St Elms eld

Eyjafjallajökull på Islands sprutar lava och askmolnen har nått sex kilometer upp i luften. Man beräknar dock att partiklar kan finnas ända upp till 11.000 meters höjd.

1982 lyfte en brittisk jumbo från Kuala Lumpur, Malaysia med destination Perth, Australien med en flygrutt som tog dem över Javas öar. Det var natt , kolsvart och plötsligt visade sig St Elms eld. Bara det att det inte var St Elms eld. Inom ett par minuter hade alla motorer stannat. Aska från en Javas vulkaner hade fastnat på motorernas turbinblad som därmed slutade fungera. Kapten Eric Moody meddelar flygpassagerarna att alla motorerna har stannat, men att de gör sitt yttersta för att få igång dem. Med tillägget "Jag hoppas att det inte kommer att oroa er för mycket" Under ungefär 15 minuter sjunker planet i ett totalt mörker från 11.000 meters höjd till 4.500 meter. Då vaknar en motor till liv. Och snart kommer också de andra motorerna igång, då askan svalnat och skakats loss. Planet tar sikte för landning på Jakarta, men måste då stiga på nytt och ännu ett eldsken infinner sig runt planet. Landningen blev nog så dramatisk med det mesta av den tekniska utrustningen satt ur funktion och med en vindruta det knappt gick att se ut genom. En vindruta som blästrats av askan till den grad att endast endast några remsor på 4 cm hade klar sikt. Här fick det bli teamwork på högsta nivå av flygbesättningen!

Det var vad som hände och som gjorde att flygen i Europas luftrum mer eller mindre fick hålla stiltje under att antal dagar.

Vad jag undrar är över vad som rörde sig inom alla de som satt på det där flyget, den där jumbon, den där natten på väg till Perth. Hur många kände dödsångest? Fick någon panik? Drabbades någon av hjärtinfarkt? Sov de flesta? Om mobiltelefonen då, som nu hade varit i var mans hand; hade man skickat sms och ringt till de man älskade? Hade man tänkt på allt man ångrade eller allt man inte hunnit med eller allt man försatt? Flög man någonsin mer? Satte man någonsin mer sin fot i ett flygplan? Skattade man livet högt efter denna incident? Blev man religiös? Fick man uträttat allt det där man drömt om, men aldrig vågat? Fick man sagt "Jag älskar Dig" till den där personen som hemsökt en länge nog? Och fick man då nobben och ändå kunde fortsätta skatta livet och den älskade personen? Lärde man sig något om sig själv, människorna i ens liv och livet självt? Lärde man sig att ingenting är givet; varken liv eller kärlek? Lärde man sig att oavsett vad kan man alltid välja om man själv vill fortsätta leva och älska, även om man sällan blir besvarad? För om vi inte har livet och tilltron, vad har vi då?

DET tänker jag på när jag läser om dramat i den brittiska jumbon 1982. Inte om folk kom i tid till olika möten, missade ett kalas eller en begravning. Ibland går livet inte att påverka hur väl vi än vill. Ibland går det inte att bli älskad heller, hur mycket man än vill. Det behöver inte göra oss mer luttrade och kräsna, tvärtom tror jag det kan öppna oss för tankar om andras förespeglingar om livet och dess villkor. Också en slags kärlek.

/Poppy