Apart; som i säregen, besynnerlig eller varför inte konstig, obegriplig eller svårtillgänglig?! Jag har alltid fått höra liknande beteckningar om min egen person, men anammar numera en inställning till dessa epitet som att de uttalas av just aparta varelser. Låt gå för att vissa av dem är humana Gorillor. Jag tänker inte längre själv betrakta mig som den udda, bara för att jag inte alltid uppför mig som man bör, säger saker och ting som man borde eller bockar belevat och niger traditionellt. Jag vänder på saker och ting till min egen fördel, för är nu innerligt trött på att också själv åsidosätta mig och betrakta mig utifrån andras ögon och obegripligheter. Jag är bra, jag är kunnig, jag är tolerant, jag är ödmjuk, jag är bra på att lyssna, stötta, uppmuntra och bara för att jag inte alltid håller med, har en annan infallsvinkel eller reagerar på orättvisor gör mig varken till en sämre eller mer apart människa än någon annan.
Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal som Thåström sjöng. Fast normal? Vem vill vara en jävla norm? Inte jag i alla fall.
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar