Tänk såhär: en knastrig, gammal LP-skiva där man kan se reporna i lacken. Den läggs på plats, snurrar igång och så börjar de små återkommande, upprepande stötvisa lätena från Laurie Anderson att sprida sig i rummet. Som en mässande präst i Kirgizistan. Inte för att jag någonsin varit där och tror knappast jag skulle kunna peka ut landet på kartan. Men framför mig ser jag en präst i överdådig guldglittrande rock (som heter något annat på fackspråk), med en hög mössa (som inte heter mitra) och det där karet med rökelse som nästan vildsint kastas fram och tillbaka. Under ett entonigt, till synes evigt mumlande till mässande.
Efter de där "oh, oh, oh, oh". "a, a, a, a, a," kan man tänka på en soffa och en filt i fleece. Där befinner jag mig, lika opigg som en mört är dess motsats. Lika enfaldigt tom och sövande som Laurie Anderson. Eller den där prästen i prästkappa med gulbrokad i Kirgizistan. / Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar