Egentligen skulle jag vilja skriva något djupt analytiskt och insiktsfullt om asgamarna, men vet att det kommer att dränera mig på både för allmänheten förbehållna tankar, samt en hel del känslor av den uppriktigt, inkännande varianten. För att komma kunna dela med mig av detta krävs en vakenhet, som inte riktigt är på topp för tillfället. Det är inte omöjligt att jag återkommer till ämnet. Asgamarna. Skämmes borde dem!
Eller ska jag skriva om Mia Skäringer som med såriga handleder blottar sig själv, såväl fysiskt naket som verbalt? Samtidigt som hon distanserar sig i sina olika figurer och inte minst genom de överdrivna, sexuella anspelningarna. Eftersom det ligger en kritik i hennes anförande av just den sexuella fixeringen, känns det lite kluvet att hon jobbar så mycket med den påstådda avsaknaden av kåthet. Jag gillar ju henne som fan, speciellt tillsammans med Klara. Vissa parhästar passar bäst ihop, så är det bara. Och ja, jag gillar att Mia deklarerar det så många av oss tänker, men för sjutton, man SKA ju vara så fri i sin sexualitet, så bejakande och helt utan förväntningar eller krav. För nu är det ju ändå 2010 och vem bryr sig då om trygghet och samhörighet hos en annan part??? Då slog det som en slägga att Mia sa: "Så många gånger jag gett mitt hjärta till någon som lika gärna kunde runkat".
Så, vad vill jag egentligen ha sagt, förutom att scillorna trängs i rabatten, solen är plågsamt observant på sprickorna i fasaden, påsken randas med riset och haren skuttar runt med sina ägg? Lika nervös och rädd som vanligt. Nervös för att inte hinna i tid, rädd för att lägga äggen fel, så de inte hittas och tänk om fel person tar fel ägg? Våndan är stor för en brun hare såhär års!
Ja, jag vill nog bara säga att vi nutida, liberala, obundna, moderna och fritänkande individer har fjärmat oss så långt ifrån någon form av känslomässighet alls att vi inte förmår ta till oss närhet och kärlek när den närmar sig oss. I alla fall inte om den är på riktigt. Men enstaka ligg som bekräftelse på att vi duger i 5-10 min är okej. Eller att "älska" en Anna Gavalda-bok som är så förbannat förutsägbar från första sidan och jag har hela scenariot klart för mig, trots att jag inte vill. Plus att det är erbarmligt dåligt och bara gnider på redan söndertrasade strängar, för vi kan ju bara relatera till nedärvda sanningar, hur hopplöst föråldrade och intetsägande de än är. Det som är på låtsas är underbart bra. Det som är äkta med svett, blod, tårar, det som känns på riktigt och gör ont, svider, skaver - nej, nej, nej. Skona oss från all verklighet där vi måste börja stå till svars och tänka en uppriktig tanke eller två.
Jag vill inte ha det ytligt falska, helt betydelselöst, meningslösa mer. Jag vill ha något riktigt, hur illa det än rispar och slår. Jag nöjer mig inte med mindre.
/ Poppy letar frön i gräsmattan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar