Teater Giljotin har satt fart på olika tyckare, tänkare och filosofier med pjäsen Bli en dåre Makalöst är väl kanske inte ordagrant summerat, men en väl så god sammanfattning av kritikerkåren och publiken som får leka dårar de med. Det låter ju så fint och modernt mondänt att publiken får interagera. Lyllos de! Unikt är det visst också. Kan det bli annat än uppskattat?
Jag är inte så förtjust, vilket kanske framgår mellan raderna av detta i mitt tycke spektakel. Kanske för att det friar lite för mycket till konsumenterna. Flörtar lite von Trierskt med oss under parollen att vi är väl alla dårar. På något sätt.
Vilken egentligen ställer saken på sin spets; Vad är det som är dåraktigt? Är det endast i förhållande till de normer som tilldelas oss i olika sociala sammanhang? Är man på en burlesque afton i Köpenhamn förväntas man bannemej att VARA lite fri tanken. Beter man sig på samma sätt på ledningsgruppens möte dagen efter blir man stämplad som galen. Rent av opassande. Då och där finns inget utrymme för kulturella lustspel och förmågan att tänja på sina egna gränser, eller sina egna hämningar.
Under många år arbetade jag inom det som då kallades mentalsjukvården. Spår av stormavdelningarna fanns kvar, liksom patienterna från den tiden. Kvinnan som blev stämplad som ohjälpligt sjuk för att hon efter att ha blivit övergiven av sitt livs kärlek vägrade gå upp ur sängen. Det var visst udda på det fria 60talet. För det blev man sedan lobotomerad och kvar på livstid inom låsta dörrar. En annan kvinna hade diagnosen oligofreni. Hon vårdade sitt hår och sina naglar bättre och mer omsorgsfullt än någon annan jag träffat på. Men hennes diagnos ledde till en ofrivillig sterilisering.
Det jag säger är att psykiska sjukdomar inte är ett skämt, inget experiment. De patienter som behöver vården behövs tas på allvar. De människor som utsatts för rena övergrepp förtjänar respekt och inte en låtsaslek med våra egna gränsdragningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar