Tar en kopp kaffe, fastän jag inte borde. Går ingen promenad, fast jag borde. Ödslar tid på att prata med en kollega, som nu är en före detta kollega, men ändå värd namnet. Nästan en vän. Men nej, jag är inte förälskad, har ingen crush, går inte igång på och vill inte ligga med honom. Jag vill bara vara nära honom ibland. Som vänner är.
Maten kallas wok, men består bara av nudlar, som dessutom är stela och dränkta i soja. På det måste både en och två kokosstänger inmundigas, som ett slags tröst för bristen på aptitlig mat som ändå kostat sina slantar.
Lyckas toppa dagen med att inte få gjort nästan något alls. Har börjat tro att jag är likt ett stort, svart hål som slukar tid. I hisnande fart går det och så är timmarna, dagarna över. Swiisch, swoosch. Borta!!!
Ska bara hem om och hämta en vattenflaska, men fastnar istället i en snödriva. Underlaget är is och hjulen spinner, avgaserna kokar ilsket som en svart svans bakom bilen. Jag skottar, gräver, sparkar undan snö, skottar lite till, gräver lite till och rattar lite hit och lite dit. Kommer lite framåt, lite bakåt, men ingen riktigt stans. Allt medan hjulen snurrar ilsket runt, runt, runt.
Jag hyser förtröstan. Jag tänker inte en enda gång att det inte kommer att gå, att jag inte kommer att kunna ta mig därifrån. Tomgång på bilen, bildörren öppen, en hand på ratten och gående bredvid bilen lägger jag min andra hand tryggt och trosvisst på dess plåt. Puttar bakåt och bilen rullar bakåt. Ren tur måhända. Hoppar in i bilen och slirar lite, sedan är vi ute på vägen och hej hopp vad det går. ...a little more action please....
Vill inte veta av någon närvaro om den ändå inte kommer mig till gagn. Vill inte veta av något som gärna skulle göras, när det inte låter sig göras. Vill inte. Inte alls, alls, nej.
/Poppy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar