Stökar undan så gott jag kan, ännu en gråmulen sommarmorgon. Denna gråtmilda sommar med ständiga dementorer eller om det är sedvanliga demoner som svävat runt såväl huvud som fötter, dag efter dag, vecka efter vecka, med endast smärre avbrott för solens genombrott. Ett lönnfack av ljus, ett sikte som snart täppts till och åter har svalorna svävat knappt ovan markhöjd i blixtrande fart. Rädda att flyga högre och oroa de grå, sammansvurna och kompakta molnen.
Jag dammsuger först, så det tråkigaste är gjort. Diskar därefter av nöden är jag detta tvungen, helt enkelt. Tar tag i sockerkaksbaket och brödbaket och tänker att under jäsningen skulle det passa utmärkt med DNs Boklördag och en kopp, hett kaffe.
Slår det kokande vattnet över bönorna och tar fram den mjölk jag nyss använde till sockerkakan. Då tycktes den ännu len och klar. När jag nu trosvisst häller den i kaffet, skär den sig i omedelbara plågor. Som om det inte var nog grynar sig mjölken i vasken, klibbar fast i prickar på besticken som ligger där. Min gula muminmugg med ränder av vitt, som knappt går att gnugga bort.
En suck undslipper mig inte och jag börjar om. Igen. Vatten i kokaren, böner i filtret, vattnet över bönorna och slutligen den nya mjölkpaketen och en skvätt av den i den svartlika hettan. En klunk och det värmer gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar