Ett av de breven som aldrig kom i ett kuvert, som aldrig fick ett frimärke, aldrig fick adressen nedpräntat i bläck, som suddades ut något i marginalen av min varma, förväntansfulla hand. Ett av breven som aldrig fick dimpa ner i en postlåda, packas upp, sorteras och sedan singla ner mot golvmattan i ett oväntat ögonblick, dold mellan reklambladen.
Till Dig.
Innan Du av ett rent misstag, för jag tror varken på ödet eller slumpmässigt förutbestämda händelser, dröjde en tvekan i mina steg. Jag var rädd för att klä av mig barfota och känna morgondaggen kittla mina hopplöst oanvända nervtrådar. Att i nattskruden med självklarhet skrida fram i morgonsolens rodnad, känna jordens löftesrika doft och daggdropparna då. Små, fuktiga, vackra tårar av förtröstan och smeksamhet.
Att träffa Dig var som att öppna en igenbommad dörr. Stor, trög, knarrande såklart och fullt med åratals av damm som virvlade runt så man nös, men mest av pur förtjusning och förvåning. Plöstligt letade sig solen in genom fönstren och dammkornen dansade ystert runt i en virvlande, svindlande dans. Jag lät mig hänföras och plötsligt var det alldeles självklart att dansa med. Armarna utsträckta, bejakande rytmen, glädjen, värmen och det som verkade som nya möjligheter. Fast det kanske bara var de gamla som åter fick hopp.
Nu har Du för länge sedan gått Din väg. Jag tror Du stängde dörren också. Kvar stod jag, fortfarande fångad av solstrålarnas tentakler, ännu ett spirande hopp om tillförsikt inom mig och kjolens tyg frasande i varje skutt och steg som bar mig framåt, friare, vidare. Tills! Jag upptäckte att Du gått och jag var ensam kvar. Samma turbulens som nyss kändes så befriande drabbade mig nu istället med tvivel och oro. Armarna slappa och benen tunga, som fastnaglade i betong av färgen blå, liksom känslan inombords.
Jag förstår att Du var tvungen att gå! Det måste vi ju alla då och då. Ibland försvinner vi lite fortare och ibland dröjer vi oss kvar. Någon enstaka gång vill vi verkligen inte gå. Men Du ville gå. Jag bad Dig heller aldrig stanna. De dansande dammkornen har åter lagt sig tillrätta på golv, bland lister och tygstycken. Du visade vägen, öppnade dörren, slet hårt för min skull. Nu vet jag att den där dörren finns, att den går att få upp med vilja och mod. Nu vet jag att det går att dansa i solen utan betänkligheter, att morgondaggens kittling kan vara berusande och lustfylld.
Allt har jag att tacka Dig för och känner därtill en styrka som slagit rot inom mig. Din generositet och omtanke genetmot mig var stor och nobel. Som ett ljus fladdrande i vinddraget lös Du upp för att sedan självmant blåsa ut lågan. Kvar står jag med vetskapen om vad livet också kan vara. Tack Löjtnantshjärtat!
/Poppys litters letters
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar