut denna dag, för först kom en kvinna i lysande orange sjal om sitt huvud och frågade på knackig engelska om vilket tåg hon skulle ta. Därpå kom en man från Asien och som på en svårtydd svenska försökte hitta vägen till biljettluckan. Jag hoppas att jag inte vilseledde dem.

Väl framme i Stockholm blev det som vanligt. Tempot ökades direkt och alla ansikten passerade mig lika egalt som trafikbullrets brus.

Death does not become

Så länge man ständigt har något eller någon i sin närvaro reflekterar man inte mycket över en eventuell förlust av densamma. Någon gång tänker man att ja, en dag tar det slut. För det gör ju allt!

Men det är så konstigt att just när det känns som om man gått ett känslomässigt steg djupare och innerligheten till det där livet cementerats, så försvinner det. Ofelbart. Jag vill inte dra slutsatsen att man därför inte bör förlora sig i känslorna. Jag vill istället lära mig att mycket mera, oftare och tidigare släppa in den där värmen som lugnar och stillar alla böljande, mörka orosvågor på haven.

De där glädjefulla ropen efter oss och det krävande när det tog för lång tid. Den mjuka kroppen och de pigga ögonen. En gång höll han på att stryka med redan som ungdom när han förlorade sin bror. Men Du blev räddad i sista stund. Dock inte denna gång.

Aldrig hade jag kunnat ana att förlusten av ett marsvin skulle kunna kännas som denna hagtornstagg i mitt inre. En skarp, vass ampull med hullingar, lika obarmhärtig när den sticks in, som när den dras ut.

Farväl lilla Tusse. Du var en trogen och ömsint familjemedlem under dina fem levnadsår.

Smulor

Det är så mycket man borde och ännu mer som man vill. På något oroande sätt börjar man bli varse att inget mer kommer att ske. Inte av det DÄR i alla fall. Den eviga vardagens lunk tar udden av en och jag har slutat kunna tänka. Det tar bara tvärstopp.

Istället för att feja med visslande harmonier, måla, skriva, tänka stort, gå med hunden eller sy små ponnyhästar i blommönster känns det mest som när man biter i den där skorpan. Smulorna som yr runt munnen, rasslar ner och landar i ett mjukt, men helt oglamoröst fras på köksgolvet. Så oansenliga att man inte ens bryr sig om dem. På sin höjd är de en anledning till irritation och dammsugs upp utan pardon eller saknad.

Så känns mitt liv just nu. Smuligt.

Sherlock

Bäste Mr Holmes med världens mest kända gatuadress. 221 B Baker Street i London. När man går av tunnelbanan på Baker Street är den täckt av silhuetten av Holmes, med pipan i mun. En gång bodde jag där. På Baker Street. Redan då var jag förtjust i Doyles karaktär, den ständigt finurlige Sherlock Holmes.

Trots detta har jag inte sett filmen där Robert Downey Jr ska gestalta Holmes och snutfagre Jude Law ska karaktärisera Dr Watson. Ingen av dem känns riktigt som de personligheter jag lärt känna genom bokstävernas sammansatta struktur. Däremot måste jag medge att jag blir enormt nyfiken på Tv-serien om dessa figurer. Här ett försök att återupprätta duon genom att sätta in dem i ett nutida sammanhang, där de får representera vår moderna värld.

Sherlock blir lätt uttråkad, vilket gör att han dras likt de berömda flugorna till sockret, malen till elden etc. Han ser samband ingen annan ser och med hjälp av Watson löser de den ena invecklade gåtan efter den andra. Martin Freeman som spelar den moderne Watson i TV-serien säger att Holmes förmodligen skulle diagnositiseras med en mängd bokstavskombinationer och att hans begåvning näst intill är ett handikapp. För ständigt förundrar sig Sherlock Holmes hur alla i hans omgivning kan vara så uppenbart korkade. Jag ställer mig själv samma fråga allt som oftast och tänker också att numera skulle vi alltså rationalisera bort genier och nytänkare som sjukliga? Det är elementärt, en sjuk tanke i sig.

Erotik

Tillbaka med arslet i soffan. Vet inte riktigt vad jag ska säga eller tycka. På vägen hem, bakom ratten i tät dimma, vilket reducerade farten till 50 km/h kom den numera sällsynt spelade My Sweet Lord med George Harrison viskande på radion. Jag kände mig lite betryckt när jag tänkte på att varken John eller George ur forna Beatles längre finns här livs levande. De var mina absoluta favoriter, mina kärlekar och jag hade gärna kapat mina öron likt van Gogh för att ära dem. Känns orättvist bara att just de skulle möta döden. I really want show you...

Och så tänkte jag på hur mycket jag håller av mina vänner och hur mycket jag älskar vissa, utan att de har en aning om det. Bäst är det också att det förblir så. Folk i allmänhet har så lätt att förväxla kärlek med villkor och krav, så jag älskar i hemlighet.

Nyss har jag lämnat en skara på sju kvinnor. Samlade, vackra och så långt från något flamsigt Patsy & Edina som man kan komma. Trots ett Erotikparty. Vilket är detsamma som ett Tupperware-party men med dildos istället för behållare att lägga allehanda saker i. Under tiden som den ena smaken, bondagetejpen och dildosen efter den andra demonstrerades blev jag mer och mer motvillig. Ja, dildosen kunde snurra åt åtta håll, den kunde vibrera, skaka OCH stimlera G-punkt och klitoris. Samtidigt. Undrar om den inte kunde sjunga en sång också. Varför denna enorma fixering vid klimax? Denna besatthet av att nå orgasm som smäller högre än alla nyårsraketer. Och jag tänker att jag inte alls vill ha någon leksak gjord av latex, några geishakulor som ska skvalpa i mitt underliv eller någon maskin överhuvudtaget. Min desperation är inte så stark och när rörde sig senast en manslem runt, runt, hoppade och killade. Samtidigt? Nej, om det ska vara så vill jag ha en riktig man, en levande, med sin värme, sin närhet och sin alldeles egna kropp och lem. Inget fejk tack. Bevare mig också för diverse analpluggar! End of story.

Amman

Amman skildras ofta i litterära sammanhang som rejäl. Inte så kärleksfull alltid, lite grå och obetydlig, nästan osynlig till karaktär och namn eftersom det många gånger var personer från de lägre samhällsskikten som fick ge bröstet till överklassens barn. Samtidigt är hon oumbärlig, nödvändig för överlevnaden och fortlevnaden.

Att amma är en helt naturlig och självklar näringsprocess. Bröstmjölken är en ständig take-away vart man än befinner sig och till skillnad från välling behöver man aldrig tänka på att värma maten. Samtidigt ger det både mamman och barnet en stund av ro, närhet och samvaro. Det finns med andra ord inget att förringa med amningen. Att några fortfarande orkar yvas över oanständigheten i det mest självklara orkar jag inte ens ägna fler ord åt.

Men så såg jag på Rapport eller var det Aktuellt? I alla fall så inleddes inslaget med ett reportage om att det kanske rent av var SKADLIGT att helamma sitt barn under sina första sex månader i livet. En brittisk rapport stödde dessutom denna tes, som i mitt tycke framstod som godtycklig. Nåväl. I studion befann sig en trött journalist som kände sig lurad på Livsmedelsverkets konfekt, eftersom hon ansåg sig fått fel information och inte kunde lite på detta verk. Representanten från Livsmedelsverket var nervös och fladdrade vilt med händerna i desperata försök att övertyga om Livsmedelsverkets väl underbyggda studier för sina och WHOs rekommendationer.

Jag kunde inte annat än slås av häpnad inför denna sensationslystna amningschock. Är det LAG på att amma eller? Vem tvingar vem och kan man inte själv luska vidare om man nu är så desperat efter "rätt" information. Det måste också ligga i mammans/den ammandes ansvar. Tänk så lätt det är att lasta dessa olika verk för de brister man själv uppvisar inför öppen ridå.

För mig är det bara så självklart; man gör väl som man vill och som man tycker passar en själv och barnet bäst. Vill man veta mer tar man väl reda på det, vrider och vänder på argumenten och studiernas resultat, istället för att stå där som den snattande räven som grymtar "Surt" över de rönnbär som stals utan eftertanke.

/Poppy

Dagen före trettonafton

tänker jag att jag ska hinna en massa, som jag vet att jag inte kommer att hinna. Lika lite som att jag kommer att bli rik. Ändå är det Sisyfos arbete som driver en. Det är meningslöst, tungt, andefattigt och hårt. Likväl rullar man klotet uppför den där branten, vareviga morgon, vareviga dag. Skulle allt vara meningslöst om man inte rullade?

När 2010 försvann så försvann också allt och alla. Framtiden må vara såväl mörk och kort för min del, men den är i alla fall min.

2011

Nyårslöfte.
Jag ska sluta vara den undflyende, den oansenliga, inget och ingen värd. Jag är bäst! Vacker, klok, förstående, tolerant och ödmjuk. Mig skall intet fattas. Amen.
/Poppy