Ja, en tidig tisdag morgon när solen gäckar över en sky av blått hölje kan man känna att NU räcker det. Så fanimej. Trots duvans väckningshoande, bofinkens knatter och kråkornas lovsång om vårens antågande.
Nej, klockan 07.00 och med sår upprivna på armarna över tanken på ännu en ekonomisk härva, är det ändå inte det som får mig att vilja bryta loss och bryta upp. Inte ens jobbet med sin onaturliga överbelastning där man får arbeta minst 11 timmar om dagen för att ha en chans att inte komma efter. Helst utan några vilodagar alls. Eller att chefen utesluter en och man tas bort från listor och ersätts med andra namn. Nej, det som får mig att surmulet och ändå, efter visst övervägande under flera år känna att nu räcker det. Det är dessvärre inga andra än många av de jag känner.
Kalla dem Egoboostade, självupptagna, fixerade vid sitt inpinkade revir, okänsliga och måna om att övertyga med småaktig retorik. Men det är ändå inte det som är droppen som så berömt även urholkat denna flinta av sten. Det är istället deras missunsamhet, deras instängda och insnärjda avundsjuka, som de tror håller sig dold bakom hagtornshäcken obarmhärtiga hullingar.
Nej, det gör för ont när de fastnar och sticker in, innanför huden och plågsamt ger sig till känna. När de inte bjuder på en minsta klapp på axeln för alla de ut- och inmanövrar man lagt sig vinn om för att försöka räcka till. Vilket då bemöts av molande tystnad, flackande blickar och det gamla beprövade, att stänga någon ute genom att ignorera dess existens.
Ja, Ni kan fortsätta tro ni är så fina, duktiga och poppis så. Varsågoda! Sug i Er! Men jag kommer inte att stå där nästa gång och vara en av dem som falskeligen applåderar enbart i syfte att sedan åtnjuta samma recept. För ibland händer det att medicinen är slut.
Good Bajs! / Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar