Ja, så har den första decenniet av 2000-talet passerat och naturligtvis har en sådan otrolig massa saker hänt att det är svårt att komma ihåg ens. Det här sista året har inneburit både himmel och helvete, kanske mest himmel ändå om man ska räkna i det stora, och det ska man väl, annars är man ju bara en missunnsam liten lort som är negativ, inte ser det goda i tillvaron och som aldrig är nöjd, eller hur?
Jag retar mig så ända in i bomben på att jag inte har rätten att känna mig mindre nöjd, arg, uppriven eller förtvivlad och ledsen utan att jag tillskrivs att jag är missunnsam eller önskar olycka och förtvivlan över någon annan. Jag är en vuxen människa som arbetar, betalar skatt, röstar plikttroget, ligger inte samhället till last på något sätt vad jag vet, och ända tillåts jag inte att visa känslor utan måste dölja dem och ta fram dem i min ensamhet och granska dem som de vore döda ting som kan stoppas in i en byrålåda och tas fram en gång om året och tittas på!
Goda råd som, ta inte ut olyckan i förskott, vänta tills det verkligen händer och det ordnar sig är fraser jag numera knappt tål höra, än mindre applicera på mig själv i någon form!
Jag vet ju mycket väl vad som kommer att hända men att säga till sig själv, ok nu får du inte vara ledsen, men om tre månader är det ok om du är det, bara du inte är det för länge eller för mycket. Sådant är inte livet, känslorna kan skölja över mig när somhelst, varsomhelst och även om jag inte sitter och gråter på jobbet så kan jag ju inte alltid visa upp en glad attityd. Samma sak hemma, ibland vill man bara lägga sig och dra täcket över huvudet och önska att allt skulle vara fixat när man vaknar!
Konstigt egentligen att någon annan alltid vet vad som är bäst för en och alltid kan avgöra vad som är lagom i alla lägen. Jag vill reclaima rätten att som individ få lov att ha alla dessa olika känslor utan att bli pådyvlad en mängd olika orsaker till att man känner som man gör.
Om jag skulle tala om för någon vilket jobb jag tycker de skulle ha eller vilken bil de skulle köpa eller säga till någon att gå nu inte och handla det eller det, då skulle folk troligen bli förbannade och tycka att jag la näsan i blöt i saker som inte angår mig, men att säga till någon att det är inget att vara ledsen för eller någon annan klyscha det är helt ok! Alltså, materiella saker ska man inte kommentera men andras känslor, som man faktiskt inte kan känna är det helt ok att kommentera och förminska till den grad att de helst inte borde finnas!
Jag kanske kan få lov att vara deppig över något som jag vet ska hända utan att jag för den saken skull måste vara avundsam, ogin och inte unna någon annan något!
Jag kanske kan få lov att vara förbannad och arg på omständigheter som jag tycker illa om utan att vara arg och förbannad på personer som är inblandade.
Jag kanske kan få vara riktigt ledsen och förtvivlad utan att någon har gjort mig illa eller gjort något riktat mot mig. Ingen klagar om jag går runt och ler och är övertrevlig, men vem tusan kan gå runt i livet med ett leende på läpparna hela tiden?
Vad jag vill ha sagt är att låt mig ha mina olika "moods" ifred utan att känna er träffade och gå inte i försvarsställning hela tiden och sluta tala om för mig varför jag känner som jag gör, det tror jag att jag vet bäst själv!
Tillåt mig att vara människa!
Honey/inget solsken precis, iaf inte här och nu!
Käraste Honey!
SvaraRaderaJag tror mig veta vad Du syftar på och bortsett från det är vi alla i min mening utan förpliktelser när det gäller känslor. Förutsatt att ingen blir mördad, slagen eller på annat vis tvingas fara illa för ens sturm-und-drang.
Alla känslor även de när man känner sig helt innehållslös, tom, svag och utan självaktning är ju faktiskt starka känslor, som inte kan förnekas eller försvagas utifrån plattityder. De gäller väl att kunna bära styrkan även i de känslor som av andra betecknas som förklenande och försvagande (och är obehagliga och obekväma för omgivningen) och efterhand kunna omvandla dem till något bra också. För det är en styrka att kunna känna, uppleva och vara i en känsla. Men det är också en styrka att ur den känslan får förvissning, hopp och kraft att resa sig, borsta bort gruset i sårskorpan på knäet och uppriktigt vara beredd att dela med sig av glädje, värme och närvaro igen. Det ena utesluter förvisso inte en annan känsla, men för omgivningen kan starka känslor av uppgiven karaktär uppfattas som främmande och skrämmande. Hänger säkert ihop med en del av skambegreppet i vår kultur.
Tror folk valhänt, plastigt och klumpigt försöker visa att de bryr sig om Dig, men vad de gör är att de istället kväver Dig. Kräv Din rätt till Dina känslor, kräv Din rätt till öppna fönster och olåsta dörrar! / Kramar ♥