Löftesrikt och svagt.

Inte för att jag tänkte anknyta till de numera, välkända bröllopstiderna som stundar inom vårt rikes gränser, men det kanske är oundvikligt att helt förbigå denna akt så präglad av just löften.

Vad är ett löfte och varför måste man hålla det? Av vilka anledningar och med vilka syften försöker man mejsla in det i sten så viktiga avtalen. Är en affärsuppgörelse, ett lägenhetsköp eller en vanlig eller ovanlig bilförsäljning av samma art? Vilka förväntningar ligger där och vad tror man sig kunna uppnå med löftena? Är det de egna målen och drömmarna man vill åt eller kan de bygga på en gemenskap?

Om jag ska ut och resa med en kompis försöker vi kompromissa om var vi ska resa och när. Var och hur vi ska bo, hur länge vi ska vara iväg och vad vi ska ta oss för på resan. Men är en kompromiss och en överenskommelse samma sak som ett löfte?

Man bestämmer att ses och inväntar med viss glädje och förväntan den stund som kan förgylla en kväll eller dag. Får man vänta för länge blir i alla fall jag både orolig och irriterad. Oron över att det hänt den andra personen något, oron över att man tagit fel på dag, tid och plats och genast fipplar man på mobilen och den irrande blickar scannar över omgivningen i rastlöst hopp att hitta en igenkännbar fixpunkt. Irritationen växer med uteblivna svar och än mer med en försenad eller helt frånvarande träff. "Ett jäkla sätt! Så himla respektlöst!" etc.

Är det löften mindre värda än de som avges mellan två personer som vill önska varandra kärlek? Jag har varit på bröllop, fantiserat om mitt eget uteblivna äktenskap med Någon som aldrig tycks ha vägarna förbi min avkrok...MEN när jag suttit där i kyrkan, stått där i gröngräset, hört havet sjunga i bakgrunden sin lugnande sång tillsammans med de två personer som lovar varandra evighet, trohet, stöttning och omsorg också i vardagen, så ja då tänker jag som så:

Är man så överens om detta i nuet att man vill, tror och vågar hoppas på det? Fastän man vet att statistiken har en annan framsida än den som visas upp under liknande ceremonier. Och om man nu kan lova varandra allt, hur kan man då också så lättvindigt ibland bryta med allt och låta sig vilseledas av minsta lockande Siren på klippbranten? Är det lättare att bryta ett förbund än att lova ett och i så fall varför? Undrar jag och börjar förstå varför jag varken gått bland rosenblad eller har någon som sitter vid min sida i mörka stunder.

/Poppy