Samtiden har skapat helt andra förutsättningar för folk att träffas, kopulera, skaffa sig fästfolk och eventuellt så småningom bilda familj, separera och glatt börja om på balanskulan till boll eller bli bitter och förgrämd, men ändå rädes ensamheten i ett förbålt hopp om att ändå en dag, vid regnbågens slut hitta de färger som klär en bäst.
Visst går vi fortfarande på krogen, dansar och i bästa fall blir man som singel medbjuden på olika fester och middagar. Men oftast inte, eftersom man ändå alltid på något konstigt sätt kan ses som ett visst hot oavsett hur ointresserad singelmänniskan må vara av någons respektive.
Folk tjänar storkovan på folks längtan efter Någon genom parshit, matt.com, ändhållplatsen mm, dvs uppbyggda kontaktannonser på nätet där man kan chatta och ”lära känna varandra” innan man ses. Dessutom kan man göra fina test som talar om att man passar så och så väl ihop med den och den. Sedan kan man få ett Offer som det heter, eftersom översättaren av texten inte förstod att det var ett Erbjudande som avsågs, eller förstod översättaren just det och insåg att alla var just Offer med tid, pengar och känslor som uppehöll sig på dess sidor?
Nu ska dessutom alla vara så härligt bejakande till livet och kärleken. Det är ju sommar och bröllopsyra! Men om man nu inte hittar rätt i djungeln, är trött på de man ser på krogen, spelat ett par Intermezzon och inte ser någon vidare ljusning? Där resterna inte känns som ett alternativ eller den där kontaktannonsförmedlingstjänstfunktionen. Och om man är trött på att vara någons snuttefilt under en period, någons leksak under andras uttråkade perioder och bara vill känna att det faktiskt skulle kunna vara på riktigt. Hur kort det än är. Eftersom en kort, men närvarande relation av inblandade parter kan vara så mycket mer betydelsefullt än ett långt och jämntjockt.
Relationsexpert Poppy uttalar sig om följande:
Från små korta, obetydliga varianter på högstadiet, som ofta tog slut direkt efter ”fråga chansen”. Otaliga, oförlösta känslor för diverse hopplösa objekt. Såhär i efterhand är jag också mycket tacksam att de förblev oförlösta. Några beundrare på vägen, varav vissa som trots sin status som framgångsrika inom viss genre inte gjorde ett tillräckligt starkt intryck
En häftig förälskelse som osannolikt blev ett förhållande, men eftersom jag redan var på väg vidare i livet och aldrig räknat med sällskap, så övergavs detta innan det ens fått en chans. Jag ångrade mig i flera år, men hade ändå valt det!
Sista kvällen i Barnes innan jag skulle åka hem efter två års strandande i England. Kyssen. Men där tog det slut. Mitt beslut stod fast. Jag ångrade mig inte, men saknade honom ett tag, utan smärta eller sorg. En kompis som roade mig, väckte upp insomnade intressen och visade mig nya vägar i livet. Men han var ju en kompis! Sedan Herr Hopplös, efter det Herr Ko-Ko, Herr Hare och Herr Går Man. Plus lite blandad konfetti.
Vad lär man sig av detta då? Initialt förde det ändå med sig känslan av en viss spänning och förväntan på att det fanns så mycket mer att upptäcka. Hjärtesorg, förtröstan, förälskelse. Men kärlek? Den där som får en att vilja vila ut och förutsättningslöst vilja dela med sig av sig själv till en annan? Jag tror jag snuddat vid den. Så ska man ge upp eller nöja sig? Eller räcker det med små färgglada sockrade praliner när andan faller på? Kan det vara nog att bara vara utan att vilja mer? Får det lov att vara en kaka till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar