Idag har det strilat likt tårar på min kind
ohejdat, ohämmat och man undrar själv:
-Men för guds skull skall människan aldrig sluta lipa då?
Såsom i himmelen, så ock på jorden
ett dagligt bröd och lika stor mängd av vatten
Vi står med våra spruckna krus
och våra samlade tårar
Vad gör man med en sparad mängd sorg, ilska och upprördhet?
Eller kom det bara av rörelse, glädje, av smärta?
Blött blir det. Stövlar på.
Och numera ska de vara glada, färgrika och mönstrade.
Så man inte tänker på vilkas sorger det är man traskar runt i.
Vems sargade kropp man skrapar av sig, innan man går in till sitt igen.
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar