Om man nu får leka lite med Alex Chiltons text. Vilket jag uppenbarligen tillåter mig att göra.
Så, tiden tickar, klockan slår, hjärtat bankar, itu det går, blodet pumpar, celler i kras.
Böcker i väggar och fan, fan, fan, trösklar man snubblar i och på och över.
Nej, så skulle det ju inte bli och inte vara. Inte denna gången. Också.
Vad säger man? Vad gör man? Utan att bli tokig, galen, få tuppspatt, tuppjuck, tåfjärt och lagårdsfisar på tvären? Sanningen att säga så: JAG VET INTE!!
Det spelar liksom ingen roll längre. Ingenting. All möda, all svett, all blodspillan, all vett, allt är bara kastat överbord i en stenfylld säck. Utan pardon. Swooosch! Och plask! Kallt, skummande hav med vågor som ryser ens kroppsliga ömklighet i konvulsionsartade darrningar. Så mycket till människa? Nej, intet.
Biologi. Ja, det slog mig idag ett tag när solen sken och inget var besvärligt. Vi är bara anatomiskt uppbyggda, biologiska varelser. Strunt samma i idéer, tankar, visioner och känslor. Kan inte solens livsnödvändiga, livgivande kraft verka spelar inget annat någon roll. Sprit, knull och rock n roll kan hälsa hem. Således.
Liv? Ja.....Jag veeeet liksom inte. Inte alls!!!
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar