Detta är ett tema som tidigare under förra året fått sig en och annan formulering, men den här gången handlar det mer om känslan av fysisk tortyr.
Jag har länge förundrats över detta, men vad som fick mig att verkligen börja tänka på det och försöka se rim och reson i det hela var den mammografi jag för första gången nyligen blivit utsatt för. Jag fann ingen rim och reson. Däremot fann jag följande:
Hur kommer det sig att man med hävd på vetenskapliga och medicinska grunder kan utsätta kvinnor både för förnedring, smärta och stympning i hälsans namn? Hade män accepterat detta? Och, ja det är väl till 99,9% män som kommit fram till både aktuella undersöknings- och behandlingsformer, för att inte tala om vem som utformat instrumenten att hantera vårt heligaste med.
För det första: Bara att kravla sig upp och ligga i den där förbannade stolen är ett krux i sig. Sedan att ha en persons hela ansikte upptryckt så nära skötet det går utan att vara mer intresserad av det än att hitta eller inte hitta avvikande, kroppsliga deformationer är skumt nog. Mycket skum känsla av nog. Sedan pillar de ju med fingrarna i en och gärna ett finger i anus också. Ahh! Ändå ska vi alla förhålla oss helt neutrala och bara tycka det är så naturligt och så bra så. Att man tar hand om sig. Jo, men VISST!
Så hände det sig att jag som gärna slarvar med att TA HAND OM MIG fick både bannor och förfärade ögonkast över detta ointresse för min hälsa och ovanpå detta skulle en grundlig undersökning göras, med bland annat en litet klipp av min livmoder att skickas till något laboratorium för vidare studier. Tänk vad man kan bidra med! Saxen som togs fram såg ut som något ur värsta tortyrscenen ur den mest mardrömslika skräckfilmen. Jag hinner tänka "Ska den där in i MIG??" Sedan vill jag varken tänka eller se den där gigantiska saxen mer. Men känna den får jag allt. Ja, det gör förbannat ont att bli avknipsad av en sax i ens inre. Skulle man acceptera att få sitt lillfinger kapat utan vidare? Nej, men som kvinna och undersökning av ens inre liv är detta tydligen fullkomligt normalt och inget annat att vänta. Jag känner dock hur jag håller på att svimma av smärtan och obehaget av vad de egentligen gör med mig. Sedan får jag reda på att jag nog kommer att blöda en del, men det är såklart "helt normalt". Jag tycker förstås inte att det är helt normalt att behöva gå och blöda i två dagar efter att någon skurit av en bit av en kroppsdel på mig. Jag tycker det är helt jävla, sjukt onormalt! Ska man verkligen finna sig i detta? Jag tänker då sannerligen inte göra det igen!
Mammografin då. Ja, ingen skugga över den fantastiskt trevliga, roliga och ljuva person som tog hand om mig och skötte tortyrmaskinen med van hand. Egentligen gjorde det inte så himla ont heller. Eller är man bara så luttrad som kvinna, så man förväntar sig inget annat än att det är ett visst mått av smärta med vid alla undersökningar? Jag fick stora blåmärken på brösten efteråt och vågade inte titta när maskinen gjorde sitt bästa för att mosa ihop mina mjuka kroppsdelar till obefintliga kroppsdelar. Genom mitt huvud far bilder av en omvänd sträckbänk i en fuktig källare, endast upplyst av facklor. En bödel i svart huva och svällande överarmsmuskler som med van hand hanterar de olika redskapen. Just nu befann han sig i en kvinnas kropp, en charmerande kropp och lekte med sin nya maskin. Inga sträckbänk denna gång, men en plattbänk. Platta ihop de små liven så mycket de går, sedan skriver de under vilka dokument som helst, med vilken gåspenna som helst, doppad i sitt eget blod!
Resultat: jag blev friskförklarad. I bägge fallen.
/Poppy - diggar inte medicinska undersökningar alls. Vill ha min kropp ifred tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar