Den här tröttheten har nu övergått från en enda, evighetsliknande ton, till ett som känns mer som nedtryckt i en kartong fylld med vadd. Signalen som ljöd innan gav i alla fall livstecken ifrån sig. Där jag befinner mig nu känns det varken som jag kan se, höra eller tänka längre. Som kroppen, utan hänsyn till mitt pågående liv, bryskt skriker att nu är det banne mej färdigt. Nu har den gjort sitt under ständigt slitsamma år och den tänker lämna in.
Är det nu man ska åka och fixa reservdelar? Spruta silikon i fogarna och hjälpligt spika och lappa. Fult blir det, men funkar ett tag till. Kanske.
Inte ens min viljestyrka förmår att få igång min förslavade kropp. Det blir kanske bättre i morgon, men nej, det har ju faktiskt bara blivit sämre. Dag efter dag, år efter år. Blodsmaken i munnen är det enda reella som påminner mig om att hjärtat ännu slår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar