Det är så mycket man borde och ännu mer som man vill. På något oroande sätt börjar man bli varse att inget mer kommer att ske. Inte av det DÄR i alla fall. Den eviga vardagens lunk tar udden av en och jag har slutat kunna tänka. Det tar bara tvärstopp.
Istället för att feja med visslande harmonier, måla, skriva, tänka stort, gå med hunden eller sy små ponnyhästar i blommönster känns det mest som när man biter i den där skorpan. Smulorna som yr runt munnen, rasslar ner och landar i ett mjukt, men helt oglamoröst fras på köksgolvet. Så oansenliga att man inte ens bryr sig om dem. På sin höjd är de en anledning till irritation och dammsugs upp utan pardon eller saknad.
Så känns mitt liv just nu. Smuligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar