Alla visste ju om att det som vissnade också tvunget skulle dö.
- Men, tänk nu fyller Larssons dotter 40!!
- Nej, men oj. Den lilla tösabiten och inte var hon så lätt alltid heller. Uj,uj
Som om det var något konstigt udda inbakat i födseln. Att vara evigt ung är ett epitet förbehållet de som ännu inte börjat leva. Som om nedkomsten i blod, slem, avföring och fosterfett skulle betyda en förnyelse av årgångarna, som tidigare passerat revy på liknande sätt i olika barnsängar. Välkomna eller ovälkomna.
En enslig stig en sommardag, oupptäckt, outforskad och samtidigt lika skör som den vajande gången av spensliga ben, myggbitna och brunbrända. Också något skavda av skor och skrubbsår, burna av en tioårig flicka, fortfarande med tilltro och tillit till livet och dess möjligheter. Framtiden. Som aldrig är förrän det blivit efteråt.
Det har vi alla kunskap om, men vi vänder bort blicken, blundar, sätter på oss solglasögonen. Stänger av det som kan nå oss i mörkret och få oss att varsebli både känslor, erinran och försumbarheten med att leva på låtsas. Där inget är bra nog.
- Det blev för salt.
-Fast jag tyckte det var lagom.
Istället för att se, känna, våga vara och nudda vid det som är vi, går vi så snabbt vi kan. Förbi. Hittar ett frö och längtar genast efter något bättre, större, vackrare. Aldrig låta sig nöjas! Aldrig vara tillfreds! Aldrig dröja vid den hand som vilar ovanpå Din. För i slutändan ska vi ju ändå alla dö.
/Poppys filosofiska hörna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar