Bleka, smala pojkben som alla sparkar lite på måfå efter en svart- och vitrutig boll på en illa skött gräsplan. Det är en disig söndag förmiddag, kyligt och fuktigt. Vårsolen har ännu inte hunnit värma upp vare sig luft eller kropp. Pojkarnas andedräkter är som små rökpuffar, likt en gammal ångmaskin i behov av metatabletter. Deras kinder blossar efterhand där de likt små illrar kilar fram och tillbaka över planen. Sällan når en fot den där tilltufsade bollen och när någon väl lyckas blir det mest tåfjuttar och snedträffar. Vissa pojkar grimaserar illa. De som känner sig trötta, frusna, uppgivna och mest längtar efter saft och kanelbullar som delas ut efter matchen. De andra, med blicken ständigt fastnaglad vid bollen, ständigt sökande sig mot målburen och inom sig med en längtan och ett hopp om att denna gången kommer bollen att flyga in i mål likt en svala dyker över sädesfälten, en bländande solig dag under sommarens månader. De längtar inte efter saft och bullar. De längtar efter ett mål, en bättre balans och ett lag där alla jobbar för att få bollen förbi målvaktens stora handskar. Ett mål och en seger. De känner ingen trötthet och svetten som pärlar längs panna och kinder är inget som besvärar en ung pojke på nio år i långa strumpor och svarta fotbollsskor med drömmar om att kunna överstegfinta som Zinedine Zidane.
Gatan fram går en kvinna runt 35, kanske mer eller möjligen yngre. Hon går med bestämda steg i långa, blanka stövlar. Klackarna genljuder i trottoarens asfalt, smått sjungande och sviktande. Kjolen av ylle smeker benen för varje steg och den uppknäppta kappan glider oroväckande ner över axlarna. Med fortsatt snabba steg och blicken fokuserad, drar hon irriterat upp kappan över axlarna, bara för att känna den åter glida av efter ett par hundra meter. Hennes tidigare så väl uppsatta svinrygg börjar lösgöra sig och flera mörkblonda slingor sliter sig ur hårnålarna och faller ner i nacken. På andra sidan gatan i motsatt riktning kommer en nätt kvinna runt 50 år gående. Även hon i höga stövlar. Inte lika blanka och inte med lika hög klack. Hon tycks heller inte ha så bråttom. Hennes mörka page ligger som en hjälm runt ansiktet och får hennes ansikte att se blekt och tunt ut. Men hon ler som i mjugg, värdigt en Mona Lisa i Louvren. Hennes röda kappa är väl knäppt upp i halsen och ser ut att värma i den iakttagande och bländande vårsolen. I den jämna, men lugna hastighet hon rör sig med har hon ändå tid över att möta ögonkast, le överseende åt folk som råkar knuffa till henne i morgonens stressiga och hetsiga tempo på stadens gator. Hon utstrålar en allmän frid och vänder upp blicken mot koltrastens sång som tillfälligt överröstar bilarnas brus och larm.
En boll i krysset, en kanelbulle som tröst, en hastighet, ett tempo eller ett stilla lugn och fågelsång. För den ena är målet meningen med färden, för andra tvärtom. För vissa är belöningen för slitet en tillfredsställelse, för andra bara att få vara där man är. Just nu, just här där man är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar