Utrensning

-Vad är det jag läser egentligen?!, utbrister den drygt 50-åriga kvinnan förskräckt. Blicken är precis sådär vidgad och stor som inför oväntade moment i livet. Såväl positiva som negativa. Munnen gapar och mungiprona skrynklar sig lite missbelåtet.
Vi andra ska låta förstå att det kanske inte var skräp vi just läst, men obehagligt och påträngande. På något sätt meningslöst. Just för att det drabbade.

Är vi så rädda för att känna, låta oss beröras och känna delaktighet även i utsatta människors öden?

-Vi visste inte! basunerade massan ut efter andra världskrigets slut. Varken om trakasserier, våldtäkter, tortyr, utvisningar, ghetton, koncentrationsläger, atombomber eller allmän våldsam meningslöshet.

Visst visste de. I alla fall något. Men kanske många valde att blunda. Kanske av rädsla. Kan vi känna den fruktan inom oss? Om vi kan det, kan vi då inte se att precis samma fruktan och instinkt att överleva kan vara placerad hos andra, i andra sammanhang, under andra tidsperioder, för andra människor?

Vad är det vill rensa ut, rena oss ifrån när vi inte vågar se, försöka bromsa och stoppa? Viljan att själv tänka? Känslan att själv uppleva?

Oksanens Utrensning bjuder på så många perspektiv och jag läser den i febrig hets. Det är spännande, obarmhärtigt och gripande. Dessa kvinnor och deras liv, för kvinnorna är alltid mer utsatta, i alla sammanhang. Ville de ens känna vid sina liv till slut? Varför skulle vi blunda för tyskarnas intåg i andra länder under andra världskrigets fanor och dimmiga krutrester? Varför skulle vi avstå från dem som försökte överleva? I allmänhetens ögon gjorde de fel. Överlöpare! Förrädare! Tyskhoror! Sovjethoror! Skammen tar aldrig slut. Sinar aldrig, tar inte ebb vid strandens rand.

Varför ska vi blunda för att trafficking är ett skeende här och nu? Hur unga, oskyldiga, fattiga, förväntansfulla, unga flickor som hoppas på ett bättre liv passeras till helvetets skärseldar. Mitt framför ögonen på oss. Varför vågar vi inte se? Varför vågar vi inte stå emot, sätta stopp för och göra det möjliga omöjligt?

Aliide, en ond kvinna? I mina ögon var hon en kvinna full av styrka, som ville leva sitt eget liv, i lugn och trygghet. I mina ögon offrade hon sig hur många gånger som helst för sin frihet och andras väl. Vilket kom att bli hennes livs bojor. För det priset fick hon sona alla sina dagar. Allt hon hade hoppats på och önskat sig förvann i en orkan utan nåd. Hennes styrka blev en skam, hennes tillbakadragenhet en misstanke om att något var fel. Varför kunde de bara inte lämna henne ifred?!

Hade Aliide levt under 1500-talet hade hon varit en häxa, utan minsta tvivel, en ren och skär häxa. Hade hon levt någon annanstans under andra förutstättningar och hade hon varit man hade hon varit en hjälte, kanske en ikon.

Oksanens text visar bara på att aldrig glömma, aldrig blunda, aldrig misstro, aldrig döma. Det vill jag aldrig sluta känna!

/Poppy