Så länge man ständigt har något eller någon i sin närvaro reflekterar man inte mycket över en eventuell förlust av densamma. Någon gång tänker man att ja, en dag tar det slut. För det gör ju allt!
Men det är så konstigt att just när det känns som om man gått ett känslomässigt steg djupare och innerligheten till det där livet cementerats, så försvinner det. Ofelbart. Jag vill inte dra slutsatsen att man därför inte bör förlora sig i känslorna. Jag vill istället lära mig att mycket mera, oftare och tidigare släppa in den där värmen som lugnar och stillar alla böljande, mörka orosvågor på haven.
De där glädjefulla ropen efter oss och det krävande när det tog för lång tid. Den mjuka kroppen och de pigga ögonen. En gång höll han på att stryka med redan som ungdom när han förlorade sin bror. Men Du blev räddad i sista stund. Dock inte denna gång.
Aldrig hade jag kunnat ana att förlusten av ett marsvin skulle kunna kännas som denna hagtornstagg i mitt inre. En skarp, vass ampull med hullingar, lika obarmhärtig när den sticks in, som när den dras ut.
Farväl lilla Tusse. Du var en trogen och ömsint familjemedlem under dina fem levnadsår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar