Denna påtagliga värme i samband med världsmästerskap som får män att bunta ihop sig i lycklig gemenskap, där testosteronet får flöda fritt och känslan av ett vi aldrig varit större än just här och då. Tillsammans, om än ensam med två lag och en boll på scenen. En huvuddomare som inte alltid, men kan spela avgörande roll för såväl spelet som utgången av det.
Jag svettas lite vid dessa tankar. Enbart beroende på värmen. Ja, lite också på grund av obehaget det väcker hos mig. Likt att åka ångbåt i skärgården är det hela väldigt vackert, på ett ganska konservativt och traditionellt sätt, men visst är det vackert och man kan inte annat än hysa både beundran och förundran över dess maskineri, dess förmåga till ork och styrfart. Likt ångbåten är det varmt, kan kännas trångt och lite långsamt. 90 minuter. I vår stressade värld och vår era med snabb, snabbare, snabbast återkopplingar, förlopp och interaktioner. Däri ligger en beundransvärd sak med fotbollen. Att det får ta tid. Spelet har sina minuter till förfogande och låter sig inte komprimeras i något försök till modernisering. Främst för att dess främsta utövare, beundrare och makthavare vill ha spelet "så som det alltid varit". I alla fall är det så det framstår i mina ögon.
Om man nu, likt jag själv ändå tillåter sig att ryckas med av det festliga och kanske för att det utgör så mycket tid i press, bland vänner och hemligt beundrade är nästa fråga vilket lag man ska heja på och varför. Sverige har inte varit delaktig denna gång och så är det ju tveksamt hur patriotisk man får vara som boende i en del av den Europeiska gemenskapen....
Jag tänker på länder som Argentina och att jag bara inte kan heja på dem och detta inte enbart beroende på min antipati för korta män, utan också för hur de skyddat allsköns brottslingar genom åren och inte minst nazister som borde lämnats ut för att ställas in för rätta. Nigeria må ha Lars Lagerbäck som förbundskapten, men som stat begås en rad övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och kvinnor könsstympas vid ung ålder. Mexico består av en korrumperad knarkhandel till maktutövare där journalister och vanliga civila skjuts ihjäl som flugor. Sydafrika själv är ett land i skälvande kris, där det mesta ligger under ytan och hotar att detonera. Det har satsats flera miljoner på fotbolls-VM, medan AIDS fortfarande får bekämpas via frivilliga organisationer och dessutom förnekas som existens av vissa politiker och präster. Kan man helt separera politik från idrott? Kan man göra det alls eller bevisade inte Jesse Owens 1936, likt de Svarta Pantrarna i Mexico 1968 att idrott har allt med politik att göra, oavsett OS förbud mot politiska budskap.
Nu ska snart en final spelas mellan två europeiska länder. Vad det får för betydelse i smått och stort är ännu för tidigt att säga. Självklart kommer jag att se finalen också, om inte annat bara för att jag irriterande debilt fortsätter leva på hoppet om att se ett spel där just den omtalade kärleken till livet får lov att ta plats.
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar