som kom och gick. Lika flyktig som de själar, eller är vi av materia per definition individer? som kommer och går.
Stilla, likt suset i bladkronans topp. I takt med grenarnas dirigent av naturens egen orkester. Andante, Forte, Piano och allt däremellan, vars namn jag inte känner eller glömt.
Så förflyktigas vi i tillvaron. Tillåter oss att uppslukas av det som väsnas mer, ett oväsen som dånar tills det ringer i huvudet, bultar och ideligt pockar på uppmärksamhet.
Det är då man åter vill vända blicken mot solen, kisa mot dess livggivande och förgörande närhet. Dess värme som ger och tar.
Det är då man saknar den stillsamma orkestern i diket, i skyn, i skuggan av ett blommande träd fyllt med jasmin.
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar