Starka karlar och kvinnor som dånar i deras armar, av pur hänförelse, men också av skräckblandad förtjusning, givetvis kryddad med sexualitetens dragningskraft som rycker i både lem och barm.
Ärligt, ja, jag har själv fantiserat i något slags självförakt om att bli uppfångad av en stor, muskulös, mansfigur med armar hårda som granit, biceps stora som bowlingklot. Men sen tar det liksom slut. Tvärstopp, eller en ren burnout faktiskt. Efter uppfångandet och den inbillade känslan av att vara lätt som en fjäder - ytterligare en inlärd egenskap att eftertrakta som kvinna - så vill jag nog bara släta ut kläderna med skrovliga handflator (mina egna). Med fingertopparna dra tillbaka det ständigt spretande håret och säga lite halvt skrämd, halvt blygt: Tack! Men nu klarar jag mig själv.
Så muskler är överflödigt egentligen. Det kan likt porrfilm ha en initial upphetsande förmåga, men inom förloppet av ett par minuter blir det tämligen ointressant och intetsägande. Tråkigt! Så var ska styrkan sitta då? I uthållighet, intelligens, känslosamhet? Eller ska man strunta i styrkan helt och hållet?
Något säger mig att det kanske faktiskt är både bättre och paradoxalt nog starkare att vara lite svagare. Att våga säga ifrån när man blir sårad, utsatt för oförrätter och ledsen. Att släppa en tår och inte skämmas för den, att känna smärtan som plågar en vid en förlust av oavsett vad. Det är dags att sluta upp med att tåla allt från alla. Kritik som haglar och som individ ska man vara så stark och med så pass bra självförtroende att man tar det både med en klackspark och som en möjlighet att kunna bli lite bättre. Bättre på vadå? Nej, minsann. Sätt ner foten, så dammet yr, så klackarna ekar mot golvets yta. Sätt händerna i sidan och visa att du är berörd, har tagit illa vid dig. Visa att du lever, känner och vill vara något annat än en offentlig spottkopp. Däri finns det så oerhört mycket mer styrka än i någonsin någon Hulk!
/Poppy som har ganska snygga deltoideus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar