Heja Katla, friskt humör!

Eyjafjallajökull ryter, kränger, vränger och ger oss alla svar på tal!
På många sätt är jag glad att Moder Natur säger ifrån och vägrar finna sig i den oupphörliga skövlingen. Länge nog har hon leende utnyttjats och överseende tänkt "Mina resurser är näst intill outtömliga, jag har så det räcker till alla!"

- Bränn mig, plöj mig, flyg mig, spräng några atombomber på mig, smält mina isar, sprid min öken, slå era pålar i mitt sköra inre, förgifta mitt hav. Gör precis vad Ni vill, jag finns alltid kvar med Solens hjälp!

Så fick hon ändå nog. Hon har sagt ifrån innan och många gånger: Orkaner, tyfoner, stormar, tsunamis, jordbävningar och jordskalv. Smältande polarisar och så fick hon i Eyjafjallajökulls magma till slut kraft och ork att ryta NOOOOOOOOG!!!!!!!! För med det askmoln som spottades upp i luften, förmörkande och förhärskande, så vaknade vi alla ofrivilligt till liv. Trafiken i luften stoppades upp och kom plötsligt att påverka en motorväg som de flesta kommit att betrakta som självklar. Men nu stängde motorvägen ett par tusen mil upp i luften och Eyjafjallajökull skrattade mullrande och lät lite mer gråa moln stiga uppåt, uppåt.

Nu fick plötsligt politiker, inflytelserika personer, liksom kungligheter och pöbel börja tänka i nya banor. Vad gör man och hur gör man när något så reellt som Moder Natur griper in och påverkar tillvaron för så många i så många länder? Nu fick hon ett litet andrum och de transporterande massorna får plötsligt börja tänka på hur man egentligen gör när man förflyttar sig. Allt löser sig inte med ett knäpp med fingrarna, utan ibland tar det lite tid, lite planering, lite eftertanke. Ibland är livet litet mera än bara självklart för ens egen del. Och Katla ruvar i vassen, bidar sin tid.

/Poppy