Mellan ogräs, disk och matlagning får världsmästerskapen i fotboll sig ett och annat getöga. Jag lyckas av flera anledningar dock inte uppbåda samma entusiasm som vid tidigare VM i denna världsomfattande sport. En anledning är att jag brukar dela matchupplevelserna med någon eller några. 1994 var vi ett helt gäng kompisar som satt och hejade i kapp med öl, pizza, bröder, fäder och partners i en salig blandning. Det mest minnesvärda från det VM:et var annars att jag hånglade med en MTV-DJ under en match och att ett helt kompisgäng åkte till Tivolirock i Kristianstad, med ännu ganska okända Cardigans, där en lite blyg och nervös Nina Persson var allt av sommarljuva tankar. Där mer etablerade Popsicle visade sig ha en mycket blyg frontman i Andreas Mattsson, som ändå gärna förmedlade boktips. Hårdkokta sådana dessutom. Jag och en annan tjej lyckades smita hem med min killkompis och kolla på finalen som gick samtidigt. Vi hejade på Italien, men Brasilien vann på straffsparkar. Ett VM i berusningens tecken.
Fyra år senare hade jag precis börjat jobba i Halland och bodde den sommaren hemma hos släktingar. En familjemedlem var mycket sjuk och förutom glädjeämnet VM i fotboll, inledde jag ett slags desperat försök att sprida god stämning genom att baka det ena kakverket efter det andra till den sjuke släktingen, vars far varit konditor. Vi hejade på Kamerun och Frankrike med Zidane i spetsen, som om jag inte missminner mig helt vann. Ett VM känslomässigt fyllt av sorg på ett personligt plan.
2002 hade jag en telning på armen och en annan i magen. Med tanke på att jag mådde som i ett ständigt nära-döden-upplevelse under denna period var fotbollen lågprioriterad. Men vi satt där, min sambo och jag och tittade lite, packade kartonger, på väg vidare. Vi visste inte då eller jag ville i alla fall inte se, att vi redan då också packade våra egna saker och var på väg vidare ifrån varandra. VM i familjens gemenskap, men också ett VM i rörelse. Att förflytta sig och gå vidare.
Mitt starkaste minne kom fyra år senare. Jag minns hur Frankrike med vad som kändes som en knivsudds marginal tog sig vidare från match till match. Jag minns hur Zidane rörde sig som ett elegant fullblod över fotbollsplanen. Hans lätta steg, starka kropp, kvickheten i överstegsfinterna som gick hem nästan varenda gång. Jag minns blicken, stoltheten och övertygelsen i uttrycket hos denne man; att förlora låg inte på det medvetna planet. Ändå blev det så i finalen. En förlust lika stor hos fransmännens grusade hopp, liksom jag och min sambo snart kom med samma beslutsamhet att skåda varandra i ögonen och inse slaget förlorat.
Jag läste nyss att inget VM kommer att bli lika bra som det man upplevde som ett förväntansfullt barn, att allt kommer att vara delar av besvikelser efter den där första, omvälvande gången. Men jag håller inte med. Vissa bitar går förlorat och kommer aldrig att komma igen. Fast för mig är det samma sak som att om man älskat en gång kommer man aldrig att kunna göra det igen, eller att man inte kan älska sina barn lika mycket, om man nu har mer än ett. Det kan man och gör man. Det är väl bara det att det blir annorlunda och att det inte blir exakt lika behöver inte nödvändigtvis betyda att det blir sämre.
Har någon förresten sett publiken göra Vågen på läktaren? Den lyser med sin frånvaro i vuvuzelans segertåg.
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar