Dagligen omges vi av människor. De flesta av oss i alla fall. Även de av oss som valt att bo utanför städernas inferno och frenesi. Detta betyder också att vi dagligen omges av andra människors hälsotillstånd, deras brist på sömn och energi, deras känslomässiga välbefinnande, eller brist på detta. Deras frustrationer, deras bitterhet, deras ilska, deras sorg och i bästa fall också delar av omsorg, omtanke och kärlek. Vanligast är nog att känslor av tillkortakommande dominerar.
I och med detta prövas vi också själva dagligen. Vårt tålamod, vår uppriktiga omtanke om en medmänniska, ta sig tid, förmåga att stötta, uppmuntra, glädja och hjälpa till. Än mer prövas vi dock i rot och grund när vi åker på en utskällning, överhopas av arbete, erfar känslan att bli utnyttjad och gråter oss till sömns i ensamt stök i skydd av mörkret.
Det jag försöker säga är att det vore ju så fint och så bra och så strålande om vi alla var en stor famn som höll om varandra i tider och stunder av misströstan och förtvivlan. Men ofta blir det hätska, bittra utbrott och ibland blir man mest stum att bemötas av dessa ilsket, spottande, vredgande känslor. Då kanske gruppkramen inte är det första som faller en på läppen, utan snarare en knytnäve in i solar plexus, så de tappar andan och slutar vräka ut sina sopor på Din person. Då är det dags att säga ifrån och kräva lite respekt. Istället för ilsket vrålande för att man själv känner sig förminskad kanske man borde pröva att mer nyanserat lyssna, samtala och argumentera för sin sak. Om man kan. Den där gränsen är svår! Skulle behövas både pass och dubbla visum egentligen innan bommen öppnas och man får passera.
I ett förhållande blir det väldigt lätt upprivna känslor eftersom man är så beroende av varandras tillit, men också vet att den när som helst kan förintas. En blick som varar lite för länge och dröjande på en annan person kan få en att känna sig oönskad och tillintetgjord. Ett samtal en hel kväll med en annan person än partnern, kan få en att känna sig osynlig och totalt umbärlig och i kärlek vill man vara allt utom just det. Jag vet inte om vi någonsin kan lära oss att väga lika i skålarna, men vad jag med bestämdhet vet är att jag vill försöka. Även när jag känner mig kränkt och blir ledsen. Tron på varandra måste alltid vara större än misstron!
/poppy filosoferar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar