Har fastnat för historiska berättelser och skeenden. Till detta finns det säkert en rationell, eller i alla fall en psykologisk förklaring även om jag själv kan tycka det är lite märkligt, eftersom jag avskyr all nostalgi och vurmande för gamla, goa tider. Jag vill ständigt som Boye bryta upp och se den nya dagen gry. Jag känner ständigt rastlösheten rassla inom mig och längtar efter ställen där man blott sover en gång.
Men jag upphör inte att fascineras över dessa naiva, plikttrogna, unga män i världens krig med så mycket tur att det ter sig orimligt. De, som överlevde och aldrig hör jag en enda av dem nämna något som helst ärorikt med den ständiga slakten av människor, djur och natur.
Däremot tänker jag att likt Gandhi skulle jag vilja ta kontroll över mig själv och mina begär, även när frestelserna är som störst. Kanske är det något vi alla borde öva på ibland istället för att irriteras över bussens försenade ankomst på fem minuter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar