Solnedgången som jag egentligen bara kunde ana bakom det vadderade fönstret slår mig med häpnad. Den är alldeles gyllene, så som den bara kan vara vid regnbågens slut. Och nu är vi inte ens i början av den. Ovan det skarpt gula, vars lyster ter sig snarare som en soluppgång böjer sig de gråa slöjorna som belägrat himlen de senaste dagarna. De böjer sig undan, ifrån värmen, ljuset ock skingras efterhand. Liksom flyende. Efterhand när solen besegrat gråheten, tungheten och missmodet i naturens väsen övergår det i rosa stråk. Likt en akvarellpensel som hastigt dragit några streck, för att markera var himlen börjar och tar slut.
Sedan är magin över och det mörka tar över med nattens intåg. Nattens stillastående och samtidigt är det väl sällan det händer så mycket som i skydd av mörkret? Nattens ljud är ofta oroande höga och alarmerande oartikulerade. Det är ofta mycket dofter och uppgivenhet, missmod och förlorade förhoppningar som gryningen får gå hem med. Ändå finns det en tröst i mörkret. Det finns där som en sval stola om axlarna när dagen hettat för mycket. När andra sover och låter kroppen hitta återhämtning och beredskap för nya kamper under kommande dag, kan jag ligga och följa nattfjärilarnas dans. De som samlas där kring ljuset. Vilsamheten i trötta kroppar, slirande sinnen och en näst intill apatisk frid.
Men liksom ensamheten är den påtvingade stillheten aldrig helt till godo. Den kan lika lätt skapa rastlöshet och en känsla av vanmakt. Att se solen börja klättra upp och känna ångest inför alla förspillda timmar. Igen. Gjorde man det. Fast man borde veta att det inte den här gången heller skulle komma att betyda något.
Ändå måste man rulla. Vidare. Som med allt och alla. Hängmattan är underbar tills ryggen börjar gnälla, tills det blir för kallt. Att aldrig vila för länge på ett och samma. Och känslan av att alltid ligga lite, lite efter och jobba lite hårdare, springa lite fortare för att komma ikapp. För DÅ ka man vila.
Livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar